De skriker för kvinnofrid

VRÅL utför sin aktion på Lejontrappan i GöteborgDen 25 november. Internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. En grupp kvinnor samlas på Lejontrappan i Göteborg. Tillsammans tar de sig ner till marken och vrålar enskilt men i gemenskap. De avslutar med en tyst minut liggandes.

– Jag är trött på passiviteten kring våld riktat mot kvinnor och då måste jag vara aktiv själv, säger Jannine Rivel, initiativtagare och medverkande i VRÅL.

Regnet ligger i luften och det är kallt. Göteborgarna har på sig mössor och fryser. Det hindrar inte de medverkande i VRÅL från att utföra sin planerade aktion.

– Varför gör de det här? Frågar två män som går förbi.

Jag berättar för dem och de stannar en stund och tittar intresserat på kvinnorna som ligger på Lejontrappan. De verkar tycka att de är en bra idé. Och det är säkert det som är meningen med VRÅL. Att beröra och få folk att stanna och tänka till.

Hot och våld finns överallt

I slutet av aktionen reser sig kvinnorna upp en och en och går uppför Lejontrappan. De samlas och pratar om projektet. De kramas och det ser ut som att någon gråter. Tagna av det de just varit med om, av stundens allvar. Efter en stund bjuder de mig på glögg och pepparkakor och vi börjar tala om det som just skett.

– Varje sekund av VRÅL kändes viktig. Hur det ekar och skrämmer. Utsattheten. Hur stort och tungt och sårbart det är, säger Jannine Rivel.

Hon berättar att när hon letade efter vad som händer i samhället en dag som denna fann hon nästan ingenting, vilket hon tycker är ett fel som bör ändars. Hon menar att våld och hot mot kvinnor ofta är osynligt och behandlas som något som inte är viktigt. Men det finns överallt och inte bara i dåliga relationer, som det ibland förutsätts.

Dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor instiftades av FN:s generalförsamling 1999. Där fastslås det att våld innebär handlingar som orsakar sexuell, fysisk eller psykologisk skada och att detta ska gälla såväl i det privata som i det offentliga rummet.

VRÅL avslutas med en tyst minut liggandesSom kvinna kan det ibland vara svårt att själv veta om man egentligen är utsatt för våld eller inte. Man vill inte gärna tro att det är så, letar hela tiden efter förmildrande omständigheter. Det är så lätt att tänka att man själv gjort något fel som utlöst den andres ilska. För det är fortfarande skambelagt att bli utsatt för våld. Lätt att tänka att det är en själv som det är fel på.

Och var går egentligen gränsen vid våld? Elaka ord kan göra ondare än fysiska slag. Det är också oftast det psykologiska våldet som är mest framträdande när det gäller våld mot kvinnor. En annan sak kan vara att mannen gör kvinnan ekonomsikt beroende av honom och undanhåller ekonomiska tillgångar. Hot är också vanligt. Mannen kan till exempel hota att skada kvinnas närstående eller husdjur om hon inte gör som han säger. Likaså att förstöra kvinnans privata ägodelar och att slå sönder möbler och annan inredning. Ändå drar sig många för att anmäla det eller ens erkänna övergreppet för sig själv. I de flesta fall är förövaren en man kvinnorna känner och har eller har haft en relation med.

Jämlikare samhälle på lika villkor

Det har tagit ungefär ett år att planera VRÅL som är andra delen av tre i ett projekt som heter Ta plats i det offentliga rummet. Första delen visades i konstbiennalen i Göteborg. Tredje delen kommer i februari.

Jannine Rivel säger att hon såg en dokumentär som heter Margot Wahlström´s Resolution. Den handlade om ett antal kvinnor som under andra världskriget var inlåsta i ett hus och systematiskt blev våldtagna av soldater.

– Kanske borde vi lägga oss ner och skrika, sa den ena av kvinnorna.

Jannine Rivel tog fasta på det och det är alltså genom att medlemmarna skriker som VRÅL avslutas. Hon säger att det har varit viktigt att inte styra varandra om när var och hur de ska agera, utan att de har fått fria händer att göra det som känns bäst i stunden, utifrån en given struktur. Alla kvinnorna har olika villkor och de har utgått från sig själva och gjort strukturens delar i den tid och på det sätt som de behöver var och en.

Förhoppningen är att VRÅL ska eka och komma tillbaka, att det ska sätta sina spår och att kunskapen om våld mot kvinnor ska bli större. Jannine Rivel vill att fler ska engagera sig för att vi ska kunna uppnå ett jämlikare samhälle där platsen är allas på lika villkor.

De medverkande i VRÅLJag frågar henne om hon mött några problem inför dagens aktion. Det har hon inte men hon säger att hon medvetet har valt att vara på trygga platser under förberedelserna.

– När jag ska så ett frö vill jag inte att det ska vara frost. Jag vill ha varm jord.

Jannine Rivel hoppas att VRÅL ska återkomma till Göteborg nästa år och att de då ska vara ännu fler som medverkar. Dagens aktion filmades och kommer att spridas och visas i olika sammanhang under 2012.

Med verkande i VRÅL

Jannine Rivel, Linda Gester, Lisa Fahlén, Minna Wendin, Moa Mathilda Sahlin, Paula de Hollanda, Sofia Lindstedt och Susanna Leibovici.

Med i arbetet inför/under/efter tillkommer även:

Anna Classon, Cecilia Suhadi Gustavsson, Iki Gonzales Magnusson, Josefin von Zeipel, Myriam Mazzoni, Rebecca Vinthagen, Sandra Grehn, Åsa Holtz , Barbara Mahler, Stephanie Maher, Susan Klein, Yvonne Rainer, och Valerie Solanas.

I nära samarbete med W.I.S.P Göteborg, DoxFilm, Minna Kiper Produktion och vinterPRODUKTION.

VRÅL genomfördes med stöd av Frispel och är en del i projektet Ta plats.

Lena Andersson, text och bilder