Violasten som tar ton – Brett Dean-festival i Stockholms konserthus

Brett DeanViolast är namnet på den som spelar altfiol, vilket kanske inte låter lika självklart och uppenbart som violinist och cellist, de instrument som flankerar violasten i symfoniorkestern. Numera stämmer inte det alltid, ofta väljer dirigenten att placera violasterna på cellisternas plats för att uppnå en annan klangverkan. Men vad jag egentligen vill säga är att violasterna inte alltid fått spela samma glansfulla roll som violinister och cellister. Inte under Romantiken i varje fall. Inga solokonserter skrevs, det var först med Hindemith, som själv var violast, som instrumentet fick den uppmärksamhet det förtjänar. Till saken hör också att de flesta orkesterskämten, har det berättats för mig, lär drabba violasterna.

Så har det inte alltid varit. Mozarts duetter för violin och viola är nog så glansfulla och briljanta, vilket är egenskaper som man kanske inte i första hand förknippat med violan utan mer med de bortskämda syskonen. Idag är det annorlunda. Yuri Bashmet och Tabea Zimmerman är två violaster som lyft instrumentet till oanade höjder. Dessutom har ett flertal betydande tonsättare under förra seklet ägnat full kraft åt instrumentet. Och nu alltså, Brett Dean, den australiske violasten, tonsättaren och dirigenten. Som inte behöver gå till andra komponister för att hitta material, han skriver själv sina verk, kammarmusikaliska såväl som solokonserter. Vilket det gavs flertaliga exempel på under den festival som avhölls i konserthuset i Stockholm den 10-16 november. Med Kungliga Filharmonikerna, Uppsala kammarsolister, medlemmar ut filharmonikerna, Mats Bergström och dirigenten Sakari Oramo. Jag var på fyra av de fem konserterna.

Det tillhör inte vanligheterna att man under en festival kan få höra ett verk mer än en gång, vilket det gavs möjlighet till med tre orkesterverk. Till fromma för två av dem. Brett Dean, skall det sägas, kan sin orkester, han har suttit som violast i Berlinfilharmonikerna under flera år och har så att säga suttit av den europeiska orkesterlitteraturens centrala verk, dess kanon om man så vill. Det märks i hans musik utan att det för den skull handlar om plagiat eller lån, mer om hemhörighet och fotfäste. Han tar vid där andra slutat, fullföljer och lägger till, ofta till sin yttersta och ibland extrema konsekvens. Mer så än att det handlar om att plöja ny mark och vända upp och ner på begreppen. Några spektakulära ljusraketer in i det framtida mörkret, om någon känner behov av sådana, bjuds däremot inte. Musiken häckar här och nu och trivs med det.

Han verkar hämta inspiration lika mycket utifrån som inifrån, från det utommusikaliska som det inommusikaliska, hans stycken har ofta en rent programmusikalisk framtoning, även om han själv är fullt medveten om problematiken i ett dylikt förhållningssätt, ”folk lyssnar ändå in vad de vill i musiken”. Men han framhärdar, det kan gälla misslyckade rymdfärder, privata brev, etsningar av Goya, rasande skogsbränder, Rilkes änglar, minnets funktioner mm. Inspirationskällor, javisst, men som underlag för ett programmatiskt lyssnande där inte ett dyft av detta går att vaska fram ur musiken, håller det inte, eller, vilket kanske är värre, att man som lyssnare påtvingas ett ”litterärt” lyssnande och kanske missar själva musiken för alla utommusikaliska berättelser som ska passas in, när det enbart handlar om ”tonande rörliga former”, för att tala med den gamle Eduard Hanslick, musikestetikern som för redan etthundrafemtio år sedan snappade galoppen.

Brett Dean: ”Saken är den att jag märkt att den här berättande sidan ibland stör i synnerhet tyska kritiker: man kritiserar den för att vara programmusik när mer modernistiska normer säger att musik ska vara abstrakt.” Musik ä r abstrakt, alldeles oavsett vilka programmatiska ambitioner man har eller vilka normer som gäller. Den berättar om sig själv, inget annat. Sedan kan den sätta igång vilka processer och tankebanor som helst, helt utanför tonsättarens kontroll, på samma sätt som vad som helst kan sätta igång en tonsättare, helt utanför lyssnarens kontroll. Vi möts i ett ingenmansland som är musiken. Där börjar äventyret.

Orkesterverket ”Komarov´s Fall” inledde, och efter en andra genomlyssning framstår detta relativt korta stycke som festivalens klo, i varje fall en av dem, med en intensiv och tätt sammanpressad orkestersats som drivs fram mot ett brådstörtat slut i höga register, vilket skapar en känsla av extrem hetta och kyla på samma gång. Och slutet: ett instrumentalt skri i natten. Kosmonauten Komarov störtar mot jorden, efter ett konstruktionsfel på kapseln, vilket är den utommusikaliska förlagan som man, om man vill, kan läsa in (under förutsättning, förstås, att man känner till den i förväg). Men musiken står på egna, musikaliska ben, var så säker. Till detta bidrog i hög grad filharmonikerna under Sakari Oramo. Det musicerades överhuvud på en hög nivå.

”Violakonserten”, med Brett Dean som virtuos solist, börjar fragmentariskt och försiktigt, också i det högre registret, för att därefter vridas upp i ett rytmiskt, pulserande utspel som får det att gunga till ordentligt, nästan med smak av nattlig jamsession – han har ett förflutet som improvisationsmusiker på Kreuzbergs nattliga klubbar - för att mot slutet återgå till inledningens trevande och fragmentariska tonfall. Lysande! Vilket också gäller för violinkonserten som framfördes mästerligt av den engelske violinisten Jack Liebeck.

”Fire Music”, skriven efter de stora skogsbränderna i Australien för några år sedan, har partier av glänsande och gnistrande skönhet, men också partier där det står helt stilla utan någon som helst rörelse framåt, plockigt och lite förstrött; han etablerar ett slags kontrasterande

”plattformar”, utan egentliga mellanlägen, där de explosivt täta och suggestivt sammanhållna är de lyckosammaste. De svagare partier är också de svagaste. Det gäller även för kammarmusiken, exempelvis den fina pianokvintetten och den expansiva stråkkvintetten som faktiskt knyter an till Brahms dito. Dennes andra stråkkvintett framfördes också. Med Brett Dean på viola. Vad han förmår som violast, om inte detta redan framgått, visade han ypperligt prov på i ”Intimate Decisions för soloviola”, inspirerat av en färgstark målning av hustrun, konstnären Heather Betts.

Violastskämten har definitivt tystnat.

Ulf Stenberg