Norrlands litteraturpris till skröna från lappmarken

Norrländska litteratursällskapets ordförande Magnus Ottelid läser juryns motiveringGYSINGE Norrlands litteraturpris 2012 tilldelades författaren Björn Löfström för hans debutroman ”Babels torn i Bojtikken – jojkar från Västerbottens lappmark”. Priset delades ut i samband med Norrländska litteratursällskapets Sommarmöte i Gysinge mellan Sandviken och Gävle. Björn Löfström kunde själv inte närvara, utan priset togs emot av hans förläggare Anna Bengtsson från det lilla Stockholmbaserade förlaget Ersatz.

Juryns ovanligt utförliga motivering lyder som följer:

” Vissa böcker har sitt eget universum på något sätt. Man måste in i det och låta sig omslutas av det, acceptera det, för att nå bokens själ, djup och tyngd, om man så vill. I Björn Löfströms debutroman finns definitivt ett eget universum. Detta kosmos har en specifik tid: 1960. Närmare bestämt den så kallade ”vårhelgen”, den försenade midsommarhelgen. Det finns också stadig förankring i en plats: Bojtikken i Västerbottens lappmark. Romanens enkelhet ska inte underskattas, berättelsen går en rakt i magen. Nioåringens blick, iakttagelser och upplevelser vecklas ut och utvecklas, växer i omfång och djup. Berättaren må vara ett barn, men hans reflektioner och frågor har en mogen komplexitet. Löfströms sätt att placera världsskeenden i den lilla byn, hans ömsinta och fördomsfria beskrivningar av hög som låg, lapp, halvlapp, tattare och borgarbracka, är genialiska.

Med stark igenkänningsfaktor beskriver han det där speciella avståndet till de vuxna (och närheten), det märkliga sättet att lägga innebörd i vad de vuxna menade med politik, det där chosefria och osentimentala i förhållande till det avvikande eller allmänt konstiga, och storpolitiska namn man bara hörde: Krutt-joff. Och byar och fjäll; Stensele, Storuman, Vilhelmina, Marsfjället. Språket är mustigt, med en skicklig stilists fina balans mellan riksspråk och dialekt, där ortens talspråk blir en ytterligare krydda i berättelsen. Löfström söker inte efter, eller förlorar sig i, skrönans humorpoänger och burleskeri, utan berättelsen, blicken och allvaret i varje ”e henen” och ”e denen” står i fokus. Man frestas att avsluta motiveringen på samma sätt som boken: ”Och alltihop e denen.”

Björn Löfström är född 1950, och debuterade således skönlitterärt i 61-års ålder, vilket är ganska anmärkningsvärt. Han har arbetat som journalist, och varit medarbetare ibland annat Dagens Nyheter, Aftonbladet och Sveriges Radio. Han bor halva tiden i sin födelseby Dikanäs – verklighetens Bojtikken – och halva tiden i Moskva, där han har varit verksam som journalist.

Romanen ”Babels torn i Bojtikken” utspelar sig under vårhelgen, som var någon slags extra midsommar i Lappland, året är 1960, och huvudpersonen är en nioårig pojke, vars far är inbiten kommunist av den gamla stammen, men samtidigt egen företagare, och följaktligen kapitalist och utsugare. Men den gode mannen får ihop det på sitt sätt, liksom andra motsättningar i byn, framför allt de mellan arbetarrörelsen och de frikyrkliga, överbryggas, trots att det inte saknas konflikter.

Det är en mustig skröna, med ett härligt persongalleri. Det är en riktig kollektivroman, en bygdeskildring. Det är ganska ovanligt i en tid där det mesta av litteraturen är självbiografisk och jagcentrerad. Löfström lyckas inte bara skapa en stark bild av det tidiga 60-talets Sverige, hans roman säger också en hel del om dagens samhälle.

Björn Löfström skickade en hälsning genom sin förläggare, där han tackade för priset:

”Vissa har sagt om min roman att den är bondkomisk.
Visst, de har rätt.
Det är min avsikt.
Skriv enkelt och roligt om bönder.
Riktigt så enkelt var det väl inte.
Men jag ville skriva en bok som alla kunde förstå – från Svenska akademien till halvlapparna uppe i Bojtikken.
Jag vet inte om Akademien hunnit läsa min bok ännu – men lita på att man gjort det i Bojtikken!
Alla tre familjerna!

Mina litterära förebilder har varit finländare – Väinö Linna framför allt. En stor epiker som skulle haft nobelpriset i början av 60-talet om inte politiska skäl kommit emellan. Varje år läser jag om hans romaner om den finska torparklassen och finner likheter med mina egna lappmarksbor. Linna använder dialekt för att beskriva folket, komma till tals med människorna. Jag gör det också. Utstuderat och manipulerat.

Nästan maniskt, tror jag Ragnar Strömberg skrev i Aftonbladet.

Ragnar Strömberg är för övrigt den ende recensenten som hittills tagit upp en viktig aspekt i min roman: frågan om den svenska vänsterns skuld och ansvar för kommunismens ohyggliga brott.
Jag hade väntat mig en debatt – om än inte en sanningskommission.
Kanske kommer den. Som barn till moskvakommunister känner jag skam. Men faktiskt också en bisarr stolthet över dessa intressanta, egenartade människor.
Slutligen är jag naturligtvis mycket stolt över att få detta pris. Jag kommer att gå omkring i byn Bojtikken (den heter Dikanäs i verkligheten) som en mallhoppa. Jag skall skaffa en basker för att se riktigt svår ut. Så att dem få se vem som gå och struttar på byvägen. En dann högfärds-satan! Ock alltihop e denen.”

Norrlands litteraturpris är på 10 000 kronor. Priset delas ut av Norrländska litteratursällskapet, det hette tidigare Rörlingstipendiet, och har delats ut sedan 1973. Bland tidigare pristagare märks bland annat Bengt Pohjanen, Mikael Niemi, Peter Degerman och Mats Jonsson.

Gregor Flakierski, text och bild