Tionde december

10 December Det är något märkligt med alltsammans. Som om världen tillfälligt lider av en namnlös huvudvärk. Mörkret anländer plötsligt och utan misskund och tar något med sig på köpet. Jag ringer min mor, den tionde december, för att utbringa mina gratulationer på hennes födelsedag.

På teven, i något främmande land, pågår en middagsbjudning. Skrudade i frack och klänning stegar män och kvinnor försiktigt ner för en brant trappa medan trumpeter blåser fanfar. Överklass, politiker och pressfolk som öppnar dörren på glänt och låter verklighetens folk få ta sig en titt, få se vad som äts bakom lykta dörrar dit de aldrig kommer att bli bjudna.

"Hans majestät konungen." Mannen som presenterats bär ett osäkert, uttråkat ansikte. Med stel hållning reser han sitt putsade glas mot det avgrundshöga taket: "Jag vill utbringa en skål för Alfred Nobel." Tevekommentatorerna förklarar att utan Alfred Nobel vore allting en omöjlighet, hela festen, priserna, dynamiten, maten som bara de inbjudna får förtära.

När de första nobelprisen började delas ut av Nobelkommittén 1901, fem år efter Alfred Nobels död, var en av källorna till prispotten nobelimperiets oljeindustri i Baku, vid Kaspiska havet i dagens Azerbadjan.

Liksom en nobelmiddag i ett Sverige präglat av massarbetslöshet, välfärdsmedel i skatteparadis och ökande barnarbetslöshet intog Nobelfamiljen sina måltider i det resliga Villa Petrolea, en residenskoloni som bredde ut sig i kärnan av en av tsarfamiljen negligerat hörn av det ryska imperiet.

10 DECEMBERLika lite som dagens oljeblom erbjuder välstånd och frihet åt befolkningar i tredje världen bidrog Nobelfamiljen till att lyfta lokalbefolkningen ur dess utmärglade tillvaro. När den ryska revolutionen närmade sig började arbetare i Baku att anamma idén om det klasslösa samhället, vilket Nobels sällan ifrågasatta position i gräddan stod i bjärt kontrast till.

Snart hundra år efter den ryska revolutionen och med den Nobelfamiljens raska uttåg ur det svarta guldets härbärge i Centralasien lever "anden vidare" på en nobelmiddag den tionde december. Med det eviga livet i form av priser även den cyniska människosynen, det naturliga tillståndet där vissa är tjänare och andra herrar?

Det är inget främmande land det är tal om; bjudningen äger rum på en isolerad ö i ett hav av jämnad asfalt, kullerstenar och svävande energier. Ett hundratal tycker det är viktigt att stå upp för "svenskheten"; männen och kvinnorna som deltar i demonstrationen hämtar inspiration och planterade frön från politiska strömningar med direkta kopplingar till nazism, etnisk enfald och allehanda tankegods som ända inpå femtiotalet rönte framgångar innanför Rasbiologiska institutets väggar i Uppsala.

Samma idéer och värderingar som prominenta svenska hjältar som Ingmar Bergman och Ingvar Kamprad anammade i aktiv politisk form. Därför är det kanske inte så konstigt att svenskhetens demonstration, som alltjämt rider på det cyniska utnyttjandet av mordet på en ung pojke för över tio år sen, beskyddas av det demokratiska samfundets försvarare.

Polis tågar in i det pinnsmala grändområdet mellan Mynttorget och riksdagen i skarven mellan Gamla stan och riksdagsön. Här hamnar man efter att ha hört sig för bland polisbefälen om tillstånd för fotografering och bevakning i egenskap av journalist. Om det inte vore för den bombastiska musiken hade polisens intåg påmint om invigningsceremonin till OS-spelen i Berlin 1936. Beslutsamheten, de tomma blickarna, konflikten. "Det är dags att flytta sig lite." "Visst. Åt vilket håll?" "Hitåt, tack."

