Intervju med Dror Feiler om Palestina och den svenska kulturpolitiken

Dror Feiler som politisk debattörDror Feiler är en svensk-israelisk konstnär, musiker och tonsättare som bland annat har komponerat musik till ett flertal teateruppsättningar. Han är en politisk aktivist och har bland annat varit en av initiativtagarna till ”Ship to Gaza” där han var med om den uppmärksammade incidenten för ungefär ett år sedan (men också i år) när israelisk militär bordade fartygen.

Tidningen Kulturen bad honom berätta om sig själv, sitt konstnärsnärskap, men också om sitt politiska engagemang både när det gäller Mellanösternkonflikten och om svensk kulturpolitik.

– Jag är född i Israel och kom hit som 22-åring, det är väldigt många år sedan. Först och främst är jag musiker, tonsättare och kompositör. Jag skrivit mycket för teater, men även skrivit musik för symfoniorkester, kammarensemble och så vidare. Men jag sysslar också med konst och är politisk aktivist. Dessa är delar av en helhet .

Dror Feiler har nyligen gjort musiken till Elfriede Jelineks pjäs Köpmannens kontraktoch kommer att göra musiken till en föreställning på Teater Tribunalen som har premiär under hösten.

– Regissören till Köpmannens kontrakt (Melika Melani) har jobbat mycket på Tribunalen, där hon har varit både skådespelare och regissör. Jag har arbetat mycket tillsammans med henne och har tidigare gjort bland annat Ulrike Maria Stuart av Jelinek och mycket annat. Det finns beröringspunkter eftersom pjäsen på Dramaten (Köpmannens kontrakt) också har en stark politisk anknytning.

– Det kanske är svårt att orientera sig i Köpmannens kontrakt, som är en lavaström av ord, men jag tror att det är meningen. Det är på något sätt avspeglingen av vår värld. Den är svår liksom det är svårt att förstå världen och svårt att analysera våra medmänniskor.

– Elfriede Jelinek, som jag är mycket förtjust i som författare och dramatiker är politisk, men hennes verk är inte en pamflett eller ett plakat. Hennes uppfattning kan reduceras till en mening som hon har sagt ”jag är omringad av liberala horor.”

Du var involverad i ett konstverk som den israeliske ambassadören gick lös på för några år sedan. Hur reagerade du på det?

– Involverad och involverad. Jag gjorde och skapade installationen tillsammans med Gunilla Sköld-Feiler, som den israeliske ambassadören försökte slå sönder och vandalisera. Det är avskyvärt, speciellt eftersom han inte är en så kallad vanlig medborgare. Han representerar en stat och när stater ger sig på konst då vet vi vad det leder till. En akt av civil olydnad (av en vanlig medborgare) skulle jag aldrig acceptera, men jag kan förstå det. Men inte när en ambassadör som är representant för en stat gör det, och gör det medvetet. Han har sagt till tidningar och medier att han skulle attackera installationen innan han ens sett den. Man blir väldigt upprörd. Jag blir lite konfunderad när det svenska konstetablissemanget å ena sidan försvarade yttrandefriheten och fördömde ambassadörens handling, men man höll sig borta från konstinstallationen. Man gick inte in och försökte se vad som fanns där. Man bara talade om yttrandefriheten och det tyckte jag var lite problematiskt .

– Jag vet att det är väldigt känsligt med Israel/Palestina och allt det tillsammans. Det är explosivt och det är en svensk tradition att hålla sig lugn.

Jag har förstått att du är väldigt engagerad i Palestinafrågan …

Dror Feiler på båten till Gaza– Jag är född där, därför är det inte så konstigt. Det är en del av min bakgrund, min kultur och min historia. Jag är uppväxt med den här kampen, för rättvisa i Palestina och Israel. Mina föräldrar har varit aktivister och kämpat för en rättvis lösning för Israel/Palestina-frågan. De är båda judar som emigrerade till Palestina ett år innan andra världskriget. Båda var väldigt unga, sjutton respektive femton år. Jag tycker att kampen för rättvis och fredlig lösning är viktig. Det faktum att jag inte bor där ändrar inte det faktum att jag är en produkt av den kulturella och politiska miljön. Mycket som händer där, påverkar oss här och i hela världen. Vi har judar här, muslimer och kristna, vi har även historien. Alla svenska barn vet var Palestina ligger. Det finns religiösa sammanhang som blivit kulturella på något sätt. Därför skulle det vara bra för världen om konflikten kunde lösas. En lösning skulle också vara ett bevis på att det går att lösa väldigt svårlösta konflikter. Tyvärr har det än så länge visat sig att det inte har gått att åstadkomma detta.

Ditt ställningstagande är modigt av dig med tanke på din bakgrund…

– Jag har gjort min skyldighet som medborgare och gjorde min militärtjänst. Det var inte mot min vilja. Jag ville tjänstgöra för jag tycker att det är viktigt även om jag är emot den politiken som förs och det sätt som armén förhåller sig till och hur den beter sig på ockuperat område. Det är viktigt att de människor som har åsikter som jag har ska göra militärtjänst, diskutera och propagera med andra soldater. Jag vägrade tjänstgöra i ockuperat område. Det var inte så hjältemodigt som det låter. Straffet var då väldigt lindrigt, bara några veckor i fängelse eftersom det var väldigt få som gjorde det. Nu är straffen mycket hårdare, eftersom det är fler som gör det. Ibland är det bra att gå in i militären. Jag vet att man även i Sverige på 1960- och 70-talet i vänsterkretsar sa att man skulle gå in i det militära och agitera där.

