Musik: The Devil In Love, Samlings-skiva - Tidningen Kulturen

Musikkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Djävulen är förälskad (i denna skiva)

altThe Devil In Love
Samlings-skiva med The Scarring Party, The Tiger Lillies, The Coffinshakers, Paul Roland, Jarboe, Sharron Kraus, Piers Blewett, Rikke Lundgreen & Ane Lan, Stone Breath, Brace/Choir, Differnet, Gavin Friday, Shinkiro, John Zorn, Shinjuku Thief, Molly Nilsson, Art Zoyd, Kalki Lodge, Keiji Haino, Dödens Lammungar, Shapeshifter och Martin Bladh.
Malört CD 2011

Det nystartade svenska bokförlaget Malört ger i februari 2011 ut Jacques Cazottes roman "Den förälskade Djävulen" från 1772, och man tar samtidigt ut svängarna totalt och släpper en dubbel-CD med titeln "The Devil In Love". På denna finns en hel del kända artister, som Jarboe (som länge var med i Swans), John Zorn, Art Zoyd, Gavin Friday (före detta Virgin Prunes) samt en mängd tämligen okända förmågor. Konceptet är att samtliga artister fått romanen att läsa inför medverkan och att de fått tolka den hur de velat.

 

Bredden och själva antalet (22 stycken medverkande), skulle kunna ha medfört ett spretande och en ojämnhet. Men trots att allt av naturliga skäl drar åt olika håll finns det ändå ingen distinkt känsla av splittring eller förvirring över det hela. Kanske är det Djävulen själv som håller allt samman? Att det mer eller mindre uttalade temat i de separata styckena faktiskt glider vidare och binder ihop dem alla till en helhet?

 

Jarboes "Mistress of deceit" är bland det bästa jag hört av henne som soloartist. Hypnotiska rytmer skapar snabbt en suggererande synkopation, över/i vilken hon läser en text om Djävulen som kvinna (och vice versa?). Hennes känsloladdade röst flyter ovanpå de vemodiga rytmernas monotoni och det blir naturligtvis lite Swans-nostalgi över det hela.

Sharron Kraus, vars stycke kommer direkt efter Jarboes, tar suggestionen ett hack högre med sin "If the Devil", men i en elektrisk rymdfarkost från en amerikansk 50-talsfilm. Hennes eteriska röst glider in och tar mer och mer plats. Hela ljudbilden sväller i pulser och det är riktigt snyggt producerat och framfört.

Tyska Brace/Choir slamrar loss i ett slags Sonic Youth- och Kraut-territorium och de gör det mycket bra. Det är hypnotiskt, trippat, positivt stökmonotont och de små variationerna skapar stora intryck. När de tuffare, distade gitarrerna kommer in och hackar i sina enkla riff växer allt till en diaboliskt lustfylld rock'n'roll-upplevelse.

Gavin Friday har fortfarande en mycket stark närvaro i sin röst och hans "The Devil In Love"-stycke bygger mycket på den. Ibland låter han nästan som den gamle Spoken-Word-Jazz-röstikonen Ken Nordine. Det är hymnalt, finstämt, pampigt, med något som liknar en kyrkorgel i bakgrunden. Men det är egentligen bara Fridays röst man tänker på och lyssnar till.

John Zorns "Yeqon" framförs av en stråkensemble och det hela låter som soundtracket till en absurdistisk tjeckisk 60-talsfilm. När fiolen jazzar loss ordentligt tänker jag på Jean-Luc Ponty, och detta med blandade känslor. Stycket är dessutom en aning för långt. Jag tröttnar snabbt på ekvilibrismen och de musikaliskt skickliga snirkligheterna. Det är en styrka att veta när det är dags att sluta.

Shinjuko Thief är ett av australiensaren Darrin Verhagens projekt. Här rör det sig om mörk organisk ambient, ett frammanande, ett rituellt musikstycke som från början till slut innehåller en distinkt vibration av något ödesmättat men ändå oemotståndligt attraktivt.

Svenska Kalki Lodge (Patrik Hultin) bjuder på en bred och rik ljudbild i stycket "The evocation of Biondetta". Ett framvällande elektriskt dunkel bestående av förlorade (eller sålda?) själar släpper ibland fram melodier som låter som en blandning av Deep Purples "Smoke on the water" och UFO-tonerna i "Close encounters of the third kind". Kalki Lodges "evokation" är mäktig och känslig på samma gång, innehållsrik men samtidigt minimalistisk.

En annan svensk närvaro som är angenäm är bandet/projektet Dödens Lammungar. Mollstämt, syntigt, och med en mörk humor som närvarar under hela färden. Deras "Du måste veta (mitt namn)" för tankarna till en av de bästa låtar/singlar som någonsin getts ut i Sverige: Dom Dummastes "Jesu Kristi 100 krig". Att lyckas tangera det är verkligen ingen dålig bedrift.

Dessa ovanstående är naturligtvis bara ett fåtal exempel på kvaliteten och bredden i detta romantiskt djävulsdyrkande projekt. "The Devil In Love" är en riktig guldklimp i ett experimentellt bergsmassiv av nytänkande musik. Långt därinne finns det högst sannolikt en Djävul som inte kan annat än vara riktigt nöjd med uppvaktningen.

Initiativet till att ge ut denna romanklassiker från 1772 är synnerligen beundransvärt (en recension av själva boken följer inom en snar framtid). Att dessutom förgylla detta faktum med en dubbel-CD full av kvalitativt högstående tolkningar/nyskapanden är extremt imponerande. Malört är väl vanligtvis inget man ska konsumera för mycket av, men i denna destillerade förlagsform vill i alla fall jag ha mycket, mycket mer.

 

Carl Abrahamsson

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen