Nyheter

Viveca Lärn skriver om sitt Göteborg

Viveca Lärn på Heden i Göteborg. Samma miljö som den nya boken utspelar sig i. Foto: Lena AnderssonFrån asfaltdjungel i Göteborg till de vilda djuren i Kenya. I den nya boken gör Viveca Lärns karaktärer både en inre och en yttre resa. Jag träffar henne på Heden, samma område som Öster om Heden utspelar sig i.

Hur föddes idén till romanen?

– Den fick jag i Kenya. Jag var där på en safariresa med min man som är professor i zoologi. Vi åkte tillsammans med en grupp andra turister i en stor militärjeep. När det var vilda djur i sikte brukade bilen stanna till och alla ställa sig upp för att titta och ta kort på djuren. Det var just vid ett sådant tillfälle som jag kom på idén. Självklart satt jag kvar och skissade ner mina idéer på ett kollegieblock som jag hade med. Min man undrade vad jag höll på med, säger Viveca Lärn.

Så du kom på hela upplägget där?

– Jag hade fått en idé och jag kunde inte släppa den. Där kom jag på hela historien och titeln till Öster om Heden. Jag tänkte att djur hinner jag se hemma i Sverige, men det är viktigt att skriva ner det jag tänker så att jag inte glömmer det. Synd bara att jeepen skumpade så mycket, säger Viveca Lärn.

Varför heter boken Öster om Heden?

– För att den utspelas på Heden i Göteborg. Jag har själv bott på Heden för femton år sedan. Boken anspelar också på min favorit författare John Steinbecks bok, Öster om Eden, säger Viveca Lärn.

Det som är typiskt för hennes sätt att skriva är att hon fångar upp Göteborg och låter platser och människor komma till liv. Inte bara för oss göteborgare, utan för alla läsare. Det finns alltid något eller någon man känner igen eller kan känna igen sig i.

Boken handlar om åtta personer som bor i samma hyreshus. När de vinner på Postkodlotteriet bestämmer de sig för att göra en safariresa till Kenya. Vi läsare får följa karaktärerna både i Göteborg och i Kenya. Vi får ta del av deras funderingar och fantasier kring varandra, vilket leder till tankar om hur människor är och hur de interagerar med varandra.

Hur ser din arbetsrutin ut?

– Jag går upp klockan fem varje morgon.

Konstmässan Markets natur

Axel Antas: Wanderer from series Obstructed view, 2010, c-print & Tree from series Obstructed view, 2009, silver gelatin printKonstmässan ”Market” håller på att bli institution. Det är bara en kort tidsfråga innan 10-års jubiléet står för dörren. Men där är vi inte än, detta är sjunde upplagan av de nordiska galleristernas fackmannaklubb som är öppen för konstpubliken. Konstakademien slår flera personbästa i år, 42 montrar med fler deltagande gallerister från Finland och Danmark. De goda framstegen intygas av medverkande Sara Sandström, från galleri Andersson/Sandström, och Anna Thulin, representant för ”Market Emerging”, årets satsning på nyetableringarna, båda med otalig Market-rutin, som unisont poängterar hur viktig mässan har varit för verksamheten och hur professionell den blivit med åren. Man har sålt bättre helt enkelt.

Detta är ett mecka: samtidskonst av alla upptänkliga slag breder ut sig på huvudplan 2, där merparten av galleriorna har slagit upp sina bås. Tematiskt kan sägas att naturen dominerar utan att överskugga annat och en monokrom förkänsla till för årets upplaga så utmärkande nordiska natursyn kan anas i Lars Breuers fotografiska skogsserie, som verkar ställa stormar som Gudrun till svars.

Ny arrangörsfiness för 2012 är ”Market XL” på fjärde våningen, där Galleri Bo Bjerggaard visar den danske konstnären Tal R:s vegetariska objets trouvés skulpturer. Konst vars format på andra sätt överskrider 25 kvadratmeter har placerats under rubriken ”At large”, och finns litet varstans i byggnaden. Hit hör Tony Ourslers mångögda monster, det volymkrävande samarbetet signerat Vibskov & Emenius nere vid Nikestatyn och ovan nämnda Breuers kompakta och för sammanhanget symptomatiska skogsdokumentation om 168 fotografier.

Poeter säljer ut

Sara Stridsberg Foto Helén KarlssonUppenbarligen finns det ett stort intresse för svenska engagerade författare. Inne på Inkonst är det kvavt och varmt. Fullsatt. Så här många besökare har det tydligen inte varit sedan Kristina Lugn uppträdde för några år sedan. Jag är själv en av de få som kom in utan förköp, men min kompis fick besviket vända i entrén. Sara Stridsberg, Mattias Alkberg, Jenny Tunedal och Linus Gårdfeldt uppträder på Stanza i Malmö.

