Spelmannen Händel – Il Giardino Armonico i Uppsala konserthus

Il Giardino ArmonicoDen förnämliga barockensemblen Il Giardino Armonico var i helgen på återbesök i Uppsala, efter att ha kraftigt bejublats förra gången. Det var inget fel på jublet denna gång heller, man har skaffat sig något av en entusiastisk stampublik. Nu var det fokus på Händel, närmare bestämt på hans Concerti Grossi, fyra stycken. Alla tolv finns i en CD-box vilken märkligt nog inte fanns till försäljning. Den hade inte varit svårsåld.

Il Giardino Armonico är en musikerpool som anpassar storlek och instrumentarium efter programmets innehåll. Denna gång var man femton musiker (stråkar och basso continuo) plus dirigenten, grundaren, blockflöjtisten och eldsjälen Giovanni Antonini. Concerto Grosson utmärks av att den egentligen inte har några individuella solistiska inslag utan av att mindre grupper och kombinationer får agera solister, vilket skapar en tät, sammanhållen klangkropp som det gäller att variera och modulera. Delvis utifrån den trappstegsdynamik som var på modet innan crescendot och diminuendot, ett slags steglös dynamik, introducerades i Mannheim på 1750-talet, något som Giovanni Antonini på ett raffinerat sätt föregriper. Men Händel ställer sig knappast i vägen. Det handlar inte så mycket om en traditionell uppförandepraxis, även om man spelar på tidstrogna instrument, utan mer om att få verklig stuns och liv i framförandet. Man lyssnar varsamt in vad som finns att plocka ut och sedan går man oförväget till verket. Jag har aldrig hört en så hudnära Händel.

Den sensuella hettan och dramatiken i utspelet är resultat av en djup förtrogenhet med musiken och som en logisk följd därav upptäckten av nya förhållningssätt. Vilket skapar en paradoxal känsla av samtidighet, av här och nu. Som om Händel hanteras av ett frejdigt spelmanslag.

Concerto Grosson är en italiensk uppfinning som brukar tillskrivas Arcangelo Corelli, en tonsättare som Händel satte högt. Han var överhuvud svag för det italienska idiomet. Inte minst i sina operor skrev han ”italienskt”, trots att han var en tysk som bosatt sig i London. En sann europé med andra ord. Det finns emellertid en tyngd och ett allvar i musiken som i brist på en bättre vokabulär kan kalla tysk. Den bottnar i ett dramatiskt tilltal som finslipats i de många operor som Händel hunnit med innan han på relativt kort tid skrev sina concerti grossi på 1730-talet. Men han lånar friskt av sig själv i ett slags konstnärligt återbruk. Man känner igen sig i hans musik. Man går inte vilse.

Flera av satsbeteckningarna har sällskapsdanser som utgångspunkt, vilket inte var ovanligt under barocken, som Allemande, Siciliana och Polonaise, och det känns verkligen i utspelet, i det plastiska gunget som ensemblen frambringar, accentuerat av Giovanni Antoninis allt annat än stillsamma dirigentstil. Han använder hela kroppen i en närmast fysisk kontakt med musiken. Vilket känns långt ut i salongen.

Spelmannen Händel i händerna på spelmanslaget Il Giardino Armonico, ja, vad kan man mer begära.

Ulf Stenberg