Skolavslutningens kultur

persenius	martin_lind
Ragnar Persenius, biskop, Uppsala. Foto: Jim Elfström/Ikon	Martin Lind, biskopen i Linköping. Foto: Jim Elfström/Ikon

Skolavslutningens kultur

En diskussion om skolavslutningar har utbrutit. Ragnar Persenius, biträdande biskop i Uppsala hävdade i en debattartikel i DN nyligen att traditionen med skolavslutningar i kyrkan har överlevt sig själv. Hans argumentation tog sin utgångspunkt i att det forna enhetssamhället inte längre existerar. Samtidigt slog han, aningen fyrkantigt, fast att vi läser bibeln, ber och välsignar. Någon läsare fick säkerligen intrycket "take it or leave it".

Biskopen i Linköping, Martin Lind, påpekade i polemik med sin kollega, i en artikel i Svenska kyrkans tidning, att skillnaderna mellan stad och landsbygds är så stora att man hellre borde låta det lokala samhället avgöra. I en del mindre samhällen och byar finns ingen alternativ lokal. Att inte hålla denna högtid i kyrkan finns inte som realistisk möjlighet. Kyrkans framstår som den givna möteslokalen.

Kanske kan meningsutbytet också beskrivas som regionalt eller lokalt ansvar för den skolavslutningskultur som erfarenhetsmässigt är en brännbar fråga.

Jag erinrar mig ett serie samtal om skolavslutningens kultur. Obligatoriska eller inte, på profan eller helig plats, med eller utan präst, mycket eller lite religion, vilken religion förresten. Så har det låtit genom åren.

Mitt intryck är att en tacksam huvudingrediens i dessa högtider är ungdomarnas och barnens uppträdanden, vanligtvis med sång och musik. Jag kommer att tänka på en avslutning jag deltog i för några år sen, vajande svenska flaggor och nationalsången. Det borde också diskuteras på allvar.

Äras de som äras bör tänker jag. Ofta är det musiklärare som under jäkt och stress planerar och utvecklar en serie framträdanden men dallrande rampfeber. Inte alla ungdomar känner att det är deras avslutning. Men det borde det få vara.

Per-Inge Planefors