Linus Gårdfeldt framför ett par dikter från sin nya bok, med en mässande röst som påminner om en böneutropare. Dikterna handlar om staden och hur den har tagits över av naturen, att den inte är så urban. Hans framförande utmynnar i en dialog som är motsägelsefull och absurd. Ett imponerande framträdande.

Bara några veckor tidigare hade Alkberg stått på KB:s scen snett över gatan och gjort en bejublad konsert. Jag vet inte riktigt i vilket sammanhang han gör sig bäst, musik eller poesi, men i båda fallen utstrålar han både envishet och vankelmod. Listan med vilka dikter han ska läsa har skrivit i telefonen och han säger att han ändrade sig i sista stund. Alkberg tycks ha ett särskilt förhållande till Malmö. De senaste gångerna han har uppträtt här så har det kommit mycket folk. Och ofta säger han att han skiter i vad vi tycker samtidigt som han verkar vara berörd av att bli så uppskattad; både försynt och tjurskallig. Och som vanligt är han som bäst när han gestaltar vardagens förtretligheter, oron för hur fan man ska få ihop det och hatet mot andra människor. Han berättar att han först tänkte skriva en bok med bara hatdikter men att det förmodligen skulle bli olidligt att läsa. Antagligen har han rätt men samtidigt är ett satiriskt och politiskt hat något som han är bra på.

Krig, kroppar och släktskap är tre teman som ständigt återkommer i dikterna som Jenny Tunedal läser upp från sin senaste bok. Det är en grå och nästan karg värld som hon gestaltar. Tunedals monotona röst tog tyvärr bort udden från hennes dikter. Det blir svårt att koncentrera sig på orden när frasering inte ger någon antydan till nyanser.

Ett nytt vägval för Folkoperan?

Cisco Aznar foto Andreas PfiffnerDet finns naturligtvis ingen överenskommen konstnärlig inriktning mellan operascenerna, vare sig på nationell eller internationell nivå. Man går sina egna vägar, gör sina egna konstnärliga val. Att det underhand etablerar sig något som kan likna detta - ett slags profileringar - har förmodligen mer med tillfälligheter än med några konstnärliga femårsplaner att göra. Likväl så finns tydliga skiljelinjer. Jag tänker närmast på Berlin, vars operascener jag har hyfsad koll på.

Staatsoper och Deutsche Oper håller sig för det mesta på mattan. Man tar visserligen ibland ut svängarna ordentligt men bibehåller decorum. Några direkta skamgrepp handlar det aldrig om. Det är däremot fallet med den tredje operascenen, Komisches Oper, som är något av den fula ankungen i gänget, där skamgreppen, om vi ska använda det uttrycket, inte precis tillhör ovanligheterna. Jag tänker särskilt på den senaste uppsättningen av Mozarts "Enleveringen ur Seraljen" som utspelas på en porrklubb av det mer avancerade slaget. Det blir för mycket, det funkar inte. Samtidigt som Mozarts musik tassar lite försynt i bakgrunden utan att egentligen förstå vad som händer på scenen. Men det är inte det jag vill säga utan att det på sätt och vis är tilltalande med en scen som är lite "busigare" än de andra, vågar lite mer. Även om man till och från hugger i sten.

Här kommer Folkoperans senaste uppsättning, "Julius Caesar", in i bilden. Den avviker rejält från hur man normalt tar sig an en barockopera, är riktigt "busig", men med ett trots allt väl fungerande och anslående koncept, och kanske är den, som jag hoppas, inledningen på en ny väg för Folkoperan i en mer experimentell inriktning, gärna också med en mer samtida repertoar, något som Stockholmsoperan inte direkt gjort sig känd för. Platsen är med andra ord vakant. Valet av den nye konstnärlige ledaren, Mellika Melouani Melani, som kommer från teatern, pekar med hela handen åt det hållet. Hon verkar kunna ta ut svängarna ordentligt. I en intervju som jag gjorde för ett antal år sedan med den dåvarande norske operachefen på Komisches Oper minns jag hur han betonade det teatrala lika mycket som det musikaliska. Det ska hända uppseendeväckande saker på scenen, underströk han.

Cisco Aznar, ansvarig för regi, koreografi, scenografi och kostym i "Julius Caesar", verkar ha samma inställning, men allt är för den skull inte guld som glimmar. Långt därifrån. Någon försynt tassande Händel märks dock inte. Han är med på noterna, även om det klingande slutresultatet är lite svajigt på sina ställen, delvis beroende på den lite motiga akustiken. Det goda humöret går det däremot inte att ta miste på. Nu ser vi fram emot Mellika Melouani Melanis uppsättning av Verdis "Maskeradbalen" i september.

