Världshistoriens sista Clandestino-festival är nu över

Nu har detta tagit slut!Det är vackert, det lilla festivalområdet runt Röda Stens konsthall, med cirkustältet med ryggen mot älven som ett skydd mot den ganska kalla vinden från havet och bron som svävar över oss med sina lyktor. Inne i cirkustältet med scenen hänger gigantiska färgglada papperssvalor och en stor rund gul papperslampa, min son är mycket fascinerad. I likhet med många andra föräldrar som tagit med småttingar springer vi omkring och får helt andra perspektiv, förutom en massa glada hälsningar från alla vuxna utan barn.

Det känns som att Clandestino äntligen utvecklat en ny och egen publik. Generationsöverskridande musikpublik som inte alla hör hemma i den grupp som går på alla kulturprogram överhuvudtaget. Känns skönt att man inte känner igen dem och att till och med förortsungdomar hittat hit.

Däremot är jag inte helt nöjd med Gonjasufi, Los Angeles-baserad grind-hiphopare som tillverkar en massiv onyanserad spikmatta av högt ljud. Inget publikfrieri direkt, blicken riktad neråt inåt under ett ansikte dolt av tjocka dreads. I några av låtarna finns det ett lugnare tempo, på gränsen till mjuk reggae och då glimtar artisten fram på ett helt annat sätt. Kanske är han blyg och har ett behov av att gömma sig bakom denna massiva tuffhet.

I jämförelse med gårdagens konsertupplevelse står sig Gonjasufi slätt. Helt utanför Clandestinos program hade den lokala gruppen Lecheburre hade releasefest för sitt nya album på Kulturhuset Oceanen i egen regi med en rad av vänner som förband. Det är svårt för mig att förstå hur Clandestino kan välja att enbart ha en enda svensk grupp på hela arrangemanget. Grupper som Lecheburre som står stadigt med en fot i salsa och steppar vilt i en massa svängiga andra genrer med den andra hade för mig varit en självklar utveckling av Clandestinos koncept. Lyckligt leende dansar vi oss svettiga till dessa arvtagare till Manu Chao men med mycket mer medryckande rytmer.

Landar därefter mitt i en helt enastående performance av koreanska traditionella gruppen Tori Ensemble som i utsökta traditionella dräkter och sittande väldigt lågt ner på scenens golv spelar en otroligt stark och speciell musik baserat på flöjt, stränginstrument, stora handtrummor och sång i ett högt extatiskt tonläge med fallande och stigande styrka. Publiken står nära scenen och är helt överväldigade av upplevelsen och innan gruppen går av scenen. Helt förtrollande.

Festivalen bjuder på karaktäristiska tvära kast, så nu är det dags för den franska elektrogruppen R;Zatz inne i den mörka och trånga klubbscenen. På den lilla scenen trängs deras elektroniska instrument och de två kvinnorna som frontar gruppen står bredvid varandra i tuffa posér, en av dem klädda i rutig skjorta och jeans och med en kroppsställning som är så otroligt fylld av attityd att det nästan blir löjligt efter de raka, graciösa och traditionella musikerna i Tori Ensemble. R;Zatz musik domineras av sångerskornas stämmor i en lite dyster, svartsynt ton och texter om att ta tabletter och hitlåten ”Cruel Summer”.

Sedan ut i ljuset och luften igen till festivalens enda svenska akt: Tonbruket. En fantastiskt svängig ensemble som balanserar på styva linan mellan rockabilly, jazz och rock n´roll med stjärnan Dan Berglund som återfunnits vid Esbjörn Svenssons sida, denne numera hädangångne svenska jazzpersonlighet. I början trevande slide guitars men ju mer man kommer in i musiken höjs stämningen och jag kommer på mig själv med att svaja med slutna ögon. Detta är helt klart fängslande även om jag skulle önska en drömsk sångerska som kunde bryta av lite. Att Martin Hederos från The Soundtrack of Ours Lives spelar piano är ju i sig helt fantastiskt, men gruppen är så samspelt att man inte kan skilja ut de enstaka musikerna.

På klubbscenen tar nu Fenster plats, de är från Berlin och smala popmänniskor. Säger inte mig ett dyft faktiskt. Ett sorts plåttrigt ljudlandskap med nasal sång, lite distanserat eller sentimentalt eller jag vet inte vad. Om detta var Way Out West hade det varit ett bra band, men det blir blekt i relation till resten av Clandestino.

Men förväntningarna stiger och folk börjar ta plats för höjdpunkten ute i tältet. Staff Benda Bilili ska förära Clandestino med att dela sin musik med oss. Très Très Fort annonseras det i hemsidestexten. Mycket mycket starkt. Gruppen reser runt med Kongo som startpunkt, de var gatumusiker i Kinshasa och originalgruppmedlemmarna hade alla ett handikapp, tre av de vi ser sitter i rullstol och en kryckburen. Men de kan verkligen dansa och spela, taket lyfter av deras starka rytmer och vi dansar oss riktigt svettiga. Min beundran blir bara starkare och till slut hoppar en av de rullstolsbundna ner och drar av ett danssolo! En seger, en fantastisk bild av att kroppen kan vadsomhelst om den vill. Den 21/22 juli kan den som vill njuta av en rad fler Clandestinoartister, utflykten till Bottna befolkas av Tinariwen , Wildbirds & Peacedrums , Johan Jönson , Stranger Islands, Malaikat dan Singa , Sea Lion och Skatan

Lena Liden