Kort dansverk som lämnar mycket åt fantasin

Asher Lev dansar i sitt solonummer i Umeå Foto:Ina SletsjoeI söndags framträdde dansaren och israel-amerikanen Asher Lev med ett 15 minuters långt solonummer, koreograferat av kollegan Örjan Andersson, som leder Andersson Dance i Stockholm. Med sig hade de ljudkonstnären BJNilsen, som har skapat musiken som utgör bakgrunden för oss, genom att sampla naturljud och sedan auditivt jobba ihop det till en helhet.
En utställning av Bildmuseet i Umeås affischer genom åren, prydde lokalen. Det är snart dags för en flytt av Bildmuseet i Umeå. Kulturhuvudstadsåret 2014 har gjort att mycket av kulturscenen förflyttas nära älven.

Ju mindre rekvisita som är med på scenen, desto mer lämnas åt fantasin. Asher Lev har svarta byxor och svart linne på sig, han dansar barfota på ett golv som säkert inte är så varmt.

Vad händer? Vad vill han säga?

Som många andra gånger, känner jag att publiken är ganska ointresserad och att dansen därför stannar på en viss nivå. Det ”lyfter” aldrig riktigt. Jag har svårt att sätta det i ett sammanhang, det som sker.

Dansen är ett samarbete mellan koreografen Örjan Andersson och ljudkonstnären Asher Lev, de har i flera år jobbat ihop. Nästa år blir denna 15 minuters korta dans en del i ett längre verk, som gruppen ska turnera med, även till Danmark och England.

I ett samtal med Örjan Andersson och BJNilsen får jag några ledtrådar. Känslan i verket bygger på tavlor av Georges de La Tour, som blev hovmålare hos Ludvig XIVs 1646. Det är målningar med enstaka ljuskällor, ofta bara ett stearin-ljus.

På scenen har Asher Lev två stycken lampor vid sidorna, och all annan belysning släcks ner. Det allra första som syns är skuggan mot den vita bakgrunden.

Dansaren sätter igång helt oväntat. Ryckigt, i en känsla av att inte vilja se, inte vilja synas. Han gömmer ansiktet med en hand medan han springer i olika riktningar för att vända ganska tvärt. Sedan blir rörelserna lättare och öppnare, ben och armar öppnar sig.

Jag får för mig att han är på ett skepp eller en båt – ljuden stärker denna upplevelse: måsar, oväder? Vind och vatten. Regn? Väder, kort och gott.

Ljudet har en del naturmaterial i botten, får jag veta av BJNilsen. Men allt kring verket är ganska hemlighetsfullt. Mer exakta detaljer får jag inte.

Sagan får ett annat perspektiv, också. Dansaren befinner sig kanske i ett krig. Kampen om land och konflikt, och att överkomma de problemen. Det finns en tyngd i berättelsen, en rädsla. Han gör Peace- symbolen med en hand.

Örjan säger till mig, att det inte är medvetet, i så fall. Att det blev en Israel-koppling, så som jag såg det.

Allt känns väldigt svårtolkat. Örjan Andersson säger att danskoreografi utgår från rum, och geometri. Så långt är jag med. Min tolkning är det viktigaste. ”Skriv bara din upplevelse, uppmanar han mig.”

Så jag fantiserar:

Den mindre båten blir till ett stort maskineri, där dansaren springer till olika hörn och riggar upp ett segel. Sedan kommer solen. Han mottar värmen och lägger sig i en muslimsk tillbedjan. Jag tycker mig känna en öken. Han ritar i sanden, runt sina fötter – vill ha en grund att stå på, men faller.

För mig blir det här en berättelse om att finna balans i en kravfylld värld. Att utstå utmaningar och att genomleva underverk.

Stundvis bär han något, något mycket viktigt, ett barn eller något likvärdigt, i sina händer. Det är här jag får en association som säger ”grön energi”. Konstigt, här kan man verkligen spinna vidare kring alla de solceller som sätts ut i öknen och plötsligt befinner jag mig i en modern samhällskropp. Med teknologi som söker individen och krymper integritet och ger impulser och öppnar världar. Teknologins tidsålder – troligen en grön sådan. För han sitter ju på en båt, och seglar - stundvis i alla fall.

Vi har det lilla stearinljuset. Det lyser med sanning, även om teknologin skulle avstanna. Det är den energin och vetskapen som han bär omkring, tror jag. Sanningen att vi kan skapa mycket – men att det lilla är det som kan utså mest, eftersom det är det som är essensen.

Det finns även ett element av ”rymd”, anser jag. Vid ett kort ögonblick öppnar sig stjärnhimlen.

Och så, någon typ av självspäkning, eller att händerna är bundna. Asher Lev korslägger handlederna och rullar dem, som om de var hopbundna och han försökte ta sig ur: men vid ett senare tillfälle står han raklång med nävarna sträckta upp i luften. Det blir ett slags både-och-läge. Han är fri, samtidigt som han är fånge.

Jag har alltså flera teman som dyker upp vid min kontakt med Örjan Anderssons verk:

Resa, båt

Väder och klimat.

Vatten och ett öppet hav.

Sol, öken, värme

Hetta, han darrar nästan av närhet då solen går upp efter ett besvärligt, förvirrande och jagande oväder på båten. Utstrålar tacksamhet och välkomnar värmen.

Förnybar energi

Krigsdrama, rädsla – fred och tillmötesgående.

Det handlar nog mest om en färd. Att komma över hinder. Att finna balans. Att greppa energin och kärnan, och att vidareutveckla detta. Det är som om Asher Lev samlar på sig kunskap och tid då han virar runt, runt sin vänsterarm, som ett batteri. Eller så hissar han masten. Underligt, tidvis känns det som mim-teater, för att i nästa sekund åter bli dans.

Så någon typ av frigörelse. Fast mer en inre sådan än en yttre. Det är inte något uppenbart. Det blir som en långsam process, som återupprepar sig.

Erika Chotai