Kulturpolitikens problem debatterades på Galleri Verkligheten

Get - to work, ett seminarium i Umeå där den svenska kulturpolitiken diskuterades. Foto: Galleri VerklighetenJag tänkte först redogöra för omständigheterna. Med detta sagt; en given måndag i slutet på oktober, i den gamla rälsbussfabriken som i dag hyser Galleri Verkligheten i Umeå, så uppstod ett samtal, inte av en slump utan som en del av ett pågående projekt. Med titeln Get - to work var detta seminarium det första av två (nästa kommer den 21 november) och som medarrangörer hittar vi Västerbottens museum, Konstfrämjandet, Umeå kommun, ABF, Region Västerbotten, Krenova, kulturrådet, Bildmuseet, Umeå 2014, och Mötesplats nord. Tanken är att samla konstnärer och de organ som värnar om kulturell utövning och att i mötesformen våga se de möjligheter till finansiering som krävs för en aktiv, samtida, mångfacetterad konstutöving. Get to work är dock mer än två seminarier, det är en rad händelser under tio veckor.

Men omständigheterna har en mer allomfattande betydelse än just två seminarier, mer än två samtal. Symboliskt ges prov på en aspekt av denna betydelse i Verklighetens utställningsdel. Nina Svensson och Ingela Johansson ställer ut verket Rapport till kulturrådet – en tvådelad utställning med en videoinstallation där poeten Beata Berggren läser upp ansökningar och rapporter till kulturrådet från exempelvis Konstfrämjandet, Sveriges Konstföreningar, ABF och LO. När de byråkratsvenska citaten läses högt är det tydligt hur svårt det är att, i diplomatiska formuleringar, konkretisera vad kultur- och konstutövning, och hur det ska finansieras. Ord läggs till ord som blir kantiga, lite valhänta formuleringar, där något ska gynnas och något annat är viktigt. Det är ord som säger något men kanske inte heller något alls. Konst är så brett som begrepp att de allmängiltiga definitionerna av konstnärlig verksamhet inte alls ringar in i vilket skede som konstnären behöver pengar.

En trappa upp i galleriet står ett antal arbetsbänkar uppställda och på väggarna hänger information om olika samverkansformer inom konst, och kulturpolitiska artiklar. Arbetsbänkarna och informationen bjuder in till att ta del, till ett samtal, som ett meddelande att här finns möjligheterna, att hjälpa varandra framåt, att samarbeta. Idag finns fler yrkesverksamma konstnärer än på länge, men också mindre pengar att dela på. Om finansiering är ett ben som den här dagen står på, så är samverkan ett annat.

En fråga presenteras, hur påverkar dagens kulturpolitik konstnärens arbete och överlevnad? Här får vi nog börja i en slags början för hur kulturarbetaren ser på sig själv; kulturpolitiken signerad år 1974. Historien är enkel; med 1974 års kulturpolitik fick konstnärerna ett erkännande som kulturpolitikens bärande stomme (tidigare sorterades all kultur under utbildningsdepartementet). Kulturpolitiken -74 lade alltså grunden för en syn på konstnärlig utövning som sedan till stor del har präglat kulturutövarnas och konstnärernas syn på sina yrken, och det är flera likheter med synen på konstnären som yrkesutövare finns tas upp denna dag i Verkligheten. Så som John Maynard Keynes en gång uttryckte saken för att skilja Englands kulturpolitik från den i de totalitära Sovjetunionen och Nazityskland, så ska konstnären hållas på armslängds avstånd. Staten ska inte lägga sig i, även det som tjänstemän och politiker inte nämnvärt tycker är lämplig konst ska ges ett ekonomiskt stöd. Staten som mecenat inte bara beställde konst utan betalade lön för arbete utan att ställa specifika krav, en obundenhet vilken har bekräftat idén att konsten inte springer maktens ärenden.

Myntet har här två sidor – å ena sidan är skapandet fritt, å andra sidan är det inte säkert att någon betalar för skapandet. Richard Florida har formulerat en passus som många konstnärer kan känna igen sig i, ”[d]et är sant att kreativa människor är den viktigaste valutan i den framväxande kreativa eran. Det är också sant att dessa människor är mobila och att många av dem byter jobb ofta. Utgången är dock komplicerad. Först och främst stämmer det inte att den fria agenten sitter med all makt och alla förhandlingsfördelar – det är mer sannolikt att maktbalansen skjuts fram och tillbaka beroende på tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden. Med ökad frihet följer också högre risker och större ansvar för den fria agenten. Även om systemet kan verka utmärkt i goda tider kan riskerna och dess följder bli ödesdigra när ekonomin vänder neråt.” Med den förändrade svenska kulturpolitiken tillsammans med den senaste tidens europeiska och världsekonomiska debacle är de här tankarna högst aktuella. Get to works curator Camilla Påhlsson och gänget på Verkligheten har förstått att det i grund och botten egentligen handlar om att sätta sig ned och föra ett samtal om denna situation. I detta samtal finns immanent frågan om konkretisering av begrepp (ni vet, det som i andra samhällsfält är mätbart och linjärt, men som i konstvärlden problematiseras och nyanseras).

