Aktuella Sandra Medina om livet som mångsidig teater- och performanceartist

Sandra Medina. Foto: Andreas JohanssonSandra Medina är en mångsidig artist som arbetar både med teater och dans.  Hon har en bred konstnärlig bakgrund och är utbildad både på Teaterhögskolan i Stockholm och på den Kungliga balettskolan. Medina har under många år arbetat tillsammans med ett flertal regissörer och koreografer. Senast är hon aktuell iSkulle ni vilja se den här föreställningen, som spelas på teater Tribunalen under hösten, ett evenemang som uppmärksammades inte minst av att teaterns tak rasade in innan premiären. Tidningen Kulturen träffade Sandra Medina för en intervju.

Du är ju både skådespelare och dansare. Hur kom det sig att du kom in på den konstnärliga banan, kan du berätta lite om det?

– Jag började dansa väldigt tidigt. Dansen var väl en kanal för allt möjligt tror jag. Som barn älskade jag att dansa. Redan som nioåring sökte jag in på svenska balettskolan, då var det balett som var min dröm. Familjen var mycket på operan, men som tonåring lyckades jag inte kvala in eftersom jag inte hade i rätt kropp för klassisk balett. Då fick jag i stället gå på den moderna linjen. Först var det mot min vilja, men sedan förstod jag att detta var min lyckochans. Jag hade kommit rätt. Det fanns möjlighet att göra ett personligt avtryck på just den dansen som jag gjorde. Redan som sjuttonåring började jag arbeta efter utbildningen.

Vad innebär ”fel kropp” i detta sammanhang?

– Idealet för en balettdansös är ju långa ben och armar, böjliga vrister. Jag är ju väldigt tunn, som kvinna i alla fall.

Det betyder att du inte dansar klassisk balett, utan enbart modern dans?

– Ja, precis.

Du överskrider ju gärna gränserna mellan teater och dans i dina föreställningar. Vilket av dessa koncept är det som du känner mest för?

– Jag tror att jag befinner mig just i det gränslandet. I bland kallar man det för performance,  scenkonst , ny teater eller experimentellt projekt. Det kan också vara ett undersökande projekt.  Ofta är dessa processer väldigt medskapande. Det är en roll som jag tycker är väldigt spännande, detta att man i hög grad är med och producerar föreställningen. Man kommer med konstnärliga idéer, men sedan kanske det ändå i slutändan styrs av en regissör, koreograf eller ledare.

Du har ju faktiskt gjort en del förnämliga dansframträdanden. Bland annat har du ju samarbetat med Helena Franzén som är en stor koreograf…

– Jag är ju ändå en etablerad dansare, så under åren har jag arbetat tillsammans med flera olika koreografer. 2001 kom jag in på teatern, men på den teaterscenen är jag ännu inte lika etablerad.

Den här föreställningen som gick på Teater Tribunalen Skulle du vilja se den här föreställningen är ju en blandning av teater och performance. Är den här typen av uppsättningar, en blandning av teater och performance, något som passar dig?

– Ja det är det verkligen. Det är ett sådant projekt som jag gillar att göra. Det är ett projekt som jag varit med och drivit tillsammans med Tribunalen

Känner du att de vattentäta skotten mellan teater och dans börjar att luckras upp?

– Jag tror det. Det har varit på gång länge, särskilt från danssidan. Men nu börjar det även nå teatern, det finns ju mer resurser på teatersidan i form av frigrupper och scener som är mer stabilt. Där tycker jag också att det börjar mötas upp och bli mer nyfikenhet. Kanske till och med pröva nya processer, Det är svårt att andra resultatet, man måste kanske ändra hela formen.

Det känns som om det är skillnad mellan dansare och teater. Teaterfolk jobbar mer i grupp, medan ni svävar lite grann mittemellan. I bland jobbar ni själva, i bland går ni ihop med andra. Stämmer det?

– Det vet jag inte. Jag tror att det kanske har varit så, men jag känner många unga skådespelare som driver egna plattformar. Det är ganska nytt att så många gör det. Alla unga gör det och dansfolk har alltid gjort det. Vi måste skapa plattformen själva helt enkelt.

Du har ju varit en frilansande dansare under lång tid. Är det en arbetsform som du föredrar framför att vara anställd vid någon institution?

– Det är det absolut. Man blir förälskad i friheten och det fantastiska med att vara en kameleont som kan göra olika saker. Jag har gjort en del tv, men även varit engagerad på olika institutioner. Det är inte så att jag inte vill vara på institutionerna, men jag hälsar gärna på.

Du är ju också medlem i en kulturplattform som kallas ”Bastardproduktion”. Vill du berätta lite om den?

– Den startade 2004 . Vi som var med ville arbeta mer med hur man gör scenkonst. Avsikten var att titta på arbetsmetoder och göra förändringar för varje projekt och samtidigt pröva olika saker. Det är så lätt att man annars hamnar i samma produktionssätt. Vi ville vända på det och utmana varandra, ha mer maktanalyser i det vi gjorde. Dessutom kommer alla från olika områden som dans, teater, mim och film. Alla är också intresserade av att gå in i varandras världar och blanda konstarterna.

Bastardproduktion är alltså en plattform för kulturell verksamhet?

– Precis. Vi kallar det hela just för plattform. Man kan göra olika projekt ihop, men också göra någonting själv om man vill. Vad som håller oss samman är nyfikenheten.

Hur upplever du dagens klimat inom kulturområdet?

– Jag har alltid varit inne i danskonsten och den har alltid haft det tufft. Nu upplever man mer och mer att allting går mot det kommersiella hållet och jag känner en oro inför detta. Underhållning, underhållning, underhållning. Så fort man vill vara en röst i samhället blir det det här med reklam som gäller. Det tycker jag är frustrerande och jag har svårt att förhålla mig till det.

Som du nämner känns det i bland som man på ansvarigt håll inte gör skillnad mellan kultur och underhållning. Det pratas också mycket om att kultur ska finansiera sig själv. Det här måste väl vara väldigt svårt för fria utövare?

– Det är i stort sett omöjligt. De säger att man ska hitta någon sponsor och då kan man leta i två veckor för att hitta femtio kronor någonstans. Det är en omöjlig process. Konstnärer jag känner driver hela tiden väldigt hårt och jobbar mycket ideellt. Det är inte alls så som det påstås att vi inte är aktiva, men vi anklagas nästan för det.

Det verkar som om du tycker om att engagera dig i föreställningar som har någon form av samhällsanknytning där föreställningarna är ett budskap till människor?

– Ja absolut. Sen behöver jag inte skriva budskapet på näsan eller så. I bland kan jag tycka att jätteabstrakt konst kan ha samma effekt som ett direkt budskap. Det ger en annan aspekt. Jag vill bearbeta och problematisera vårt sätt att leva, vår existens.

Nu har du ju haft en föreställning på Tribunalen och den pågår fortfarande. Har du skisserat upp några andra projekt framöver?

– Med Bastardproduktion kommer vi att göra en slags konsert Det är inte bara en konsert utan en scenkonstföreställning. Den heter Toys of the road. Den kommer också att beröra vår tid. Vi arbetar ju mycket med normer. Vi kommer att titta lite på moral och olika saker, säger Sandra Medina som är en spännande och mångsidig performance artist som blandar dans och teater i en underbar mix.

Det finna verkligen anledning att se fram emot hennes kommande scenframträdanden.

Jens Wallén