Maxat vinddrag i Jönköping

Jönköpings SinfoniettaJönköping har fått ett nytt kulturhus. Spira heter komplexet vid Munksjön och är signerat Gert Wingårdh. Skyltar med punktskrift och redan lite klotter på en av herrarnas! Där finns plats för dans, teater, kammarmusik och symfonisk musik. 
Jag lyssnade på pianisten Per Tengstrand och Jönköpings Sinfonietta i söndags. Dirigenten Hannu Koivula höll samman det hela. Nu var det alltså dags för den nya konsertsalen att visa upp sina akustiska kvaliteter. Det blev också en pratstund med Gunnela Nilsson, som spelar i första fiolstämman.

”Steinway kommer till stan” var rubriken för programmet. Lite märkligt kan det tyckas som tema. Det är väl ända musiken, Beethoven, Mozart och Max Reger samt de som spelar som ska ha det mesta av ljuset på sig. Men detta går tillbaka på en händelse 1997. Då vann Per Tengstrand första pris i Cleveland. Det var den internationella tävlingen som föll väl ut för honom. Han utsågs också till officiell Steinway-pianist samma år.

Konserthuset Spira är mycket välutrustat. Man är inte så lite stolt över den nya Steinway-flygeln. Per Tengstrand, och några i en grupp från konserthuset, provspelade på fabriken i Hamburg och fastnade för ett ”varmt” instrument. Inte minsta tendens till iskyla finns i diskanten i den flygeln. Ett härligt sjungande mellanregister bär upp bra. Och en fyllig botten som inte blir bumlig. Vad kan man mer önska?

Så att Steinway nu kommit stan är ju sant på sätt och vis. Och till Jönköping hade Per Tengstrand, med småländska rötter, kommit ända från New York.

Ett exempel på rik utsmyckning är Ingegerd Råmans glaskonstverk Spiralampan. Med läcker skönhet och fantasi möter lamporna besökare redan i foajén. Denna storslagna lampa har tagits fram speciellt för Kulturhuset Spira.

Redan utanför huset, ned mot Munksjön, drabbas vi av Milo Lavéns spännande och interaktiva konstverk Resonance.

Ja drabbade blir vi verkligen. Vi blir medskapande utan att ens kanske förstå det. Resonance fungerar så att när besökaren närmar sig lurarna fångar ”geofoner” upp vibrationerna från fotstegen. Lurarna börjar då att glöda och fylls med ljud. Det glödande ljuset inifrån luren kan under kvälls- och nattetid pulsera i takt med besökarnas fotsteg. Varje lur har sitt eget karaktäristiska ljud. När en besökare närmar sig hörs ett svagt muller, ett förvrängt eko, av de egna fotstegen. Om flera personer rör sig samtidigt kan de skapa en ”orkester” med olika frekvenser och rytmer.

Maxat vinddrag var det inte bara utomhus, stormen ”Lill-Berit” med klass 1 varning, avstängda broar och ihärdiga varningar på radion för kringflygande föremål. Också inomhus var det bra drag. Salens hyperkänsliga akustik medger att minsta lilla pianissimo bär ut ända till andra radens sista bänk.

Som inledning spelade Per Tengstrand Månskenssonaten av Beethoven och den första pianokonserten i C-dur. Allt kändes närmast oklanderligt med utsökta avfraseringar och sober stilkänsla.

Efter paus spelade sinfoniettan Max Regers Variationer över ett Mozart-tema (ur pianosonaten i A-dur K331). Hannu Koivula kramade verkligen all must ur orkestern i den avslutande fugan. Här var detaljkänslan så bra.

Gunnela Nilsson, som spelar i första fiolstämman, och Per-Inge Planefors står mitt i salen, på parkett. Öppningskonserten är avverkad med den äran. Musiker har kramat om varandra och utväxlat många glada ord och blickar. Publiken har strömmat ut ivrigt pratande. Någon mer är kvar i salen. Då hör vi hur extremt tydlig klangen är i rummet.

-Vi hör varandra i orkestern när vi spelar, säger Gunnela Nilsson.

Orden i vårt samtal liksom spelar på väggarna, märkligt i en sal som rymmer nästan 800 personer.

-Det känns som om klanger bär ut, det är roligt att spela här, tillägger Gunnela Nilsson.

Att det ”bär ut” kan verkligen intygas. Jag provade att lyssna från parkettens första bänk, mitt i, och från första bänk på andra raden, också mitt i. Och det är förbluffande med vilken god klarhet det går att lyssna även däruppe på andra raden.

Tillbaka till kulturhuset som helhet, så här har arkitekten uttryckt sig, på smot.se,

-Jag vill att de hus som jag jobbar med både ska ha bra tekniska lösningar och sensuella, naturlyriska egenskaper. Och just så känns Spira för mig, säger Gert Wingårdh.

Det som verkligen syns i staden är 6.000 kvadratmeter glas. Som en gigantisk lykta i novembermörkret och den osannolika blåsten på kvällen den Första söndagen i Advent.

-Vi ville knyta an till den småländska glasblåsartraditionen, och det gjorde att det blev ett glashus. Därefter tänkte vi på elden och värmen och då kom de orange och gula linjerna till i glaset, påpekar Gert Wingårdh.

Jönköping är verkligen att gratulera till det nya kulturhuset. Det finns mycket som talar för att det nya huset kan lyfta staden ytterligare. Där finns också en regional stolthet som kan bära.

Per-Inge Planefors