Du, jag & kärleken

Mauritz TistelöSäsongstart för Forum för poesi och prosa i Göteborg onsdagen den 1 februari gick under det mindre anspråkslösa temat Du & jag, en kväll om kärlek. Den som förväntade sig en kväll med glättig och lättillgänglig kärlek i Hollywoodanda skulle bli besviken. De inbjudna författarna Helena von Zweigbergk, Peter Kihlgård, Jörgen Gassilewski och Mauritz Tistelö skärskådar ogenerat kärleken och blottlägger det som göms längst in i hjärtats dunkla vrår. Det som bränns och lämnar fula ärr lyfts fram till allmän beskådan. Det är en djärv säsongsstart som ger mersmak. Under kvällen delade Västsvenska författarsällskapet även ut ett pris till årets författare. Blommor, diplom och en check på 20 000 kr tilldelades manusförfattaren Karin Mannheimer.

 Bakom maskerna

 Mauritz Tistelö får en fin presentation och kliver upp på scen med en kasse i handen. Han tömmer ut innehållet på golvet. En röd hockeyhjälm, röda tygblommor, en actiondocka, en tygdocka, en virkad mössa och en docktröja. Det är tyst i Hängmattans café. Mauritz harklar sig i mikrofonen och så förklarar han att han jobbar med ett nytt scenspråk med masker och rörelse. Det är fortfarande tyst i caféet. Så tar han på sig den virkade mössan och tar upp actiondockan. Med tom blicka säger han. – ”Kan kärlek vara igelkottar som springer runt kring borden i en restaurang med bjällror kring halsen”? Det är tyst i caféet. Så läser Mauritz dikten Clownpolska ur diktsamlingen Skräckpolska.

Jag dödade clownen för han gråter
jag dödade clownen för skrattet på fel ställe
jag dödade clownen redan vid tre års ålder
jag skar skrattet ur munnen på honom
jag körde hans tårar rakt in i bergväggen…

 Det är tyst i caféet. Mauritz är en person som kan stå på scen iförd en vit virkad mössa med en actiondocka i händerna och mötas med respekt och tillit. Hans ord får fullständig uppmärksamhet.

 ...Clownen ska dö, clownen ska dö i mig igen
och igen och igen tills det inte finns en enda
droppe clown kvar, inte en enda droppe som
kan få mig att rinna över, rinna över tills jag
blir stående framför mig själv i ett gathörn
säger Det där är inte jag, det där är rädsla,
rädsla för att visa sig rädd
jag staplar fram till clownen, darrar, skälver,
kysser hans
läppar

 Så har Mauritz gjort oss uppmärksamma på de masker vi alla bär. Där bakom finns någon som behöver vår kärlek. Härifrån kan vi välja att lägga ifrån oss maskerna och lyssna på ord om kärleken.

 – ”Kan kärlek vara ett gammalt par som varje morgon sitter utanför biblioteket och läser Idioten av Dostojevskij”? Mauritz byter skepnad. Han trär på en fyrkantig tygpåse på huvudet och lyfter upp en tygdocka utan ben med ett trassel målat för hjärtat. Så läser han Odöd polska/efter pratat med Max i telefon. Den handlar om en man vars bror och bästa vän ska dö 37 år gammal. Dikten är suggestiv med andar och vita maskar som kryper fram ur hjärtat men också kallt realistisk. En man sitter på altanen med sin hund i natten för det finns inte tid till att sova när ens bror och bästa vän ska dö.

Odöd polska liksom Clownpolska ingår i diktsamlingen Skräckpolska som Mauritz Tistelö givit ut på Fria Förlaget. Ett förlag som är Mauritz eget. Det är ett medvetet val att ge ut sina verk själv. Då är han fri. Fri inför skapandet av poesi som är villkorslös. Mauritz väljer att ställa sig utanför etablissemanget vilket har gjort att han inte alltid har fått den uppmärksamhet som han är värd. Mauritz Tistelö beskriver sig själv på författarförmdelingen: ”Poet och frirevolutionär. Fan vad Svårt… det är väl just i sådana här situationer ett poem säger så mycket mer än 200 ord om ålder, kön och födelseort, skolor och jobb. Jag är jag när jag duger för mig själv och ofta känner jag att jag inte gör det. Vem är jag då? Jag önskar att jag var jag”.

