Emma Svensson – Fotografen som skapade sin egen kultur

Peace & Love 2012 Inspiration

Emma SvenssonDen prisbelönte fotografen och framgångsrika entreprenören Emma Svensson gör inget annat än att äga Cozmoz scenen under de fyrtiofem minuterna hon håller sitt inspirationsframträdande under Peace & Love veckan; hon förtrollar publiken inte bara med sina bilder utan också med sin öppenhet.

När Svensson var elva år gammal hittade hon sina föräldrars filmkamera, börjar hon att berätta. Men hon fick absolut inte använda den för den var bara till för speciella tillfällen som födelsedagar och högtider, - så naturligtvis använde hon den så mycket hon kunde ändå. Hon säger att ”i hålan där jag kommer ifrån fanns det inte så mycket kultur” och skrattar mjukt innan hon tittar upp; ”Det blev som temat här, en ny värld för mig”.

Hon gick sedan på mediegymnasiet för hon ville göra film. Foto blev mer av ett andrahandsval eftersom man var tvungen att läsa flera ämnen och det kunde väl i och för sig vara användbara kunskaper när man ska göra film. Men trots att hon gick medieprogrammet fick hon från skolan höra att det var ingen idé att försöka bli något inom just media, det fanns inga jobb, var dåligt betalt och så vidare. ”Och jag var naiv och trodde på dem så jag la bort kameran och började jobba på McDonalds”. Men det där första konsertfotot skulle komma att tas ändå och även om hon säger att hon inte hade en aning om vad hon gjorde så tog hon sig ut från fotodiket med ”känslan WOW” säger hon och tar i med hela kroppen. ”Jag visste att jag var tvungen att fortsätta”. Men att vara nybörjare och ung tjej förbättrade inte möjligheterna att publiceras på en marknad som dominerades av medelålders män. Det hände ofta att hon vägrades inträdde till scenkanten och att hon blev misstrodd; ”Jag är press, jag lovar”.

Första tiden som konsertfotograf kan inte sägas vara enbart lycklig, hon fick inget varmt mottagande av sina blivande kollegor. ”Blicken av att inte vara välkommen” säger hon och vi förstår. Fotandet hade inte blivit ett heltidsjobb ännu men hon lade märke till att det fanns många som skrev om musik men inte om bilder. ”Så jag tänkte att jag startar en sajt”. Så 2003 startades bildbyrån Rockfoto, en service för fansen kallar hon den. Det blev ett gäng fotografer som knöt sig till Rockfoto. ”Det fanns inga pengar men ambitioner om att ta de bästa bilderna”, förklarar hon. Efter två och ett halvt år publicerade SvD en av hennes bilder. Fotograferande fick mer plats, mer möjligheter. Men så hände det som hon själv beskriver som sitt sämsta karriärdrag någonsin; hon blev kär och flyttade ifrån Stockholm. Då slutade plötsligt folk att höra av sig, hon förlorade det nätverk hon fått ihop. ”Det var som att jag inte fanns” berättar hon. Hon insåg att hennes karriär höll på att glida henne mellan fingrarna och bestämde sig för att flytta tillbaka. ”Det kostade mig mitt förhållande men det var värt det”, säger Svensson och småler. I festivalens programblad kan vi läsa att Emma Svensson har en drömkarriär och hon säger att hon funderade lite på det när hon fick se det. ”Jag kan idag välja vad jag vill göra”, säger hon, ”så det är sant, jag har världens bästa jobb”. Men att fota 2 500 konserter kommer inte gratis.

Ofta får fotografer vid större spelningar fota ifrån mixerbordet, på avstånd och från samma vinkel vilket Emma Svensson inte gillar. Hon skrattar och berättar om en plåtning där hon istället gått ut i publiken för att få en mer spännande bild. I sitt försök hade hon bett ett gäng killar om att hon bara skulle få gå emellan dem och ta några snabba bilder, nästa gång hon vände sig om fick hon ett glas kastat över sig; ”Där stod jag indränkt i piss och grät men tänkte att jag måste få en bra bild”. Det fick hon och sedan skrubbade hon sig ren i duschen, helt enkelt en sådan historia som bara kan vara lite rolig i efterhand. Enveten. Hon visar en annan bild på den stora duken framför oss och berättar minnet ifrån den. Eftersom hon var kortare än de andra fotograferna vid den spelningen fick hon ingen bra vinkel och bestämde sig för att ställa sig på ett litet rör som gick bakom henne en bit ovanför marken. Hon hängde sig fast över en planka och fotade. Först efteråt upptäckte hon att massvis med träflisor hade gått in i armen och att blodet rann. ”Den bilden är jag nöjd med för jag vet vad jag fick jobba för den”.

Avrundningen är några råd på vägen. Det tekniska låter hon vara, menar att det kommer man att lära sig ändå men hon säger bland annat att man behöver hitta sin stil. ”Fast jag tror inte att jag hittat min egen än” säger hon och skrattar till igen. Trots det så inser jag att jag faktiskt sett några av hennes bilder tidigare, bara utan att vet om det, så någon typ av stil får man väl ändå säga att det är; en sådan som drar in betraktaren. Nära.

”Jag tror mycket på att dela med sig” uppmanar Sveriges bästa rockfotograf. Se till att ha bra mentorer runtom er. ”Var modig när det går, ge aldrig upp!”.

Linda Bönström, text och bild