Kulle är inte stressad inför den Den stressade

Anne Kulle. Foto Predrag Simicevic Även denna sommar kommer Kullehusteatern att ha premiär med föreställningen Den stressade av Holberg på Hallwylska palatset. Premiären äger rum den 28 juni och är en bearbetning som gjorts för att anpassa pjäsen till utomhusteater. Man kommer även i år att spela både i Stockholm och ute i Roslagen. I anslutning till årets föreställning hade jag tillfälle att intervjua Anne Kulle som har verkat som regissör och skådespelare i denna teater. Anne (före detta Nord) Kulle är född i Solna 1944 och gifte sig med den folkkäre skådespelaren Jarl Kulle 1976. Kullehusteatern upptar numer hennes huvudsakliga teaterengagemang .

Vårt samtal äger rum i Kungsträdgården en vacker majlördag.

Vill du berätta lite om din skådespelarkarriär och hur du träffade din man Jarl Kulle. Bestämde du dig från unga år att ägna dig åt scenkonsten?

– Det valet var aldrig något riktigt val, utan skådespelaryrket var vad jag skulle ägna mig åt.  Jag skulle syssla med detta helt enkelt. Varför går inte att förklara. Någonting i släkten fanns inte. När man frågade lilla Anne ”vad skall du bli när du blir stor då? ”Skådespelerska”, blev alltid svaret. Detta var tydligen någonting som jag hade bestämt mig för mycket tidigt. Jag började tidigt med barnteater, senare blev det även ungdomsteater, så småningom blev det också fria teatergrupper .   

– Senare ville jag söka in till någonting som hette Gösta Terserus teaterskola. (Gösta Terserus drev en elevskola i Stockholm 1939–1960). När jag sökte upp Gösta sa han att han inte hade någon privat teaterskola längre utan han hade blivit rektor för Riksteaterns teaterstudio. Dit kunde man söka på samma sätt som man sökte till Dramaten, vilket jag också gjorde och kom in. Utbildningen där var tvåårig. Efter utbildningen ville de att man skulle börja på Riksteatern men det ville inte jag, eftersom jag ville vara kvar i Stockholm och inte resa ut på turné. I den vevan hade jag träffat Ulf Björlin som var musikalisk ledare för en uppsättning som hette ”Tiggarens opera” som skulle sättas upp på Dramaten. Han engagerade mig, det hette inte figuranter då, begreppet var något som Bergman kom på senare. Jag fick ganska bra små uppgifter på teatern i den här uppsättningen.

– Så småningom sökte jag in till elevskolan men sprack i sista provet. Dagen efter ringer Bergman upp och frågar: ”Vad säger du om att jag engagerar dig för ett år som skådespelerska i stället?”. Då tröstade jag mig snabbt kan jag säga. Året därpå sökte jag in till Dramaten igen och kom då in på elevskolan där jag gick tre år. Efter detta blev jag engagerad av Sandrews. Första uppgiften var att spela huvudrollen i ”Hår”. Efter detta engagemang satte Yngve Gamlin upp en pjäs som hette ”Medan det regnar” med mig och Ulf Brunnberg på Scala teatern. Senare blev jag erbjuden att göra huvudrollen på Oscarsteatern mot Jarl i ”Ungkarlslyan” och det var där vi träffades .

Du har sysslat med film också? Vilket tycker du bäst om film eller teater?

– Det är teater. Jag har absolut inte haft någon större filmkarriär. Men jag har ju gjort några stycken och de har fungerat. Jag gjorde bland annat en film med Jarl som hette Ministern. Sedan blev det lite erbjudanden från film, teater och inte minst TV som ville ha mig med.

På det privata området var det ju så att vi hade barnen på somrarna, Jarls barn från hans tidigare äktenskap. Då skulle vi ha lite familjeliv. Samtidigt fick jag förfrågan några gånger från Fredriksdalsteatern (i Helsingborg), men sade nej, Jag kunde inte tänka mig en hel sommar borta. Till slut sade jag nej så många gånger att ebbade det ut.

– Jag fortsatte emellertid med att spela teater ett tag på Sandrews scenerna. Det passade oss bättre vid den tiden. Så småningom fick vi barn tillsamman och då ägnade jag mig enbart åt hem och gård. Under tiden gjorde jag vissa uppträdanden, men inte på det viset att det var bundet. Det gick att välja lite mera, plus att vi gärna arbetade tillsammans. Sedan inträffade ju katastrofen när Jarl gick bort. Jag tog tag i det enda som jag var utbildad för, nämligen teater eftersom jag hade fått ett ganska bra kontaktnät. Den första uppsättningen i Kullehusteaterns regi var Strindbergs Paria. Uppsättningen innehöll två kvinnor, istället för två män som det är i originalversionen.

– Repertoaren har ju klassiska anknytningar även om de är anpassade för sommarteater.

Jag kan säga att det inte finns en uppsättning som vi inte bearbetat ganska rejält. Den girige, som spelades förra året var ursprungligen 14 roller men skars ner till fem. Årets uppsättning har 16 roller, men är nu nere i sex personer. Det är nödvändigt, annars skulle det vara ekonomiskt ohållbart. Bearbetningar har vi alltid gjort, den första med Paria. Det är så himla underbart, tack kära Strindberg som skrev den här underbara pjäsen. Jag hörde några säga som var pålästa, men tydligen inte tillräckligt: ”det är så typiskt kvinnor att resonera på det här viset (i pjäsen)”. Men det här har han faktiskt skrivit för två män. Det är alltså inte så stor skillnad mellan män och kvinnor. Det beror ju alldeles på personerna helt enkelt.

