Musik: Burzum, Belus

apr272010

Skrivet av Nicholas Padellaro

Musik - Musikkritik

Mördare, satanist och  musiker

altBurzum
Belus
Byelobog Productions

Som det första Burzumalbumet sedan 1999 hade Varg Vikernes enmansband enorma förväntningar att leva upp till när nya skivan Belus släpptes. Trots att mycket av de femton år han spenderade i fängelse för mord och kyrkbränder tycks ha gått åt till att publicera och sedan ta avstånd ifrån diverse märkliga teorier, har han tydligen också skrivit otroligt bra musik.

Som så många andra gav jag upp hoppet om framtida skivor efter de mediokra ambientalbumen Dauði Baldrs och Hliðskjálf, och var väldigt tveksam till den nya skivan, Belus. Eventuella farhågor skingras dock snabbt.

Belus består helt enkelt utav fantastiskt hypnotisk musik i samma anda som Hvis Lyset Tar Oss och Filosofem, och när Varg i den bästa låten, Glemselens Elv, sjunger att "Jeg vil komme tilbake. / Jeg vil komme igjen. / Når vinterens ånder er svake, / vil jeg komme hjem" så vill man bara välkomna honom.

En del skulle säkert mena att lyssnarna är villiga att bortse från skönhetsfläckar på grund av att de är glada för att det överhuvudtaget kom något nytt från Burzum, och jag måste ge dem delvis rätt. Att trummorna kan låta väl dova, att Sverddans känns som ett tröttsamt mellanspel och att sången inte är på samma nivå som på 1990-talet känns dock som småsaker sett till helheten. För Burzums skivor har alltid varit koncept, som handlat mer om stämning än om teknisk skicklighet. När Glemselens Elv och Morgenrøde, som båda två kommer att räknas bland de bästa metallåtarna under 2000-talet, med tunga och repetitiva riff skapar en hypnotisk känsla som inte är av denna värld så glömmer du snabbt eventuella banala teknikaliteter.

Liksom de flesta black metalbanden handlar nästan allt Burzum har gjort om kampen mellan gott och ont, ljus och mörker, men på Belus gör han något nytt; han ställer sig på det godas sida. Det känns på något sätt närmast befriande att någon äntligen släpper allt plojsatanistiskt poserande och vågar göra black metal till något vackert och hoppfullt. Redan på 1980-talet insåg Quorthon, skapare av Bathory, det första riktiga black metalbandet, att den sataniska symboliken hade blivit karikatyrisk och att man, för att bli tagen på allvar, skulle söka sig till de egna rötterna. Så kom han att göra flera tematiska album om förkristen nordisk mytologi, som, åtminstone textmässigt, blev betydligt mer lyckade än hans första skivor.

Antikristen är Burzum självklart fortfarande, men istället för att, som de allra flesta inom genren, fortsätta framställa sig själv som en nidbild av kristenhetens motståndare försöker Vikernes betona att det är det hedniska som är vackert och riktigt. Vare sig man håller med honom eller inte så är resultatet en väldigt fin skiva. Särskilt märks den nya tematiken på Morgenrøde, där den före detta satanazistiska mördaren, kyrkbrännaren och black metalikonen sjunger in sommaren:

Solen har fått sin kraft tilbake.
Eikeånden er født påny.
Solen har fått sin makt tilbake.
Sommeren har kommet.

Nicholas Padellaro