Musik: Jenny Wilson, Blazing I & II
Pantomimteater hade varit bättre
alt
Jenny Wilson
Blazing I & II
Gold Medal/Playground
Riktigt dåliga skivor har en förmåga att kännas dubbelt så långa som de faktiskt är i verkligheten. En 60-minutersplatta som borde varit slut redan efter 30 minuter kan kännas som två timmar. Hyggligt då att det finns de artister, exempelvis Jenny Wilson, som ser till att ge ut dubblar så att den känslomässiga timmen är två redan i verkligheten... Fast den känslomässiga speltiden blir ju dubbelt så lång hur man än gör, så två timmar blir, känslomässigt sett, fyra.
De två varianterna är "Blazing", som i allt väsentligt är en omtolkning av Jenny Wilsons förra skiva "Hardships!", är sålunda - effektivt sett - en dubbel-CD, och i enlighet med den töjbara logiken ovan är den alltså kvadrupel. Fast den har den egenheten att den känslomässiga speltiden ökar logaritmiskt. Ju längre man kommer på skivan, desto mer finns det kvar av den. Den känslomässiga matematiken lär oss alltså att den fan aldrig tar slut.
Vad jag helt enkelt på mitt omständliga sätt försöker säga är att "Blazing" är en pina att ta sig igenom. Varför? För att den är känslokall, osvängig och torterande trist. Inget blir bättre av att Wilson lider av samma villfarelse som armadan av alla putmunnade, tuttskvalpande och rövrullande R&B-sångerskor, att wailande är det samma som äkta känsla och genuin inlevelse. Plågas Wilson så mycket av att inte vara svart, att hon måste lägga sig till med en av de allra värsta olaterma ur de senaste decenniernas svarta musik för att, enligt hennes mening, verka trovärdig? Men: trovärdighet är inga "schyssta moves" som kan övas in hemma framför spegeln. Trovärdighet kommer inifrån. Trovärdighet kan inte fejkas. Vill man ägna sig åt gester kan man gå med i en pantomimteater istället. Pantomimteater är åtminstone tyst.
På så vis skulle man också slippa höra Jenny Wilsons röst. Man skulle slippa höra hennes entonighet, hennes platthet, hennes "besjälade" pipgnäll. Melodier? Nja, inga som man inte kan höra gratis på dagis.
"Blazing II" är något bättre än "Blazing I", av en enda anledning: Den är till större delen instrumental. I övrigt är båda två ungefär lika dåliga, fast på helt olika sätt. Tvåan spelar "konstnärlig" utklädd till ambient och minimalism, men precis som ettans alla soultricks är tvåans "experimentella" grepp bara en samling tomma åtbörder.
Överdriver jag? Nej, det är inte jag som överdriver. Överdrifterna hittar ni bland alla utbrända kritiker med superlativsalmonella som tävlar om vem som med störst frenesi kan kasta ord som "soul", "passionerad", "organisk", "groove" och "sväng" över talanglösa posörer, såsom man kastar riskorn över ett brudpar. "Blazing" är inget av ovanstående. "Blazing" är faktiskt ingenting. Utom möjligen ett välkommet bländverk för alla de som går ner i brygga varje gång de hör namnet Robyn.
Peter Sjöblom
| < Föregående | Nästa > |
|---|








































