MusikKonsert: The Soundtrack of Our Lives + Caviare Days

dec182010
Skrivet av Carl Abrahamsson
PDFSkriv ut

TSOOL: Väckelsemöte för de redan troende

Ebbot Lundberg, pastor i en ständigt växande cock rock-församling. Foto: Carl AbrahamssonEbbot Lundberg, pastor i en ständigt växande cock rock-församling. Foto: Carl AbrahamssonThe Soundtrack of Our Lives + Caviare Days
Debaser Medis, Stockholm

Rocken lever och har onekligen hälsan i Sverige. Ständigt nya generationer söker sig framåt genom att gå bakåt och filtrera rockhistorien. Ibland kan det bli riktigt intressant. En afton på Debaser Medis med knoppande Caviare Days och ständigt blommande The Soundtrack of Our Lives var ett sådant intressant möte mellan tradition och förnyelse. Resultatet blev en massiv dos av 60- och 70-tals-inspiration omstöpt för ständigt nya adepter av färgglad upplysning och manglande gitarrer.

Caviare Days var en riktigt angenäm överraskning. Systrarna Maja och Lina Westin och deras ensemble har fått uppmärksamhet innan de ens kommit igång ordentligt. Jag kan förstå varför. Inte bara var de sockersöta och skönsjungande. Hela intrycket var ett av ett osannolikt lyckat möte mellan Jefferson Airplane och CBGBs-scenen i New York ca 1980.

De svängde mellan kraftfulla sångstämmor och aggressiv psykedelisk gitarr medan trummor, keyboards och fiol hetsade på. Det var hårt och mjukt på samma gång och systrarna pendlade mellan blyga tamburindanser och spontana go-go-försök. Det kommer att gå bra för dem.

The Soundtrack of Our Lives är en svensk rockinstitution som metodiskt arbetat sig fram som folkkära stadionrockare. Det spelar ingen roll om "stadion" utgörs av Ullevi eller av klubbar som Debaser Medis: de rockar och de rockar högt och tajt som få andra i Sverige - eller någon annanstans.

Efter inledande "Jehovah Sunrise", som naturligtvis direkt fick igång publiken, öste de på ur hit-hinken - självklart för att marknadsföra samlingsplattan "Golden Greats No. 1". "Still aging", "Firmament vacation", "Confrontation camp", och "Bigtime" tryckte på och publiken tryckte tillbaka. Det handlade här inte om blasé rutin utan alltid om ren spelglädje - trots att de måste spelat dessa låtar några miljoner gånger.

Om det började publikflörtande och ömsesidigt högljutt massivt, blev det ännu mer av den varan halvvägs. När "Instant Repeater '99", "Thrill me" och "Second life replay" fortsatte basunera ut rockhistoriens alla riff och poser, med Ian Persson och Mattias Bärjed som i trans, kanaliserande de elektriska gitarrsfärernas alla andar i komposit, kändes det nästan som för mycket. Men det räckte med bara några riff till och några fenomenala TSOOL-låtar låtar till för stänga av hjärnans resonerande. Totalt här och nu och en oförfalskad kärlek till högljudd rock'n'roll. Det räcker långt.

I "Lifeline" var Ebbot Lundberg i sitt monumentalt underhållande esse. Efter att ha öst på med sin imposanta kroppshydda och starka röst i en timme lugnade han nu ned allt med sin ömsinta lilla kärleksförklaring. Jag tror alla i publiken kände sig träffade, oavsett kön eller läggning. För mig handlade låten där och då mycket om just förhållandet mellan TSOOL och deras publik. Det verkade hursomhelst som att resten av publiken också tolkade det så.

Och sedan då? "Mantra Slider" såklart. Grädde på moset! Icing on the cake! 666 milligram Rolling Stones intravenöst i sex energifyllda "cock rockers" utan bromsar. Killen framför mig dansade spastiskt och skuggboxades på samma gång, med ett flin över hela ansiktet. Han förstod mycket väl vad TSOOL går ut på.

