Sträckta vrister och fulländade benrörelser mot det hårda golvet

Dan Langeborg och P-O Gerhard Larsson dansar i duetten Fuktig, Foto: Anna HultI den nästintill ljudlösa duetten Fuktig finns en önskan om ett efterlängtat förlösande, i en tekniskt välformulerad dans som passionerat kämpar mot ett frisläppande av kropp och själ. Med djupa böjningar, nästan akrobatiskt framfört kämpar kropparna mot sin inre smärta. Det är en dans som vill celebrera livet och själens pånyttfödelse, det är en dans som vill väcka kroppens outhärdliga ångest, och ge dem båda sitt liv tillbaka. Fuktig är en duett som arbetats fram med inspiration från Michel Foucaults ”Övervakning och Straff” och dess klassiska textrad: Själen är kroppens fängelse.

Allting man ser när man kommer in i salongen är rekvisita som är på scenen. När man sätter sig ner på sin plats och tittar upp så ser man att det är två kroppar. De ligger alldeles stilla, helt livlösa. Utan rörelser. När man tittar närmare så ser man att det är människor och inte kroppar av gummi. Bakom de båda har en stor pappersrulle vecklats ut, som kommer från taket. Två benvita kulor finns i vänster hörn.

Sedan blir allt tyst. Ljuset släcks ner och fokuseringen vilar på kropparna på scenen. De rör sig inte, de ligger döda och livlösa i flera minuter. Jag tror vi alla väntar på att något skall hända. Fast det gör det inte. Inget händer.

Så efter ytterligare ett par minuter, så börjar den ena kroppen att röra på sig. Plötsligt rör sig ett ben, långsamt. En vrist sträcks, som indikerar på att någonting händer. Långsamt, som i ett drömskt hölje börjar kroppen att röra på sig. Allting som hörs är den nakna foten son rispar mot golvet, som klibbar sig fast ibland, nästan som i en kamp, men som forcerat rör sig, långsamt framåt. Det finns en stor ångest i kroppens rörelser. De långsamt krälande rörelserna försöker närma sig något och växa sig starkare, i en envis kamp mot att förhindra smärtans utlösande.

Akrobatiska siluetter mot himlen
Allting som hörs är andetag. Kroppens uppenbarar sig långsamt framför oss och snart kan vi se hela människan framför oss. Hur den arbetar sig igenom de mest vackra benrörelser, fulländade streckningar och utmanande vinklingar. Den visar djupa plijés, som om den vore av gummi. Det är som akrobatiska siluetter mot det hårda golvet, som om golvet vore himlen. Men kroppen är röd, den börjar bli fuktig och andas högre och högre. Långsamt försöker den närma sig den andra livlösa kroppen, vill skapa interaktion. Men i det nästan desperata försöket finns en besvikelse. Det går inte att nå fram. Kanske är det själen som dansar för oss. Sin vackraste dans. Kanske vill hon bli frisläppt och förlösa dem?

Den andra kroppen börjar ta plats, med ryggen vänd mot oss så ser vi inte mycket. Man ser inga uttryck, det är som en vägg som hindrar oss att se dess personlighet. Kroppen lägger sig långsamt, ljudlöst på rygg och rullar, som i smärta, över golvet och slutar med ansiktet nedåt.

Det är smärta, det är något oförlöst som bara väntar på att få komma ut men kroppen är livlös, det går inte. Den är fast. Kanske är det kroppens begynnande förruttnelse som börjar ta form. En symbolisk förklaring för samhällets långsamma förfall.

Den andra kroppen dansar intensivare nu. Allting blir större och större. Rörelserna tas ut, svetten lackar, ansiktet är rött och blicken går ut mot publiken och vädjar; se mig! Jag försöker att göra mig fri, jag försöker att göra honom fri, vi försöker att bli fria, men vi kan inte, vi är fängslade! Jag dansar här och nu som om jag gjorde det för sista gången, som om det här är sista gången jag någonsin får dansa. Jag dansar för ett liv som försvunnit och som jag kanske aldrig får tillbaka. Jag dansar för mig själv och till er. Se mig, jag lever, jag symboliserar liv och rörelse. Men jag kommer att dö igen. Så jag dansar för er nu, det är det sista jag gör.

Den andra kroppen blir inte förlöst. Det finns ingen hjälp. Den förblir liggandes i smärtor och ångest. De båda förblir som de en gång var från början och allt blir svart.

Koreografen till Fuktig, Jeanette Langert, Foto: Anna Hult

Jeanette Langert berättar om bakgrunden till Fuktig

Duetten är koreograferad av Jeanette Langert och skiljer sig från hennes andra dansproduktioner. I de flesta av hennes många dansprojekt, exempelvis Fröken Julie3 och projektet Inuti, arbetade Langert enbart med dansare. I den aktuella duetten dansar en skådespelare och en dansare. Dan Langeborg karaktäriserar vad som till synes symboliserar själen. Dansaren som exploderar ut sina känslor. P-O Gerhard Larsson är dansaren som visar den djupaste av ångest, i sina ljudlösa, långsamma rörelser över golvet. Larsson är inte skolad dansare. Kanske något som gav projektet en djupare utmaning.

– Jag gjorde en audition med P-O Gerhard i våras och visste redan då vad jag sökte specifikt.

Han hade det jag sökte, och det stämde med det jag ville arbeta med i föreställningen, säger Langert.

Föreställningen tog form utifrån ett arbete uppdelat på två delar. I den första delen samarbetade Langert nära sin scenograf Bente Lykke Möller. De arbetade tillsammans med research och samtal. Den andra delen bestod av repetitionerna med dansarna och Langert i projektet. Hon har ofta en klar tanke om hur hon vill att projektet skall löpa. Hon kallar det ”bilder” eller ”sekvenser”, som hon vet att hon kommer att arbeta med i projektets framfart. Langerts arbete karaktäriseras av en tydlig dialog med sina medverkande.

Fuktig är i det stora hela utan musik. En svag musiksekvens förekommer. I det mesta ackompanjeras Langeborgs explosiva dans av hans andetag och ljudet från hans fötter som etsar sig fast mot golvet. Langert ville att föreställningen skulle vara utan musik.

– Jag tittar alltid på vad mina olika verk kräver för uttryck så även det musikaliska. Tystnaden har alltid attraherat mig och det är en stor utmaning att se vilken funktion musiken har i mina verk, säger Langert.

Årets Cullberg- stipendiat
Jeanette Langert är utbildad vid Danshögskolans koreografutbildning och vid Danshögskolans Mimlinje (nu kallad Stockholms Dramatiska högskola) i Stockholm. Hon har arbetat som scenartist och med en rad koreografiska projekt genom åren. Vad som kännetecknar hennes produktioner är hennes sökande efter en förståelse för människans uppenbarelse. Hon försöker att utforska den enskilda människan i det stora sammanhanget och det stora sammanhanget i den enskilda människan. Något som lyser starkt i Fuktig.

Langerts verk är starkt hyllade inom svensk danskoreografi. Vid premiären av Fuktig den 28 september, belönades hon med utnämningen årets Birgit Cullberg- stipendiat. Stipendiet delas ut av Konstnärsnämnden. Hennes val att gå längs dansens väg tycks självklar.

– Dansen som konstform har alltid varit intressant och viktigt för mig genom åren.

Det som var avgörande för mig, till att ta steget och utbilda mig till koreograf, var mitt behov av att få syn på mitt eget koreografiska språk, säger Langert.

Linda Johansson