Rätten till utanförskap – Karmelitsystrarna på stockholmsoperan

En scen ur Karmelitsystrarna Fotograf Alexander Kenney”Jag avskyr dina åsikter, men jag skulle gå i döden för din rätt att hysa dom”. Så lär den store upplysningsfilosofen Voltaire ha sagt till någon meningsmotståndare. Honom skulle karmelitsystrarna ha behövt vid sin sida, om han inte själv skulle ha fått göra dom sällskap. Nu fick de gå i döden för sin rätt att hysa åsikter som knappast Voltaire gillade men säkert skulle ha försvarat. Han missade den franska revolutionen med elva år, det stora upplysningsprojektet par preference, då en förnuftsvidrig samhällsordning störtades. Och Madame Guiljotin villigt erbjöd sina tjänster. Till höger och vänster (Robespierre fick själv smaka på henne).

Det är mot den bakgrunden som Francis Poulencs opera ”Karmelitsystrarna”, premiär på La Scala 1957, utspelar sig och frågan om rätten till utanförskap och avvikelse ställs på sin spets. Den rätten pläderar Johanna Garpe för, föreställningens regissör, med flera utmärkta föreställningar på Drottningholmsteatern bakom sig, i programbladet och det är den rätten som gör operan i hög grad aktuell idag. Då, 1789, när handlingen äger rum, skulle man vara för Frihet, Jämlikhet och Broderskap, och var man inte det, ja, då var man emot revolutionen och blev av med huvudet. Inte ovanligt i dessa sammanhang. Men vem har egentligen något att invända mot dessa paroller? Mer än de som blivit av med sina huvuden, förstås, företrädarna för den förnuftsvidriga samhällsordningen. Men bland de övriga?

Frågan är om inte karmelitsystrarna har det, även om man valt utanförskapet och vänt samhället och dess människor ryggen? Åtminstone är man mot de två första parollerna, hör här: ”de kan inte ta ifrån oss den frihet vi redan avsagt oss och pigan bör fortsätta att skura”. Det sista, broderskap, har Johanna Garpe bytt ut mot systerskap för att få det att, om möjligt, passa bättre och det lyckas hon med, det är en gripande uppsättning från början till slut. Poulenc slösar dessutom med sin palett, det riktigt gnistrar om orkesterspelet (från akt II). Och systerskapet finns där, var så säker, hur galna man än tycker att systrarna är i sin totala isolering från livet och människorna, helt uppgående i den Gud som för dem är allt och den enskilde systern ingenting. Egentligen en ganska bräcklig grund att bygga ett systerskap på. Eller så är det den grunden som är deras styrka - själva svagheten?

Jag märker att min religionskritiska inre furir under hand lugnar ner sig efter att ha varit ganska aktiv under första akten, som mer har karaktären av mässa, också musiken som helt underordnar sig dialogen. Fokus skiftar i andra och tredje akterna från de rent religiösa spörsmålen till utanförskapsfrågan. Musiken får också en mer dramatisk och självständig framtoning, allteftersom verkligheten tränger in, låt vara brutalt, bakom klostrets murar. Den frågan är central i föreställningen, förutom klosternovisen Blanches resa till nattens ände, som Elin Rombos skönt klingande sopran har full kontroll på i alla lägen, inte minst de högre, efter att ha lämnat ett liv i lyx och överflöd för ett liv i dess absoluta motsats, klosterlivet. Och slutligen i det gemensamma (och, som det verkar, länge åstundade) martyrskapet och mötet med Gud. Även om den gamla priorinnan, expressivt och naket gestaltad av Marianne Eklöf, i sin dödskamp bittert klagar över hans frånvaro: ”Jag har under trettio år varje dag tänkt på döden och nu detta …”.

Det är en mycket vacker föreställning, befriad från all onödig bråte. Undantaget några fotoprojiseringar på fondväggen som jag inte blir riktigt klok på. Bilder på afrikanska barn, tiggare, en bild ur Goyas bildsvit, ”Krigets fasor”, med flera. Är de påminnelser om förtrycket i världen utanför, vilket Karmelitsystrarna vänder ryggen åt eller är de bilder på människor i samma predikament som systrarna? Det senare kan det knappast vara, eftersom systrarna (de flesta i varje fall) själva valt sitt predikament. I det första fallet är det pekpinneartat platt och fullständigt onödigt. Ta bort dem! Scenrummet utgörs av en väldig kupol, där ljussättningen följsamt modellerar fram gestalterna och fylls ut ytterligare av de förnämliga vokala prestationerna, där sopran och mezzostämmorna naturligtvis står i centrum, väl underbyggda av Hovkapellet under Marc Soustrot. Men även de manliga rösterna håller hög klass i denna intressanta uppsättning, där slutscenen - den berömda - överraskar med en avvikelse från det gängse mönstret.

De guiljotineras inte, de arkibuseras. Iklädda fotsida kåpor i vitt träder de in på scenen, omgivna av en uppretad folkmassa som kastar sig över dem och sliter av dem huvuddoken (med en tydlig blinkning från regissörens sida mot det franska burkaförbudet) innan de majestätiskt ställer sig på rad och sjunger den högstämda och oerhört vackra Salve Regina, under det att var och en av rösterna försvinner allteftersom gevärssalvorna briserar. Sist ansluter sig också Blanche och tar vid efter sin förtrogna Constance, innan en sista salva ändar hennes liv.

Ulf Stenberg