En staty av Lenin på Pajalas stortorg med inskriptionen Mikael Niemi

Författaren Mikael NiemiDen nionde november bjöd Forum för Poesi och Prosa på författaruppläsning under temat ”Utmarker”. Kvällen kom att bli ett exempel på att den muntliga traditionen lever ännu. Mikael Niemi visar upp en slipad berättarteknik och en skröna av sällan skådad fantasi. Berättelsen är så vässad att den får åhörarna att tveka på vad som är sanning och vad som är rena fabuleringar. Han fängslar oss med sådan suveränitet att vi förflyttas bort från det trånga caféet på Musikens hus i Göteborg till Sveriges utmarker och rakt in i ungkarlarnas Pajala. Han gör det med en humor och en värme som påminner om en svunnen tid. En tid då man lyssnade till berättelser kring eldstaden. Förutom Mikael Niemi, medverkar Thérese Söderlind, David Vikgren och Peter Törnqvist. Tillsammans skapar de en intressant och gemytig afton. 

Temat är som sagt ”Utmarker”. Therése Söderlind inleder kvällen med att sätta en diktafon mot micken och trycker på play. Storlommens ihåliga läte ljuder i lokalen och det är som om åhörarna drar efter andan. Vi insuper de känslor som dessa läten från vildmarken väcker hos oss. Människans litenhet gentemot naturens storhet den som vi ändå alltjämt strävar efter att bemästra. Storlommen bär enligt gammal sed bud om olycka och visst går det en kall kår längs ryggen när Söderlind säger att det förebudande lätet påminner som något från andra sidan. Det är också med storlommen som hennes roman ”Norrlands svårmod, romanen om ett försvinnande” inleds. Hon läser på ren Norrländska.
”Ljudet fick honom att stanna. Ett rop som utstöttes djupt från strupen. Han hade hört det tusentals gånger förr, men det var lidelsefullt vackert och tillbad urkänslor i människan av att tillhöra vildmarken. Att naturen var stor och obändig, och därigenom okränkbar. Helig.”

”Norrlands svårmod, romanen om ett försvinnande” är ett familjedrama som utspelar sig i Ringarkläppen en liten by på den norrländska landsbygden. Vi får följa Anna och hennes historia som formas av livslögner, svek, passion och den hemska dagen då hennes bror försvann. Vi möter Anna som 7-åring, 13-åring och 23-åring. Läsaren får blicka in i formandet av en ung kvinna vars tillvaro rämnat och tvingat henne att på sitt eget sätt hantera den nya verkligheten. Romanen kan ses som ett återvändande. Den nutida Anna har sin tillvaro i Stockholm men kommer tillbaka när hon är 23 år för att ta reda på vad som egentligen hände, då för 16 år sedan. Vi får som betraktare följa med i en resa från staden till landsbygden. Från centrum till periferin, utmarken. Utmarken ger en bakgrund till Annas historia. En ram av förutsättningar som lägger en grund för det psykologiska dramat. Är det inte så vi tar till oss en historia? Genom att först distansera oss så att vi utifrån kan betrakta skeenden. Utmarken blir enligt den tanken förutsättningen för att vi ska kunna ta till oss berättelsen. Helt enkelt det faktum som ger en ram för den distanserade verkligheten.

Författaren Therése SöderlindDavid Vikgren berättar att han fick reda på att han kom från utmarken när han reste där ifrån. Då fick han höra av andra att Norrland är utmark. Så har han kommit att använda sig av det faktum att han är exotisk. Det fick honom att upptäcka sitt ursprung och att utrycka sig genom det. Vikgren kommer ifrån Övertorneå och hans poesi har likt honom själv sitt ursprung där. När han läser ur sin diktsamling ”Folkmun” flyter verserna fram och alliterationerna rullar runt på klingande Norrländska. Det känns som man gungas fram mellan skogens stammar och ut på de vida vidderna.  ”Folkmun är David Vikgrens fjärde diktsamling på förlaget Wahlström och Widstrand. Han har därutöver givit ut två böcker på Black Island Books. Varav den ena är en nyöversättning och vidareutveckling av Antti Keksis Tornedalskväde från 1677. Tornedalen och det norrländska blir till något kärvt exotiskt för oss som står utanför och tittar in. Det blir därmed ett sätt att förstå oss själva genom att betrakta dem andra. Det är också så Vikgren inleder sin uppläsning. Han säger att konstruktionen av vår identitet sker genom de som beskriver dem andra och språket blir bärare av densamma. Ur detta perspektiv får författaren den pythiska roll som vi ofta tillskriver dem.

