Ett nytt vägval för Folkoperan?

Cisco Aznar foto Andreas PfiffnerDet finns naturligtvis ingen överenskommen konstnärlig inriktning mellan operascenerna, vare sig på nationell eller internationell nivå. Man går sina egna vägar, gör sina egna konstnärliga val. Att det underhand etablerar sig något som kan likna detta - ett slags profileringar - har förmodligen mer med tillfälligheter än med några konstnärliga femårsplaner att göra. Likväl så finns tydliga skiljelinjer. Jag tänker närmast på Berlin, vars operascener jag har hyfsad koll på.

Staatsoper och Deutsche Oper håller sig för det mesta på mattan. Man tar visserligen ibland ut svängarna ordentligt men bibehåller decorum. Några direkta skamgrepp handlar det aldrig om. Det är däremot fallet med den tredje operascenen, Komisches Oper, som är något av den fula ankungen i gänget, där skamgreppen, om vi ska använda det uttrycket, inte precis tillhör ovanligheterna. Jag tänker särskilt på den senaste uppsättningen av Mozarts "Enleveringen ur Seraljen" som utspelas på en porrklubb av det mer avancerade slaget. Det blir för mycket, det funkar inte. Samtidigt som Mozarts musik tassar lite försynt i bakgrunden utan att egentligen förstå vad som händer på scenen. Men det är inte det jag vill säga utan att det på sätt och vis är tilltalande med en scen som är lite "busigare" än de andra, vågar lite mer. Även om man till och från hugger i sten.

Här kommer Folkoperans senaste uppsättning, "Julius Caesar", in i bilden. Den avviker rejält från hur man normalt tar sig an en barockopera, är riktigt "busig", men med ett trots allt väl fungerande och anslående koncept, och kanske är den, som jag hoppas, inledningen på en ny väg för Folkoperan i en mer experimentell inriktning, gärna också med en mer samtida repertoar, något som Stockholmsoperan inte direkt gjort sig känd för. Platsen är med andra ord vakant. Valet av den nye konstnärlige ledaren, Mellika Melouani Melani, som kommer från teatern, pekar med hela handen åt det hållet. Hon verkar kunna ta ut svängarna ordentligt. I en intervju som jag gjorde för ett antal år sedan med den dåvarande norske operachefen på Komisches Oper minns jag hur han betonade det teatrala lika mycket som det musikaliska. Det ska hända uppseendeväckande saker på scenen, underströk han.

Cisco Aznar, ansvarig för regi, koreografi, scenografi och kostym i "Julius Caesar", verkar ha samma inställning, men allt är för den skull inte guld som glimmar. Långt därifrån. Någon försynt tassande Händel märks dock inte. Han är med på noterna, även om det klingande slutresultatet är lite svajigt på sina ställen, delvis beroende på den lite motiga akustiken. Det goda humöret går det däremot inte att ta miste på. Nu ser vi fram emot Mellika Melouani Melanis uppsättning av Verdis "Maskeradbalen" i september.

Återanvänd Spader Dam på Stockholmsoperan

Det finns flera anledningar till att återanvända en operauppsättning som vilat något år. Vilket är fallet med Tjajkovskijs Spader Dam som hade premiär i maj 2009. Ett fullgott skäl kan vara att man har tillgång till en huvudrollsinnehavare av högsta internationella klass. Jag tänker på tenoren Aleksandrs Antonenko som gör Hermans roll. Som nyligen förgyllde Puccinis "Flickan från Västern" med sin utsökta stämma. Den av kärlek och kortspel fullständigt besatte Herman får här en passionerad uttolkare som inte precis spar på krutet. Han lyfter hela föreställningen.

Som behöver lyftas. Jag förstår inte varför man spelar den kompletta versionen, inklusive de många s k genrescenerna, på sina ställen lätt buskisartade, vilka man strök i den förra uppsättningen från 70-talet, eftersom de ansågs vara eftergifter åt "påtvingade tidskonventioner i den dåtida tsaristiska teatern", och som jag vill minnas att man också strök i Göteborgsuppsättningen i början av 2000-talet. Jag kanske minns fel. Det skärper hur som helst fokus på det egentliga dramat och skapar en mer sammanhållen och betydligt tätare föreställning. Det behövs. Det diverteras för mycket, skulle man kunna säga.

Ulf Stenberg