Crowfunding – den nya tidens kulturfinansiering?

Crowfunding är ett nytt sätt att finansiera olika kulturprojekt. Foto: Fabel.seDet finns ett nytt sätt att finansiera kulturprojekt på som heter Crowfunding. Det startades 1 januari 2012, ska hålla på i två år framöver och växer bara mer och mer. Hjärtat i systemet är en hemsida där man, som medlem, kan lägga upp ett kulturprojekt som man vill ha finansiering för. Man kan enkelt via hemsidan donera pengar till projekt.

Landstinget (eller kommunen eller regionen) lägger genast lika mycket i bidgrag till de valda projekten. Det man donerar får alltså omedelbart en offentlig motfinansiering, så att det blir en hävstångseffekt.

Alla har möjlighet att lägga upp ett projekt, som man vill ha stöd för på hemsidan. För att det ska godkännas måste projektet uppfylla tre kriterier: det ska komma länets medborgare till del, vara ett nytt projekt, och innebära nya samarbeten.

När iden lanserades för några år sedan möttes den av stor misstro. Skulle verkligen medborgarna själva vara med och styra fördelningen? Några menade att det var moderat rikemanspolitik för de få, medan andra såg de som en anarkistisk attack på demokratin.

Flera kommuner i Gävleborg erbjöds plattformen i ett tidigt skede, men tackade nej, vilket de förstås har anledning att ångra.

Bakgrunden till Crowd Culture finns i nobelpristagaren Eleonor Ostroms tankar om självorganiserade nätverk. Hon har undersökt hur människor tillsammans organiserar ekonomiska system för en vardaglig rättvisa.

Arja Saijonmaa Sångerskan som blev aktivist för kärlekens skull

Arja SaijonmaaVi känner till Arjas underbara, klara och djupa röst med en charmig Finlands-svensk accent. Men hennes skrivande talanger och hennes liv som aktivist är de flesta av oss främmande inför.

Under en litterär och musikalisk afton på svenska klubben i Paris en kall februari kväll, värmdes våra hjärtan av Arjas framförande blandat med sång och skratt. I hennes bok ”En ung naken kvinna, mötet med Mikis” (Piratförlagen), möter vi en förälskad Arja.

Det är under en konsert i Helsingfors i början av 1970-talet som mötet med den grekiske kompositören Mikis Theodorakis äger rum. Mikis har ett förflutet med politiskt laddade sånger och år i fångläger i Grekland.

”Arja följer med oss på världsturné” utropar han – utan att ha frågat Arja. Men så blir det och äventyret som bland annat äger rum i Paris får vi ta del av under denna speciella kväll.

Året är 1972 då Arja upptäcker Paris – eller rättare sagt Saint Germain – sedd genom grekexilernas vänsterskimrande ögon.

”Vad är kraften i sången?” undrar Arja och sjunger en låt som Mikis har skrivit med sin djupa röst. Taket nästan lyfter i den fullsatta salen när hon drar igång stämbanden.

”Vårt språk var musiken” berättar Arja som kastades ut av den turnerande gruppen efter ett tag. Hon deppade då i Paris innan hon återgick till sitt musicerande i Finland. ”Paris har visat alla sina grimaser,” säger hon med ett leende på läpparna.

Operaträffar för singlar och föräldralediga

Folkoperans ledning, Mellika Melouani Melani (konstnärlig chef) samt Joakim Unander (musikalisk ledare) och Pia Kronqvist (vd). Foto: Mats BäckerFolkoperan i Stockholm tar till nya grepp för att fånga in publik till sina föreställningar. Med start den 15 mars startar institutionen tillsammans med Studiefrämjandet fem olika studiecirklar med syftet att ”på ett lustfyllt sätt dela med sig av operakunskaper till olika grupper i samhället”.

De fem grupper som får chansen den första historiska omgången är 1980-talister, singlar, föräldralediga, pensionärer och vetgiriga.

Framme vid katedern kommer Folkoperans konstnärliga chef Mellika Melouani Melani samt Joakim Unander, Folkoperans musikaliska ledare att finnas.

– Folkoperan är folkets opera. Vi vill göra opera tillgänglig för så många som möjligt. Vi vill ge nycklarna in i operans värld och skapa en mötesplats för tankar och diskussioner, säger Mellika Melouani Melani i ett pressmeddelande.

Strindberg och Europa: Jubileumsåret går av stapeln

Kurt Bäckström och Peter Sjösvärd på Seminariet om Strindberg. Foto: Owe IvarssonEtt enormt författarskap komprimerat till en dryg en och en halv timme. August Strindbergs liv och litterära gärning, med särskilt fokus på dennes magnetiska för att inte säga exil-artade förhållande till kontinenten, var temat när Tidningen Kulturen och Föreningen Europarörelsen i Stockholm gjorde gemensam sak i förrgår (läs torsdag 9 februari) och höll seminariet STRINDBERG OCH EUROPA på Europahuset i Stockholm.