Beträffande Strindberg tror jag inte att han var kvinnohatare. Snarare tror jag att han älskade kvinnor med passion…

– Definitivt. Om du läser hans kärleksbrev till Harriet Bosse. De skrivs inte av en man som hatar kvinnor. Eller uttrycket i En dåres försvarstal. Beskrivningen av hennes älskade lilla fot osv. Sedan blir han förbannad på henne. Men inte att han hatar kvinnor. Jag tror inte att han hade det lätt med sig själv helt enkelt. Det avspeglas ju i alla hans relationer och även med män.  Herregud, han gjorde sig väl till ovän med de flesta.

Ni är ju en skådespelarfamilj. Hur ser det dagliga livet ut i en sådan familj?

– Det rör sig ju väldigt mycket om teater även om vi också har en gård som har sina problem som måste lösas. Teater är ju definitivt det som är drivkraften och är navet på något vis, det som det hela rullar omkring. På somrarna satt vi alltid på verandan och åt och efter maten så skulle flickorna spela upp någonting. Även där skulle det vara underhållning efter kaffet. Flickorna hade ju talang båda två så det var väldigt roande.

– Jag hjälpte ofta Jarl med hans läxor och vi hade diskussioner om roller och resonerade fram och tillbaka om rollförslagen han hade. Numer ägnar jag mycket tid för att hitta lämpligt material för vår repertoar.

Vi lever just nu i kristider. Min egen uppfattning är att kulturen och kanske teatern i synnerhet spelar en ännu viktigare roll för människor när omständigheterna runt omkring blir svåra. Teatern är ju ett sätt att avspegla samhället. Hur ser du på det?

– Absolut. Det roliga i det är att jag själv använder mig av klassiska pjäser, som Molière förra året, men, mest av allt har vi spelat Strindberg. De här klassiska pjäserna berör allmänmänskliga problem. Det är därför de är klassiska och följer med oss genom århundradena. Sedan kan man bara ta och skruva till det lite grann om det är någonting mer man vill belysa.

– Skådespelerskan var ju en otroligt aktuell pjäs även om man inta kan säga att man har det problemet idag, frågan om hon skall få välja sitt yrkesliv eller inte. Numer är det så fullständigt självklart. Men ändå fanns det saker i den pjäsen som kändes jätteaktuella. Jag vill dessutom roa min publik, Därför vill jag gärna ha pjäser, om inte rena komedier så med en komisk ton. Med Strindberg kan man skratta mycket.

Det förefaller som om uppsättningarna på Kullehusteatern har lite den här undertonen. Vi har Den girige från förra året som är ett aktuellt fenomen och årets är Den stressade som också är något som är synnerligen aktuellt…

– Absolut. När man får arbeta med ett sådant material, blir man så oerhört inspirerad. Det finns så mycket som det finns klara relationer till i våra dagar. När vår publik går hem ska de gå hem med ett leende på läpparna. Publiken skall ha haft en härlig teaterkväll i denna underbara tid som vår nordiska sommar är. Men också komma hem med någonting som man kan sitta och diskutera vid en kopp kaffe eller kvällsdrinken eller vad folk har för sig. Man skall ha någonting med sig, men inte ha blivit nedklubbade av någonting för tungt. Jag tycker inte att det passar riktigt för en utomhusteater.

Ni har valt väldigt fina miljöer för era uppsättningar…

– Vi spelar i Stockholm för att nå en publik och för att recensenterna från de stora tidningarna har lite svårare för att ta sig ut till våra trakter i Roslagen. Det har varit väldigt lyckat att göra på det på det viset. Då ville jag ha en fin utomhusmiljö i Stockholm. Landshövdingen var mycket välkomnande när vi spelade i Tessinska palatset. Men det är en liten trång spelplats där. Det här med Hallwylska visade sig vara mer lättarbetat.

Vad har du för planer efter sommarteatern, för den kommande riktiga säsongen?

– Min riktiga teatersäsong, det är ju sommaren. Däremot har jag pratat med riksteatern. Det har förekommit lite förhandlingar utan att förekomma någonting. Det är inte på något vis klart. Jag skulle gärna vilja förlänga säsongen genom att turnera med det vi gjort under hösten. Det har jag gjort några gånger bland annat med Kamraterna, som vi talade om förut.

Det är också bra för att skapa arbetstillfällen för skådespelarna om man kan förlänga det hela.

Jag vill gärna avsluta med en sista fråga: Hur ser du på kulturklimatet idag. Många grupper har det väldigt svårt ekonomiskt. Det kunde vara intressant att höra dina synpunkter…

– Kulturklimatet är kärvt. Själv har jag byggt upp ett nätverk i Roslagen och inte bara där. Vi spelar från Öregrund till Vaxholm och i Stockholm. Jag har också byggt upp ett sponsornät. Utan det skulle jag inte kunna genomföra det här. I sommar ger vi 31 föreställningar med sex skådespelare vilket blir en dyr historia.

Vädret är underbart vackert när vi avslutar vårt samtal. Förhoppningsvis kommer den vackra svenska sommaren att bestå och  bidra till att förstärka stämningen när Kullehusteatern slår upp sina portar den 28 juni på Hallwylska palatsets vackra gård.

Jens Wallén