Hur ser du på möjligheterna till en lösning på konflikten i mellanöstern, det har ju ställts lite på sin spets i och med att president Abbas lämnade in en ansökan till FN?

– Jag har brukat säga att de senaste 20 åren har klockan varit fem i tolv, eller en minut i tolv. Vi är fortfarande på en minut i tolv. Det som president Abbas gjorde var det bästa förslag som kan göras. Han går till FN och vill vinna legitimitet för en palestinsk stat. Den israeliska statens legitimitet har också kommit till genom ett FN-beslut och jag menar att parallelliteten skulle kunna stärka Israels ställning. Om de israeliska ledarna vore smarta skulle de kunna använda detta som ett de facto erkännande av Israels gränser. En stark och djärv politisk ledning skulle kunna utnyttja detta till att lösa konflikten. Som det ser ut nu är det inte så. Den regering som Israel har nu är inte intresserad av att lösa detta. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. De är bara är intresserade av att förhala frågan. Den nuvarande ockupationen innebär en de facto annektering av Västbanken. Ockupationen omöjliggör en livskraftig Palestins stat. I så fall finns bara enstatslösningen kvar, som jag tror är mycket komplicerad och ett mycket vanskligt projekt i nuvarande läge. Då uppkommer kravet på en människa en röst som i Sydafrika. Om det inte går att leva i två stater måste man leva i en stat och då måste man kräva samma rättigheter för alla. Jag tror att vi som inte bor där inte ska blanda oss i om det blir en stat eller två stater. Vad vi ska kräva är att alla människor som bor mellan Jordanfloden och Medelhavet ska ha samma rättigheter.

Jag tänkte som avslutning återvände till konsten. Jag vet att du är politiskt aktiv och det vore intressant att få höra hur du ser på den svenska kulturpolitiken?

Dror Feiler in Concert– Vi har under de senaste mandatperioderna levt med en kulturpolitik som syftar till att slå sönder alla kollektiva lösningar. Det innebär allt från sjukvård, skolor, teater och fria grupper. Gentemot fria konstnärer har det skett på ett väldigt intelligent, nästan diaboliskt sätt. Det görs med inriktning på att individualisera och att atomisera samhället. Alla ska bara syssla med sig själva. Med sin egen pensionsförsäkring, med sina egna barns skolgång, med sin egen karriär. Allt som görs kollektivt läggs på undantag och detta slår mot kulturen. Stödet till fria teatergrupper i Stockholm befinner sig i en katastrofal situation. Konstnärsdrivna gallerier ligger väldigt illa till. Det handlar om att själv driva och själv finansiera. Det är särskilt svårt om syftet inte är att sälja konst utan att presentera konst som man tycker är viktig att visa. Den erfarenhet jag har från teatern, om man ser hur situationen har utvecklats sig, så hade man förr råd att anställa musiker. Nu kommer det inte på fråga.

– Det är också en utarmning av de kollektiva lösningarna. Den politik som förs leder också till en utarmning av kulturen i sig, teaterkonsten, bildkonsten, musiken. Utarmning av den kommunala kulturskolan, genom införande av höga avgifter och med detta utestängning av svagare grupper försvåras möjligheterna att nå ”begåvningar”. Musikskolan var ett bra exempel på hur talanger hade möjlighet att komma fram. Plötsligt fick de chansen att musicera, som de inte hade hemma. Man upptäckte en ”dold” talangbank. När avgifterna ökar är det plötsligt omöjligt. Det är en ekonomisk utarmning och ett väldigt kortsiktigt tänkande. Även om det bär emot att citera Churchill så gör jag det. Han har sagt väldigt klokt att ”om vi inte värnar kulturen, varför skall vi försvara England.”

– Vad är det vi ska försvara om vi inte har någon kultur. Det är precis det som håller på att hända. Om vi förlorar den svenska kulturen hur ska vi då som stat göra oss gällande i den här stora världen. Där finns det mycket större länder med större dragningskraft. Om vi inte slår vakt om den kultur vi har, då kommer vi att vara en randstat. Det ser inte bra ut. Vad som är oroande är att man märker att folk inte bryr sig.

– Atomiseringen och individualiseringen har lyckats. Den uppgift vi som kulturarbetare har är att hålla lågan levande. Att hålla kvar kulturfacklan så vi kan tända nya kulturella eldar för framtiden och se till att den inte slocknar. Vi måste också värna om att kulturen inte instrumentaliseras. Det har alltid funnits en tendens, både inom höger och vänster, att instrumentalisera kulturen. Man brukar säga att på den borgerliga sidan att kulturen är viktig för turismen, att turister kommer, det är viktigt att människor går på konserter. Jag har ingenting emot att det kommer pengar till statskassan, men det är inte därför man gör kultur. Vänstern vill många gånger använda kulturen för att saluföra sina åsikter. Det är inte heller kulturens uppgift. Kulturens uppgift är mycket mer än så. Många gånger räcker inte orden till och då väljer man att skriva ett musikstycke, man väljer att göra en installation. Det går inte att skriva en artikel om allt, allt kan inte förvandlas eller reduceras till ord. Vi måste värna om kulturens självständighet. Det låter kanske konstigt att höra det från mig som är en mycket engagerad i politiska frågor. Jag är intresserad av konst som involverar det politiska, men inte är politisk på ett plakativt sätt.

Jens Wallén