Att älska och att hata

 Jörgen Gassilewski foto OEIEfter Tistelö kommer Jörgen Gassilewski upp på scen. Jörgen är poet, författare och bildkonstnär född den 18 september 1961 i Göteborg. Han blev 2006 nominerad till Augustpriset för sin roman Göteborgshändelserna. Jörgen har bland mycket annat gett ut diktsamlingen Kärleksdikter 2009. Jörgen berättar att diktsamlingen har sitt ursprung i chatsajter där unga skriver om kärlek. Han googlade och gjorde utklipp bestående av tioradiga dikter som pendlar mellan ytterligheterna att älska och att hata. När Jörgen läser ur Kärleksdikter stiger raderna upp och ner i kärlekens ytterligheter. Strofer om spruckna nariga läppar avslutas med ömsom Jag hatar dig ömsom Jag älskar dig. Man får en känsla av att stiga och falla och att töjas åt sidorna. Det invändiga blir utvändigt och utvändigt blir invändigt. Det är intensivt och explosivt och åhörarna brister ut i spontanapplåder när Jörgen har läst den sista strofen.

 Jörgen berättar även om en ny diktsamling där titeln är den samma som hela den första dikten. Det vill säga titeln är lång. Intentionen med samlingen är att fånga världen ur ett barns perspektiv. Detta uppnås genom att skriva ner vad man ser när ett barn filmar med en Iphone. Jörgen skapar text av det kameran ser. Man får uppleva en ström av sekvenser som ögonblicksbilder. ”Sockar… pärla... klistermärke… det finns ingen tyngdlag… stötig gång… speglar… taklampa… halsband över drakhuvud… Så framträder en värld ur ett annat perspektiv.”

En erotisk fantasi

 Sedan är det tid för Peter Kihlgård. En svensk författare och dramatiker född 1954 i Örebro och numera bosatt i Stockholm. Peters senaste roman Kicki och Lasse (2007) hyllades av både kritiker och läsare. Kicki och Lasse är en modern kärleksroman som skildrar två trasiga människor och deras stora kärlek. Detta är ingen jolmigt romantisk historia utan en djupt allvarlig historia som delvis präglas av våld och saknad efter barn men också av rå humor. Kickis och Lasses hjärtan blottas och läsaren får tillgång till de djupa ärr som kärleken kan skapa.

Peter Kihlgård Foto NorstedtsDen råa humorn återfinns även i den passage (ur okänt verk) som Kilgård väljer att läsa upp denna kväll. Det handlar om en mans erotiska fantasi. – ”När jag checkar in på hotell passar jag på att checka in så tidigt att städerskan fortfarande finns kvar på våningen. Jag går fram till henne och tar på mig mitt allra trevligaste och charmerande leende. Samtalar lite och ber sedan om en extra handduk. Går in på hotellrummet lägger mig på sängen och onanerar till en fantasi som går ut på att städerskan kommer in på rummet och upptäcker en fläck på lakanet. Hon inser snart att fläcken är min intorkade sperma. Så drar hon sig till minnes att gästen var den där trevliga mannen som frågade efter en handduk. Hon sätter sig på sängkanten och tänker att kanske är det på mig han har tänkt när han onanerade. Varpå städerskan börjar smeka sig själv och tänker på mig.” Sedan följer ett svulstigt kärleksode. Där kärleken till den okände hyllas. – ”Jag älskar dig tills metrologerna för en gång skull spådde rätt. Vi älskar varandra jag och min städerska. Vi älskar varandra. Vi träffades bara en gång jag bad om en handduk.” För andra gången den här kvällen brister åhörarna ut i en spontanapplåd.

