MusikKonsert: The Soundtrack of Our Lives + Caviare Days

dec182010
Skrivet av Carl Abrahamsson
PDFSkriv ut

TSOOL: Väckelsemöte för de redan troende

Ebbot Lundberg, pastor i en ständigt växande cock rock-församling. Foto: Carl AbrahamssonEbbot Lundberg, pastor i en ständigt växande cock rock-församling. Foto: Carl AbrahamssonThe Soundtrack of Our Lives + Caviare Days
Debaser Medis, Stockholm

Rocken lever och har onekligen hälsan i Sverige. Ständigt nya generationer söker sig framåt genom att gå bakåt och filtrera rockhistorien. Ibland kan det bli riktigt intressant. En afton på Debaser Medis med knoppande Caviare Days och ständigt blommande The Soundtrack of Our Lives var ett sådant intressant möte mellan tradition och förnyelse. Resultatet blev en massiv dos av 60- och 70-tals-inspiration omstöpt för ständigt nya adepter av färgglad upplysning och manglande gitarrer.

Caviare Days var en riktigt angenäm överraskning. Systrarna Maja och Lina Westin och deras ensemble har fått uppmärksamhet innan de ens kommit igång ordentligt. Jag kan förstå varför. Inte bara var de sockersöta och skönsjungande. Hela intrycket var ett av ett osannolikt lyckat möte mellan Jefferson Airplane och CBGBs-scenen i New York ca 1980.

De svängde mellan kraftfulla sångstämmor och aggressiv psykedelisk gitarr medan trummor, keyboards och fiol hetsade på. Det var hårt och mjukt på samma gång och systrarna pendlade mellan blyga tamburindanser och spontana go-go-försök. Det kommer att gå bra för dem.

The Soundtrack of Our Lives är en svensk rockinstitution som metodiskt arbetat sig fram som folkkära stadionrockare. Det spelar ingen roll om "stadion" utgörs av Ullevi eller av klubbar som Debaser Medis: de rockar och de rockar högt och tajt som få andra i Sverige - eller någon annanstans.

Efter inledande "Jehovah Sunrise", som naturligtvis direkt fick igång publiken, öste de på ur hit-hinken - självklart för att marknadsföra samlingsplattan "Golden Greats No. 1". "Still aging", "Firmament vacation", "Confrontation camp", och "Bigtime" tryckte på och publiken tryckte tillbaka. Det handlade här inte om blasé rutin utan alltid om ren spelglädje - trots att de måste spelat dessa låtar några miljoner gånger.

Om det började publikflörtande och ömsesidigt högljutt massivt, blev det ännu mer av den varan halvvägs. När "Instant Repeater '99", "Thrill me" och "Second life replay" fortsatte basunera ut rockhistoriens alla riff och poser, med Ian Persson och Mattias Bärjed som i trans, kanaliserande de elektriska gitarrsfärernas alla andar i komposit, kändes det nästan som för mycket. Men det räckte med bara några riff till och några fenomenala TSOOL-låtar låtar till för stänga av hjärnans resonerande. Totalt här och nu och en oförfalskad kärlek till högljudd rock'n'roll. Det räcker långt.

I "Lifeline" var Ebbot Lundberg i sitt monumentalt underhållande esse. Efter att ha öst på med sin imposanta kroppshydda och starka röst i en timme lugnade han nu ned allt med sin ömsinta lilla kärleksförklaring. Jag tror alla i publiken kände sig träffade, oavsett kön eller läggning. För mig handlade låten där och då mycket om just förhållandet mellan TSOOL och deras publik. Det verkade hursomhelst som att resten av publiken också tolkade det så.

Och sedan då? "Mantra Slider" såklart. Grädde på moset! Icing on the cake! 666 milligram Rolling Stones intravenöst i sex energifyllda "cock rockers" utan bromsar. Killen framför mig dansade spastiskt och skuggboxades på samma gång, med ett flin över hela ansiktet. Han förstod mycket väl vad TSOOL går ut på.

