Musik: Aurelio, Laru Beya

feb162011

Skrivet av Carl Abrahamsson

Musik - Musikkritik

Jorden runt på 50 väldigt sköna minuter

altAurelio
Laru Beya
Realworld/Stonetree/Border

Var ska man börja? I Afrika förmodligen. Precis som alla våra förfäder, tar hondurianske Aurelio Martinez avstamp i mörkaste Afrika och hoppar sedan vidare på en rågummiboll med påfågelvingar över hela världen. Vid varje nedslag snappar han upp något nytt och väver in det i sitt ständigt puttrande musikaliska maskineri. "Laru Beya" är på alla sätt och vis en totalt fenomenal skiva: positiv protomusik för en sönderhackad, anemisk och hålögd värld.

Skivan är en i det närmaste osannolik blandning av bekanta world music-delar, men det finns inget i det hela som slår igenom och hävdar en viss rikting eller en viss musikalisk dominans. Visst är Afrika skelettet (och senegalesiske Youssou N'Dour finns med på ett hörn, både som musiker och mentor), men utöver det är det Västindien, Centralamerika med Honduras i mitten och en del småplock från andra håll och kanter som mals ned i en enda synergetisk kittel av auralt välmående.

"Laru Beya" bjuder på en respektlös respekt för alla dessa influenser. Respektlös därför att den helt ohämmat och pragmatiskt plockar de delar som smakar bäst, utan att fråga auktoriteter eller konsultera konservativa kokböcker. Respekterande i det att den för många arv och traditioner vidare in i 2000-talets andefattiga blasébombasm.

Aurelios ursprung i den afrikanska Garifunastammen (som för länge sedan gjorde en liknande, betydligt mindre fri, resa) och hans syntetiserande av alla dess influenser lockar, retar och tillfredsställer i en virvelvind av värme och fysisk friktion. Det är behaglig, svängig, energiserande, entusiasmerande, ekvatoriell och i allra högsta grad protomänsklig musik.

"Laru Beya" är en jordenrunttripp på 50 minuter. Alldeles för snabbt egentligen, men ack så behagligt. När det tar slut kan man ju alltid trycka på "play" igen.

Carl Abrahamsson