Get to work är ett incitament för konstnärer och kulturpolitiskt berörda intressenter att mötas och faktiskt ventilera sina åsikter och lyfta fram de outtalade frågorna som rör konstpolitik. Vad är konstens ändamål och vilken målgrupp har den, är konst för alla eller en viss grupp? Vad betyder kultur- och konstpolitiken för både konstnärer och målgrupper? Vad är kulturpolitikens intention, och kulturrådets betydelse för finansiering, och vad innebär det för konstnären att vara en entreprenör? Är inte konstnärerna redan entreprenörer? Hur ser man på budgetens proportion till den konstnärliga praktikens oavlönade värv och målgruppens förväntningar på konstnären. Myllret av frågeställningar och olika relaterade diskussioner skapar ett virr-varr av punkter som alla är ekonomiskt kostsamma. Här kan man fråga sig var pengarna ska sättas in.

Det gäller också att inte bara minnas 1974 i ett romantiskt skimmer, utan hellre dra lärdom av motgångar. Konstnären Moa Krestesen berättar hur hon besökt sextiotalsikonen och feministen Kate Millett och Women’s art colony farm i New York. Rörelsen på farmen började 1979 och var ett litet samhälle där företrädesvis kvinnor, men också några män levde, med ledord att tillsammans kan en egen tillvaro skapas utan samhällets normerande förtryck. I dag lever Kate Millett ensam kvar och tycks nästan glömd av omvärlden. Att hon var den som i feministisk kontext förde in ordet ’patriarkat’ med boken Sexual Politics (1970) betyder lika lite som hennes doktorstitel när hon söker jobb i universitetsvärlden. Millett, som ägnat sitt liv åt feminism, är oönskad. I ett öppet videodokumeterat samtal berättar Millett att hon sett att det finns en bok med titeln Who stole feminism?, själv fnyser hon och säger:

”Well, I sure didn’t!”

Drömmen om kollektivet är borta och världen har gått vidare, men frågan hänger kvar i luften, om vi inte har något att lära av det som var, att se och lära av den samverkan som var då, ett samarbete i liten skala.

Det där med samverkan är på sätt och viss infekterat, vilket också är en aspekt av den nuvarande regeringens kulturutredning, den där som blev så utskälld men också egentligen konkretiserade svensk kulturpolitik. För helt ärligt, för många konstnärer kommer det nog inte som en nyhet att samverkansmöten med kulturpolitiker – där man tillsammans suttit ned och samtalat om hur kulturpolitiken ska bedrivas – varit få till antalet. Här kommer vi in i Get to work-seminariets paneldebatt, där Marie-Louise Rönnmark – kommunalråd Umeå kommun (s), Anders Jansson – konsthallsschef/curator Museum Anna Nordlander, Nina Björby – ordförande Kulturberedningen Region Västerbotten (s), och Marielle Nylander – konstkonsulent Region Västerbotten och yrkesverksam konstnär.

Nina Björby lägger en solid grund när hon menar att konst är en basnäring, men poängterar också att först när rösterna höjs kan en politisk rubbing nås. Paneldeltagarna är rörande överens om nödvändigheten med en utökad finansiering av konstlivet och någon egentlig dialog lyfter aldrig dem emellan. Samverkansproblemets sanning är att det inte finns mer att säga, det kan te sig vackert att måla upp storslagna visioner inför framtiden men det går inte bara att då måla med ord.

Jag kvalar själv in som deltagare på seminariet som kultur- och konstintresserad (vilket är transparent med rollen som medarbetare på TK). Att nästan uteslutande samla konstnärer präglar mycket av snacket, några dunkar i ryggarna och jag-håller-med-dig-att-konsten-är-viktig, men de samarbetandets kugghjul som rostat ihop blir inte smorda. Panelen lyfter fram vikten av ett lokalt och regionalt samarbete, vilket också har blivit resultatet av den nya kulturpolitiken, idag känner politiker igen alla konstnärliga verksamheter. En besökare i lokalen, galleristen Stefan Andersson, påpekar dock att den privata sektorn inte är representerad i Get to work, men står för en betydande del av konstnärers finansiering.

Camilla Påhlsson presenterar en rad intressanta föreläsare, förutom nämnda Moa Krestesen så tar Katja Lindqvist ett grepp på kulturpolitiken ur en ekonomisk position, Rolf Hugoson ett statsvetenskapligt perspektiv, David Karlsson lyfter en kulturutredningsnivå, och Marielle Nylander från Konstresurscentrum talar om hur det är att arbeta med utvecklingsmål för samtidskonst. De talar var och en med skärpa och lyfter viktiga frågor! En sådan fråga är skillnaden konstpolitik och kulturpolitik, att det är först och främst två olika saker, men att om det senare är svårdefinierat så är det förra snarare en het potatis. Här ska samtidskonstens utveckling premieras och ta form med konstnären som en resurs för samhället.

Get to work har inte ambitionen att lösa kulturpolitikens problem utan att hellre tala om det över huvud taget. Den här delaktigheten i samhället är inte idealiserad utan pragmatisk i sin strävan, att samtala om förutsättningarna för de konstnärliga praktiker som sätter fingret på hur vi lever. Som Hanna Arendt sagt, att skapandet genom människans händer är inte som att plocka frukt från träd utan ett ingrepp i naturen, så är också samhället i dag ett ingrepp i de processer som är människor som levande varelser. Det som skapar debatt och som nästan alla människor har åsikter om.

Sammanfattningsvis citeras David Karlsson, ”Kulturen är en resurs, inte en budgetpost”!

Nils Jernelius