Det är på något sätt befriande att stiga utanför den fyrkantiga ärbara förälskelsen mellan man och kvinna och istället tränga in i någons fantasi. Se kärleken på ett annat sätt befriar oss från stiliserade bilder av kärlekens väsen.

Peter Kihlgård läser även en dikt om en sons kärlek till sin far. Det är en långsam iakttagelse av en fysisk rörelse. Sonen betraktar sin fars långsamma simtag. Fadern har bara ett år kvar att leva och sonen tänker att ingen kan simma så långsamt. Så undrar han om det är det yttersta en far kan visa. Hur man gör när man dör.

Att bli hängande i luften

Helena von Zweigberk Foto Thron UllbergSist ut för ikväll är Helena von Zweigbergk. Helena är journalist, författare och filmrecensent född 18 februari, 1959. Hon är aktuell med antologin Happy, happy – en bok om skilsmässa. Hennes senaste roman heter Anna och Mats bor inte här längre och är en fristående uppföljare till Ur vulkanens mun. I Ur vulkanens mun träffar vi Anna och Mats för första gången. Då befinner sig parets äktenskap i kris. Surheten har lagt sig som ett täcke av aska över paret. I Anna och Mats bor inte här längre har de tagit steget och ansökt om skilsmässa. Helena menar bestämt att hon inte skriver relationsromaner utan kärleksromaner. Så är även Anna och Mats bor inte här längre en kärleksroman trots att den handlar om en skilsmässa. Helena menar att när man befinner sig mitt i kärleken befinner man sig högt upp där man också måste ha höga förväntningar och tillit till varandra. Däremot kan minsta felsteg få ödesdigra konsekvenser. Det är dessa konsekvenser Helena vill skriva om. Hon vill att romanerna ska få det att hetta kring öronen, de ska spegla total genans.

Helena tillstår att Ur vulkanens mun är en hemsk bok. Hon ville inte skriva en uppföljare eftersom hon inte orkade umgås med Anna och Mats något mer. Men så en dag vid vattnet, då Helenas son skall hoppa från hopptornet hör hon hur barnen ena stunden säger att de ska hoppa bara för att i nästa sekund ångra sig. Så håller de på, ja, nej, ska jag våga? Så ser hon hur hennes son hoppar och bilden av sonen hängandes i luften etsar sig fast. Så tänker hon att hon har lämnat Anna och Mats, hängande i luften. Varpå hon bestämmer sig för att fortsätta berättelsen och denna gång ska hon låta barnen få en större roll. Hon menar att annars blir barnen ofta statister i skeendet. Därför skildrar Anna och Mats bor inte här längre ur Annas, Mats och barnens perspektiv.

Helena läser bland annat en passage som beskriver smärtan och saknaden när man inser att man inte har närheten till barnen hela tiden längre. Mats och Anna turas om att ha barnen varannan vecka. När sonen Sebastian ska åka till pappa hör hon honom i hallen och inser att han tänker gå och vara borta en hel vecka utan att säga hejdå. Anna grips av panik och springer efter Sebastian. Så utspelar sig en scen där mamma Anna förtvivlat försöker göra avskedet så ordentligt att det kanske överskuggar det faktum att de måste skiljas åt. – ”Du ska åtminstone ha en kram innan du går”. Så brer hon ut armarna och säger –”Jag kommer att sakna dig så här mycket”. Det är ett mått som de brukade använda när Sebastian var liten för att visa hur mycket Anna tyckte om honom. Anna bubblar över och får påminna sig om att hon måste försöka lägga band på sina känslor.

Kärleken är inte alltid vacker. Det vore att förminska kärleken att tro att det allt redan är sagt. Det finns så många lager att gräva i. Många fler dikter kommer att skrivas. Många fler kärleksromaner kommer att ges ut.

Jessica Wulff