Mikael Niemi konstaterar att kvällen har fått ett nytt tema, den muntliga traditionen. Han påpekar att litteratur är den mänskliga rösten. Alltför ofta blir litteratur något som brukas i tystnad. Den blir till under tystnad och läses under tystnad. Niemi menar att litteratur egentligen skapas av mänskliga röster och därför är något som ständigt förändras och omskapas. Berättartradition är således den mänskliga rösten som återger skeenden i stelnade bilder men som genom språket är under ständig förvandling.  Så fortsätter Niemi med att berätta om hur han en gång under ett besök i Kurdistan, träffat på några äldre herrar som sjöng fram historier. Niemi hade, visserligen utan att förstå ett ord, fascinerat betraktat de skäggiga männen när de började rapbattla med varandra. På detta levande sätt återberättades historier av den kurdiska befolkningen. På grund av rådande omständigheter har kurdiskan svårt att enas om ett skriftspråk. Istället blir de sjungande männen bärare av levande berättelser vilka befinner sig i konstant förvandling. Den uråldriga muntliga traditionen får nytt liv. Detta satte sådana spår i Niemi att han skrev en dikt till de sjungande männen. Vilken han läser upp för oss.

Författaren David VikgrenSedan börjar Niemi berätta historien om hur han gick från ungkarl i Pajala till att bli en erkänd författare. Gränserna för vad som är sanning och påhitt luckras upp. Berättelsen får ett eget liv och förändras under det att Niemi bygger upp en bild av författarskapet och livet i utmarken. Historien börjar med Pajalas ungkarlar och en bastutävling. Bastutävlingen slutar med att Niemi står naken inför hela Pajala med en spirande dröm om ett författarskap. Berättelsen slutar med att stortorget i Pajala får en staty av Lenin med inskriptionen Mikael Niemi. Även om historien är så uppenbart påhittad så får berättelsen ett eget liv som formar vår uppfattning om dem andra. Senare pratar jag med en vän från Luleå och han säger att allt man hör om Pajala är sant. Han berättar att hans mormor som bodde utanför Pajala, cyklade fyra mil till jobbet varje dag under hela sin livstid. Hon var en riktig krutgumma. Gränsen mellan sanning och påhittad historia suddas ut och det är själva berättandet som blir det sanna. Niemi har trollbundit oss med en berättarteknik som påminner om en urtida rapsodisk tradition. Han blir den mänskliga rösten som ger utmarken och dem andra liv.

Men utmarken är inte bara Norrland, utan egentligen allt som befinner sig utanför betraktarens omedelbara närhet. Detta visar Peter Törnqvist på när han tar oss från storstaden ut till den Småländska landsbygden på 1970-talet. Vi får följa Chippen, en torvtäckare på 15 år och hans jakt på öl. Han får skjuts med Ruter och tillsammans åker de genom det småländska landskapet på gropiga grusvägar. Hus, skog och ruiner flimrar förbi och man kan riktigt känna hur det luktar av landsbygd och skog. De är på väg mot lanthandeln för att inhandla ett flak TT efter dagens vedermödor. Inne i lanthandeln förflyttas vi till en värld av flugpapper, thinner, tobak och korv. Bilden blir komplett när vi träffar lanthandlaren som på bred småländska frågar –sa i inte ha lite snus också grabbar? –I sa ha en korvbete te ölen. Så karvar han av en korvbit som han har bakom disken. Sedan följer otippat nog en  språkfilosofisk diskussion om det dialektala skriftspråket.

Lanthandlaren tar fram en bläckpenna med en lättklädd dam på och när han vänder pennan åker bikinin av och blottar hennes behag. Ruter och Chippen ler plikttroget. -Hur sulle i stava till ordet korv, säger han sedan på småländska. -Det går helt enkelt inte. Skriver man Kaav blir det som korv med å och skriver man kårv blir det för hårt, Så forsätter det med ordet bärs och morsan. Kontentan blir att det finns tre språk; talsvenska, skriftsvenska och så finns det småländskan. Småländska saknar helt enkelt ett skriftspråk. Den filosofiska diskussionen visar på att språket är ett uttryck för vår identitet och människans tidsrymd. När Chippen senare åter sitter i bilen på väg mot en stundande ölpaus tänker han, där han för fram på landsvägen, –begrav mig inte i jord utan i grus.
Språket är det som för fram den mäsnkliga rösten. Det som ger rösten liv och tillhörighet. Språket formar aktivt en historia och är därför lika föränderlig som den muntliga historien. Det är det som ger kraft i David Vikgrens poesi. Det som trollbinder oss i Niemis fantastiska berättelse och det som förflyttar oss från storstaden till Storskogen i Söderlinds ”Norrlands svårmod, romanen om ett försvinnande”.

Jessica Wulff