Afrika i svart-vitt

Fotografiska museet, Nick BrandtNick Brandts gigantiska porträtt av vilda djur på Fotografiska i Stockholm är både storslagna och närgångna. Porträtten liknar i sin estetik och uppställning modefotografier snarare än vilda djur. Alla detaljer, intill de minsta rynkor, uppenbaras i de uppblåsta fotografierna. Jag får lust att klappa zebrornas blanka päls, jag ser djupt in i schimpansernas mörka ögon och jag känner flåset från den ståtliga elefanthanen som kommer emot mig.

I de 60 bilder på giraffer, flodhästar, bufflar, lejon och, mina favoriter, geparderna, får besökaren uppleva dessa människoliknande varelser som verkar poserar för fotografen. Geparden majestätiskt utsträckt i hela sin längd, i det enda trädet i sikte i ett ödsligt landskap – vars huvud och hals är exakt parallellt med en gren, svansen med en annan – kan inte annat än att ha blivit uppskickad dit på kommando. De två zebrorna som vänder kokett sina huvuden åt samma håll, i exakt samma vinkel, på samma gång, måste ha blivit tillsagda att göra det. Girafferna sitter och står i en dansliknande uppställning, i perfekt synk med varandra. Det estetiska i bilderna förvandlar Brandt till en konstfotograf snarare än en naturfotograf.

Hans empati till de djur han vill bevara för eftervärlden visar han genom sitt tålamod och sin attityd. Han går nära dem och använder inte teleobjektiv. ”Du skulle inte göra ett människoporträtt på mils avstånd och tro att du kan avspegla deras själ, du skulle närma dig personen.” Varje levande varelse har samma rätt att leva på denna jord, mänsklig eller ej, det budskapet når verkligen fram i Nicks bilder. I september 2010 skapade han en fond för att bevara Afrikas djur- och fauna: ”the Big Life Foundation”. Jordens uppvärmning, befolkningstrycket, tjuvjakt och den politiska osäkerheten i Afrika, hotar de vilda djurens överlevnad.

Nick Brandt Elephant DrinkingNicks fotograferande kom till av en slump. 1996 reste han till Tanzania för att regissera en musikvideo och blev så begeistrad i landets fauna och flora att han beslöt sig för att ge upp sin karriär helt och hållet och enbart ägna sig åt att fotografera Afrikas vilda djur. Hans bilder är ett bevis på vad vi alltför ofta tar för givet och är en utmaning för vår passivitet inför dess ståndande förintelse. Fotografierna i slutet på denna fantastiska utställning är skrämmande i sin utmaning. Att alla fotografier är i svart-vitt och i vissa fall i sepia är i sig ett tecken på en redan svunnen tid då de vilda djuren levde fritt utan rädsla för människans förödelser.

Fotografen har lyckats med att inte enbart överlåta ett testamente för framtida generationer, utan även med att beröra oss som har lyckan att resa med honom genom sina bilder till denna sargade kontinent. Följ med dit genom att ta er till Fotografiska museet denna höst för att bli hänförda.

Anne Edelstam