Anledning: den 14 maj i år har ett helt sekel passerat sedan den svenske litteratören par excellence gick ur tiden. Seminariet var också ett sätt att konkretisera relationen Sverige-Europa i allmänhet och svensk kultur ur europeisk synvinkel i synnerhet. Två fullödiga och kunskapshöjande föredrag, i vilka nyckelordet Europa förekom med jämna mellanrum, gavs – Strindbergkännaren Kurt Bäckström stod för biografin, följt av litteraturvetaren Thomas Sjösvärds teoretiska närläsningar av utvalda dramatiska Strindbergtexter skrivna efter infernokrisen (Till Damaskus, Den starkare och Stora landsvägen).

 Äkta europé. För Bäckström råder det ingen tvekan om att Strindberg var europé med ständiga ambitioner att både skildra och färdas omkring i Europa. Strindberg hade till och med tankar på att metodiskt och antropologiskt beskriva det europeiska tillståndet. Han fantiserade om att skildra Europa som något exotiskt. Att dessa drömmar inte blev av är en annan sak; men likväl lyckades han med sin prosa, essäistik och dramatik fånga in mycket av den rådande europeiska andan kring förra sekelskiftet. Och självklart var han mottaglig för alla influenser som florerade – Rousseau, Nietzsche, Schopenhauer med flera.

Slaget om staden: Seminarium av Thorbjörn Andersson på inbjudan av Svenska Konstkritikersamfundet och Konstnärsklubben i Stockholm

Stadens torgLandskapsarkitekten Thorbjörn Andersson inleder med att konstnären och vännen Dan Wolgers varnat honom för Konstnärsklubbens möten: ”Där går det hett till och blodet flyter ibland under hektiska diskussioner”. Därav titeln kanske – slaget om staden. (Nu skall genast sägas att blodet var nog lite överdrivet men ibland kan det alltså hetta till bland de oftast sansade konstnärssjälar som ruvar i Konstnärshuset. Seminariet löpte under lugna former och inga större handgemäng kunde upptäckas av undertecknad.)

Thorbjörn Andersson har bevakat målsättningar och visioner kring det offentliga rummet i staden och landskapet. Seminariet gav bland annat hans landskapsperspektiv på värdet av rekreationsmöjligheter och lugnet som kan finnas i en park placerad i stadsmiljö. Stadens torg är viktiga för att ge invånarna en möjlighet till trygghet, komfort och upplevelse. Undersökningar har visat att de städer runt om i världen som är mest omtyckta av sina invånare är de där det finns platser där människor möter varandra utan inslag av stress och spring.

Utvecklingen har medfört att stadens aktiviteter väsentligt förändrats under de senaste hundra åren. Tidigare var staden full av liv med möten, köpslående och transporter mellan olika människor i skilda verksamheter. I dag sker dessa möten under kontrollerade former och avskilda transporter. Folk stressar förbi varandra utan att egentligen mötas, vilket har skapat tomrum i stadslivet. Städer med tydligt karaktäristiska och levande områden verkar vara de som präglas av regionala kulturer.

En vecka med Lorca

Federico Garcia LorcaCervantesinstitutet inbjuder till en vecka med dramatikern och poeten Federico Garcia Lorca. Det bjuds på olika aktiviteter och evenemang i hans namn och man vill göra honom känd för en större publik här i Sverige, det återstår att se om det lyckas men de kommer att gå en god bit på vägen.

Cervantesinstitutet i Stockholm hyllar nu den store dramatikern och poeten Federico Garcia Lorca genom olika intressanta föreläsningar och aktiviteter. Initiativet är en också en hyllning till de svenska översättare, skådespelare och teatermänniskor som har hållit Lorcas verk vid liv på de svenska scenerna.

Den 14 februari blir det en konsert i Spaniens ambassad där sångare kommer att framföra tonsatta dikter av Lorca och traditionella spanska sånger.

Teater Halland kommer den 16 februari presentera Marika Gedins nya översättning av Lorcas Så går fem år. Med skådespelare från teatern som gör en läsning av Lorcas pjäs Till piano, avslutas veckan i Söderbokhandeln fredagen den 17 februari.

Även den spanska turistbyrån och flygbolaget Iberia är med och drar sitt strå till stacken.

Institut Cervantes finns på fem kontinenter, i över 40 länder, och har över 60 center världen över. Centret i Stockholm invigdes den 19 april 2005 av det spanska prinsparet och kronprinsessan. Det erbjuds olika kulturaktiviteter varje vecka där och det anordnas även utställningar och konserter.