I extranumret "The Passover" bjöd TSOOL upp Caviare Days på scen för att förgylla allt ytterligare, men det stannade inte där. Folk i alla åldrar hoppade upp på scenen och dansade och sjöng med i ren extas. Jag fick plötsligt en vision av att jag befann mig i Jönköping i någon frikyrka, där en pastor talade i tungor och församlingen levde ut all sin uppdämda sexualitet i orgiastiska konvulsioner. Men här handlade det tack och lov inte om kollekt, skuld och synd. Här handlade det om en positiv masspsykos i dyrkandet av fenomenal "cock rock" av finaste märke. Pastor Ebbot Lundberg förkunnade det psykedeliska gitarrsolots helande kraft för den redan troende men ack så saliga församlingen och känslan var, faktiskt, totalt gudomlig.

Carl Abrahamsson
Inline article positioning by Inline Module.

Musikkritik

Opera: Kulturspaning i Österled Publicerad i Musikkritik

Under juli månad hålls varje år en högklassisk operafestival i den mer än 500-åriga gråstensborgen Olofsborg i Savonlinna (Nyslott) i hjärtat av östra Finlands vidsträckta sjösystem. Slottets borggård har försetts med tälttak som täcker den breda scenen och salongen som ...

Musik: there are no more four seasons – Mattias Petersson George Kentros; reBiber Publicerad i Musikkritik

Just in time, Biber omtolkad

there are no more four seasons – Mattias Petersson George Kentros
reBiber
SEKT records/Naxos

Heinrich Biber (1644 – 1704) var en österrikisk tonsättare och violinist, känd bland annat för sin passacaglia i g-moll. En passacaglia är instrumentalmusik ...

Musik: Diverse artister. Front Line: Sounds of Reality Publicerad i Musikkritik

Klassisk ädelreggae i omsorgsfull presentation

Diverse artister
Front Line: Sounds of Reality
Universal

Det finns nog ingen genre, med möjligt undantag för countryn, som är så omgärdad av så många missuppfattningar och vanföreställningar som reggaen. Rent illvilliga fördomar avfyras med jämna mellanrum ...

Opera: Mitridate; Regi: Francisco Negrin Publicerad i Musikkritik

Mozarts ungdomsverk Mitridate

Mitridate
Musik: W A Mozart
Regi: Francisco Negrin
Libretto: Vittorio Amadeo Cigna-Santi
Scenografi: Louis Désiré
Dirigent: David Stern
På Drottningholms slottsteater

Mitridate, re di Ponto av W A Mozart. Drottningholms slottsteater. Regi: Francisco Negrin. Scenografi: Louis Désiré. Dirigent: David ...

Musik: Théo Ceccaldi Roberto Negri Valentin Ceccaldi Adrien Chennebault; La Scala Publicerad i Musikkritik

Mer musik från Frankrike

Théo Ceccaldi Roberto Negri Valentin Ceccaldi Adrien Chennebault
La Scala
Ayler Records

Det börjar med lite fransk pianoimpressionism färgad och spetsad av fiol och cello, men låt inte lura dig, allt är inte bara näckrosor solsken och trånad. ...

Robyn och Röyksopp på Way Out West 2014 Publicerad i Musikkritik

Robyn och Röyksopp är beviset på att norsksvenska unioner inte alltid är av ondo. Under den sista och kanske största spelningen under årets Way Out West-festival, visar duon vilka det är som äger den här festivalsommaren. Under skenet av knivskarpa ...

Musik: John Cage; Music for Piano and Percussion Publicerad i Musikkritik

Oemotståndligt exekverad Cage

John Cage
Music for Piano and Percussion
Giancarlo Simonacci, piano
Ars Ludi Percussion Ensemble
Brilliant Classic

Det är måhända att överdriva att säga att John Cage är konstmusikalisk stapelvara, men visst har han på interpreter en lockelse som är ...

Konsert: Silvana Imam Publicerad i Musikkritik

Silvana Imam på Way out West

Silvana Imam
Way out West 2014

Med en knuten näve i luften, rånarluva och jättelika axelskydd äntrar Silvana Imam dungen-scenen under Way out Wests första dag. Imam är hiphopartisten som med en politisk sprängkraft utöver det ...

Musik: Anders Rosén. Från min utsiktspunkt Publicerad i Musikkritik

Känslan fjär för orden, den av djup hemkomst

Anders Rosén
Från min utsiktspunkt
Hurv/Border

Det finns vissa artister och musiker som tycks förutbestämda att alltid lyckas. Som alltid hittar ett sätt att formulera sig musikaliskt som är så precist att det blir ...