10 decemberEn halvtimme senare har en polsvan kört över en liggande kvinnas ben. Ett skrik klöv oljudet bestående av visselpipor, enerverande musik och slagord. Foten är bruten, polisen tar henne till sjukhuset, meddelade de via presstalespersonen. "Press, här för att rapportera. Vart kan jag få stå för att rapportera om manifestationen?" Inget svar. Ingen som vet. Det genomgående budskapet har varit vördnaden för demokratiska rättigheter; att låta svenskhetens marsch få ha sin gång i fri åsiktsfri anda. En annan demokratisk princip, att som journalist få utföra sitt arbete, bemöts med axelryckningar.

I stället sållas fotografer, skrivande reportrar och julhandlande barnfamiljer i polisenhetens huvuden samman vid en vägg med de motdemonstranter som många meter därifrån höjt röster, kastat smällare och upprört kastat sig mot polisväggen för att nå en meter närmare svenskhetens marsch som ingen ser skymten av. (Äger den ens rum?) Allt framför förbryllade matgäster på en pizzeria. I fönstret sitter ett ungt par och avslutar sin öl.

"Knuffa då!" gormar en rundlagd kvinna sittande till häst. Ropet är en order, de poliser som några minuter innan var kontaktbara för allmänna frågor om ordning, position och arbetsmetoder är nu bortom all kontakt. Deras ögon färgas av svart avstängdhet, av en flockmentalitet som kan stjälpa över i vilken riktning som helst.

Jag försöker påtala att jag är klämd, det finns en knapp decimeter att röra sig inom och framför oss finns ett litet barn som vid det här laget måste vara väldigt skrämt av tumultet. "Gå i stället för att stå här och tjafsa", svarar den gode polismannen som några minuter tidigare talade med den leende reportern. Den gode polismannen levererar ännu en knuff, någonstans i mungipan bor början till ett behagligt leende.

Den sista knuffen levereras av en kvinnlig polis vars ögon glöder av hat, innerst inne älskar hon situationen, adrenalinet når kokpunkten. I hennes hand måste huvudet av en batong ha funnits för svanskotan skriker till av plötslig smärta. Jag vänder mig om och stirrar stumt in i hennes kalla ögon, hon pumpar upp bröstet och uppmuntras av fem kollegor som gör samma sak.

10 december"Det är en liten tös här", säger en man med grön jacka, glasögon och skägg, han talar till den gode polismannen. "Och du är en störste jag sett i dag, är det nödvändigt att gå så hårt på? Jävligt modigt."

Den gode polismannen svarar inte. Det behöver han inte. Liksom deltagarna i svenskhetens marsch gör han det enkelt för sig och drar likhetstecken mellan åskådare, de som är där för att dokumentera den politiska manifestationen och den klick som tror på våldsmetoder.

Under åttiotalet sanktionerade dåvarande länspolismästare Hans Holmér hårdare tag mot "gatuvåldet". I praktiken blev benämningen godtycklig och hårdast fram gick en brokig skara inom Norrmalmsdistriktet, kallad Baseballigan, vars medlemmar misshandlade personer i polishusets garage, i visiteringsrum eller på öppen gata.

En man misshandlades exempelvis till döds i ett dolt rum under Sergels torg, en annan lämnades svårt misshandlad på Skeppsholmen, och en av poliserna som åsåg Osmo Vallo kvävas till döds utan att ambulans tillkallades tillhörde samma politiskt sanktionerade baseballiga. En av ligans före detta medlemmar är riksdagsledamot för Moderaterna.

Efter åttasnåret på kvällen är det dags för kvällsvard på nobelmiddagen. Menyn läses upp. Sveriges television inledde sina nobelsändningar tidigt på lördagsmorgonen. Patriotismen spirar när det talas om den svenske poeten som äntligen fick litteraturpriset. Det talas klänningar, glans, hufvudrätt, män som bjuder upp sina bordsdamer till tråkig dans. Tid som står stilla.

Kameran sveper över den ljusdränkta och kargt inbjudande lokalen och råkar träffa en för kommentatorerna namnlös kvinna. Hennes ögon frågar sig hur hon har hamnat där. Hon ser sig inte omkring, men skulle hon göra det hade hon bara mötts av salongsgemenskapens behagliga brus, ett läte som vaggar tittaren in i en dvala, ett viloläge ur vilket det är svårt att komma ur opåverkad.

Klas Lundström, text och bilder
journalist och författare