Musik: Jenny Wilson, Blazing I & II

apr062011
Skrivet av Peter Sjöblom
PDFSkriv ut

Pantomimteater hade varit bättre

altalt

Jenny Wilson
Blazing I & II
Gold Medal/Playground


Riktigt dåliga skivor har en förmåga att kännas dubbelt så långa som de faktiskt är i verkligheten. En 60-minutersplatta som borde varit slut redan efter 30 minuter kan kännas som två timmar. Hyggligt då att det finns de artister, exempelvis Jenny Wilson, som ser till att ge ut dubblar så att den känslomässiga timmen är två redan i verkligheten... Fast den känslomässiga speltiden blir ju dubbelt så lång hur man än gör, så två timmar blir, känslomässigt sett, fyra.
De två varianterna är "Blazing", som i allt väsentligt är en omtolkning av Jenny Wilsons förra skiva "Hardships!", är sålunda - effektivt sett - en dubbel-CD, och i enlighet med den töjbara logiken ovan är den alltså kvadrupel. Fast den har den egenheten att den känslomässiga speltiden ökar logaritmiskt. Ju längre man kommer på skivan, desto mer finns det kvar av den. Den känslomässiga matematiken lär oss alltså att den fan aldrig tar slut.

Vad jag helt enkelt på mitt omständliga sätt försöker säga är att "Blazing" är en pina att ta sig igenom. Varför? För att den är känslokall, osvängig och torterande trist. Inget blir bättre av att Wilson lider av samma villfarelse som armadan av alla putmunnade, tuttskvalpande och rövrullande R&B-sångerskor, att wailande är det samma som äkta känsla och genuin inlevelse. Plågas Wilson så mycket av att inte vara svart, att hon måste lägga sig till med en av de allra värsta olaterma ur de senaste decenniernas svarta musik för att, enligt hennes mening, verka trovärdig? Men: trovärdighet är inga "schyssta moves" som kan övas in hemma framför spegeln. Trovärdighet kommer inifrån. Trovärdighet kan inte fejkas. Vill man ägna sig åt gester kan man gå med i en pantomimteater istället. Pantomimteater är åtminstone tyst.

På så vis skulle man också slippa höra Jenny Wilsons röst. Man skulle slippa höra hennes entonighet, hennes platthet, hennes "besjälade" pipgnäll. Melodier? Nja, inga som man inte kan höra gratis på dagis.

"Blazing II" är något bättre än "Blazing I", av en enda anledning: Den är till större delen instrumental. I övrigt är båda två ungefär lika dåliga, fast på helt olika sätt. Tvåan spelar "konstnärlig" utklädd till ambient och minimalism, men precis som ettans alla soultricks är tvåans "experimentella" grepp bara en samling tomma åtbörder.

Överdriver jag? Nej, det är inte jag som överdriver. Överdrifterna hittar ni bland alla utbrända kritiker med superlativsalmonella som tävlar om vem som med störst frenesi kan kasta ord som "soul", "passionerad", "organisk", "groove" och "sväng" över talanglösa posörer, såsom man kastar riskorn över ett brudpar. "Blazing" är inget av ovanstående. "Blazing" är faktiskt ingenting. Utom möjligen ett välkommet bländverk för alla de som går ner i brygga varje gång de hör namnet Robyn.

Peter Sjöblom
Inline article positioning by Inline Module.

Musikkritik

Musik: Suecae Sounds; Alpha 3 Publicerad i Musikkritik

Mörka klangmelodier

Suecae Sounds
Alpha 3
Egen utgåva via Bandcamp

Som Suecae Sounds bjuder Robert Halvarsson på fyra låtar laddad avantpop mellan ambient och elektronika. Stämningsmässigt påminner det lite grann om danska Choir of Young Believers (kanske mest kända för att deras ...

Musik: Crompojkarna och Elchock - Lokala hjältar återupplivar Massproduktions sista vinyler Publicerad i Musikkritik

Med det förflutna in i framtiden

Crompojkarna
1985-1992
 Diverse artister
Elchock - Lokala hjältar återupplivar Massproduktions sista vinyler
Massproduktion

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig den svenska punk- och postpunkhistorien utan Massproduktion, detta lilla envetna Sundsvalls-bolag som sedan 1979 ...

Musik: Magnolia; Tänk själv Publicerad i Musikkritik

En Magnolia i sin fulla prakt

Magnolia
Tänk själv
Transubstans/Record Heaven

Många band kan sjunga på engelska, men bara svenska band kan sjunga på svenska. På så vis har vi ett originalitetsövertag gentemot andra, på samma sätt som rumänska, polska, japanska och ...

Musik: Gin Lady; Mother's Ruin Publicerad i Musikkritik

Fina pastischer om än lite för många

Gin Lady
Mother's Ruin
Transubstans/Record Heaven

Inuti ett av årets snyggaste omslag ligger en dubbel-CD med ett band som uppstod ur den nerlagda gruppen Black Bonzo. ”Mother's Ruin” är Gin Ladys andra platta, fylld med ...

Musik: Skuggvältan Publicerad i Musikkritik

Garagepoesi och konkret folkvisa

Skuggvältan
Skuggvältan
Trombone

Skuggvältan är det mest anslående namn jag sett på länge. Det hugger tag direkt och drar mig in bland trolska träd och i dunkelhet.

Skuggvältan är också du. Så står det i häftet. Skuggvältan är alla ...

Musik: Diverse kompositörer; Xtra högtalare Publicerad i Musikkritik

Likriktad ytlighet

Diverse kompositörer
Xtra högtalare
Elektron

På baksidan av omslaget står kompositörerna uppställda på rad, och den urblekta bilden får dem att se ut som ett new wave-syntkollektiv från Ohio. Kanske ett försök att avdramatisera den elektroakustiska musiken visuellt?

Faktum är att ...

musik: Könsförrädare; Death to Stories/Of the Unpolitical Publicerad i Musikkritik

Berättelserna är döda, leve berättelserna!

Könsförrädare
Death to Stories/Of the Unpolitical
BD Pop

Det är glädjande att se att den en gång i tiden utdömda vinylskivan slår tillbaka med en allt mer växande kraft. Fler och fler skivor släpps parallellt på CD ...

Musik: Peter Knudsen Kvartett, Magnus Dölerud Quartet, Perssons Sexa Publicerad i Musikkritik

Två kungar och ett trumfess

Peter Knudsen Kvartett
Peterson-Berger Revisited
Länskulturen
Magnus Dölerud Quartet
My Village
Reach Up/Plugged
Perssons Sexa
Perssons Sexa
Havtorn/Plugged

Att jazzmusiker tar sig an klassiska kompositörer är ingen nyhet, men jag har en känsla av det greppet för tillfället är ...

Opera: En för alla och ingen för en – Peter Grimes på Stockholmsoperan Publicerad i Musikkritik

Länge föreställde jag mig Benjamin Brittens opera ”Peter Grimes” i svartvitt, utan färger, vilket kanske låter märkligt. Färgerna finns ju överallt omkring oss, också i en vindpinad liten engelsk fiskeby i början av artonhundratalet, i Johanna Garpes regi lokaliserad till ...