I extranumret "The Passover" bjöd TSOOL upp Caviare Days på scen för att förgylla allt ytterligare, men det stannade inte där. Folk i alla åldrar hoppade upp på scenen och dansade och sjöng med i ren extas. Jag fick plötsligt en vision av att jag befann mig i Jönköping i någon frikyrka, där en pastor talade i tungor och församlingen levde ut all sin uppdämda sexualitet i orgiastiska konvulsioner. Men här handlade det tack och lov inte om kollekt, skuld och synd. Här handlade det om en positiv masspsykos i dyrkandet av fenomenal "cock rock" av finaste märke. Pastor Ebbot Lundberg förkunnade det psykedeliska gitarrsolots helande kraft för den redan troende men ack så saliga församlingen och känslan var, faktiskt, totalt gudomlig.

Carl Abrahamsson
Inline article positioning by Inline Module.

Musikkritik

Musik: Natural Artefacts; California Connection Publicerad i Musikkritik

Ett landskap med fungerande strömförsörjning

Natural Artefacts
California Connection
LJ Records/Naxos

Förra skivan Like jazz som kom år 2006 klev fram och tillbaka över den gräns där vi brukar kalla musiken jazz, en spännande balansgång. De var då en trio med Susanna ...

Musik: Erik Honoré; Heliographs Publicerad i Musikkritik

Håglös läxförhörsambient

Erik Honoré
Heliographs
Hubro

Förutom att Erik Honoré är författare med tre böcker bakom sig har han varit musikaliskt verksam i många år. Han har gjort flera skivor tillsammans med Jan Bang med vilken han också arrangerade Punkt-festivalen i mitten ...

Musik: Frode Haltli; Vagabonde Blu Publicerad i Musikkritik

Obesvarade frågor som manar till kontemplation

Frode Haltli
Vagabonde Blu
Hubro

”Hugg sönder alla dragspel!” dundrade en indignerad Sten Broman en gång i tiden och gav exempel på den vrede som instrumentet kan ge upphov till. Och visst finns det dragspelsmusik som ...

Musik: Møster! Inner Earth Publicerad i Musikkritik

Både medel och verklig vilja

Møster!
Inner Earth
Hubro

På sin förra och första skiva tog Møster! både musiken och lyssnaren ut i rymden. Men musiken var inget lallande flum utan en ytterst resolut uppskjutning. ”Inner Earth” gör redan med titeln interplanetära ...

Musik: Indiefolktrion; Indiefolk Publicerad i Musikkritik

Dans och vemod

Indiefolktrion
Indiefolk
Svalka

 

Det går att säga att detta är en nyskriven musik, som leker med tradition och låter sig roas av både, jazz, låtspel, pop och barock. Så låter ”independent folk music”, när den är som bäst. Musiken ...

Musik: Gretchen Peters; Blackbirds Publicerad i Musikkritik

I uppbrottets skymning kan det redan vara för sent

Gretchen Peters
Blackbirds
Proper

Det bästa som hände under 90-talet var att The Walkabouts släppte skivan ”Devil's Road”. De hade varit på väg länge med sin Neil Young-rock och de hade redan, flera ...

Musik: Thorsten Flinck; Till flickorna på Upplandsgatan 71 Publicerad i Musikkritik

Han finns i det vinterbleka ljuset

Thorsten Flinck
Till flickorna på Upplandsgatan 71
från fiaskot mittemot
Sony

Det är i början av 90-talet Thorsten Flinck flanerar i Vasastan, han söker sig mot Upplandsgatan mot Västmannagatan till; han går in på sin krog, ...

Musik: One String Department; Fringe Music Publicerad i Musikkritik

En omöjlig och helt självklar kombination

One String Department
Fringe Music
Just For The Records

För den som har en urskiljningslös uppfattning om country som en reaktionär och ganska korkad musik lär förmodligen ”progressiv bluegrass” låta som en fullständigt absurd oxymoron. Men ...

Musikkonsert: Lisa Nilsson och Norrbotten Big Band Publicerad i Musikkritik

Lisa Nilsson i sitt esse

Lisa Nilsson och Norrbotten Big Band
Kulturens Hus, Luleå

Så lätt det är att älska Lisa Nilsson!

För hennes musikaliska generositet och förebildliga integritet. Där hon blottar sitt hjärta för oss bevarar hon alltid en oförstörbar kärna av ...