Erik Olson “En sökares drömmar och visioner” visas denna höst på Waldemarsudde i Stockholm

Från kubismen till surrealismenFrån Halmstadgruppen till Fernand Léger i Paris, har denna konstnär utvecklat en egen konststil – med sin unika prägel där andlighet och sökande spelar en avgörande roll. Kärleken är den innersta gnistan som tänder allt till en flammande låga – funnes icke kärleken skulle konsten vara död, skriver Erik Olson (1901-1986) i sin dagbok.

Erik upptäcker tillsammans med sin bror Axel, tidigt i livet måleriet. Enbart fjorton år gammal målar han sin första oljetavla. De fattiga familjeförhållandena drev pojkarna till att arbeta för att kunna köpa färg och penslar. 1915 bildar de en liten konstnärsgrupp – Gnistan – och cyklar till Göteborg för att där på konstmuseet upptäcka Ernst Josephson och Carl Fredrik Hill. Men det är mötet med den stora konstnären GAN (Gösta Adrian-Nilsson) som blir en vändpunkt i Eriks konstnärskap. GAN imponeras av djärvheten och passionen i pojkens konst och uppmuntrar honom och vidgar hans horisont mot den nya europeiska avantgardekonsten.

Erik pendlar mellan sin egen stilart och friheten samtidigt som han dras till kubismens renodlade konstruktion. Likt Kandinsky tyr han sig till andligheten och det meditativa tillståndet som för honom allt djupare in i sin egen själ. Vissa tavlor påminner om en blandning av Sigrid Hjertén och Fernand Léger med inslag av både skörhet och stelhet i glada färgskalor. Själv säger han: Jag äger för mycket av båda ytterligheterna: av maskinens elektricitet och av den blå poesin under träden för att fastna. (Från utställningskatalogen)

Åren i Paris

Mellan 1927-35 verkar Erik Olson i dåtidens ”konstens huvudstad” där Fernand Léger öppnade Europas modernaste konstakademi. Grannar med Grünewald och GAN som också befann sig i Paris, accepteras han in i Légers konstskola. Utöver målandet, festades det på de berömda caféerna Dôme och La Coupole, framtidstron var stark och även så tron på maskinerna som en hjälp åt människorna. Drömmen att dekorera stora väggytor i den nya arkitekturen med Le Corbusier i spetsen, ledde konstnärerna till att skapa monumentalkonst i rena, klara färger med motiv som fabriksskorstenar eller trafikskyltar. Snart bjuds det på vernissage med hela svenska kolonin och artiklar i den franska pressen. Men trots det säljer Erik Nilson ingenting och är utblottad. Han får hjälp av Léger genom att förstora upp hans skisser till stora oljor samtidigt som Erik kämpar för att åtskilja sig från denne. Han ställer ut en del själv också och umgås med Giacometti, Mondrian, Max Ernst och andra konstnärer. 1929 gifter Erik sig med en svensk målarinna i svenska kyrkan i Paris. Han deltar i Salon des Indépendants och blir alltmer uppskattad och känd.

Från kubismen till surrealismen och drömmens värld

Trots att Erik målar åt Léger, dras han mer och mer in i det drömska och undermedvetna. Värdsdepressionen 1929-30 krossar allt hopp om storslagna murala målningar. I dess ställe växer surrealismens konstströmningar. För Erik och Halmstadgruppen handlade det om människans inre frigörelse vilket passade Erik som var en fantast och tidigt hade upplevt märkliga visioner. Max Ernst, Tanguy, Magritte och Dali hade påverkat honom. ”Måleriet bör vara en utlösning mot frihet … jag tror blott att man har ett enda som måste göras och det är att gå hem till sig själv för att få lugn”, skriver han. Men världsekonomin och det annalkande kriget tär på konstnärsparets ekonomi och de tvingas lämna Paris. De flyttar istället till Köpenhamn där Erik blir medlem i den danska surrealistgruppen. Fram till andra världskriget ställer han ut tillsammans med andra surrealister i New York, på deras moderna museum (MOMA), i London, Stockholm, Paris och Köpenhamn. Men kriget sätter stopp för konstnärernas lycka.

en kritik av HitlerEfterkrigstiden

Den sakrala konstens förnyelse i Norden blir en återhämtning, efter krigets fasor, för Eriks konstnärskap. Han engagerar sig även i teater och gör flera dekorer till Dramaten i Stockholm. Under -60 talet får han en stor ateljé och där flödar skaparglädjen igen och Erik uttrycker sig med nya tekniker som att blanda sand och grus i färgen. Han återupptar så småningom sina resor runt om i Europa. Zen-buddhismen blir ett alltmer återgående tema i hans konst, likaså erotik samt kroppen och själens samförstånd. Färgskalan är åter klar och ljus. Erik deltar i olika utställningar runt om i världen och upptäcker Centre Pompidou i slutet av -70 talets Paris. Trots en hjärtattack fortsätter han med att sträva vidare i sitt skapande. ”Mitt tema var rörelsen i rummet, i tiden, ljusets och tingens förvandling, osäkerheten i tillvaron och samtidigt förankringen i den osynliga världen, närvaron av det övernaturliga… Människan är alltid på väg…”

Flera av oss har försatt oss i en bekväm men orubblig konformism där skapandet är ett minne blott. Nilson är ett incitament att följa skaparglädjen in i det längsta.

Annars besök Waldemarsudde och denna utställning (15 oktober 2011- 26 februari 2012) som garanterat kommer att lyfta era sinnen från era dagliga bekymmer och få er att betrakta helheten och skönheten i Erik Nilsons glada och djupa verk. Gå gärna hem i vintermörkret med den utmärkta och väldokumenterade katalogen under armen för att fortsätta att drömma hemma i soffhörnet när de isande vindarna viner utanför fönstret.

Anne Edelstam