Musik: Spunk; Das Wohltemperierte Spunk

mar132013
Skrivet av Peter Sjöblom
PDFSkriv ut

Inga begränsningar, bara möjligheter

The sky isn't the limitThe sky isn't the limitSpunk
Das Wohltemperierte Spunk
Rune Grammofon

Med ett så omfångsrikt verk som ”Das Wohltemperierte Spunk” är antalet ingångar snudd på oändligt. Förmodligen skulle man kunna skriva om hela musikhistorien, med alla dess vindlingar, schatteringar och uttrycksformer med enbart den som utgångspunkt. Fast så ”enbart” är det ju nu inte – sex CD-skivor, fyllda till bristningsgränsen. På sätt och vis innehåller den all musik som finns, och all musik som ännu inte är gjord. Allt handlar om vilken infallsvinkel man väljer.

Man kan börja med den mest naiva frågan: Är det här musik?

Fast: Är den frågan så naiv, egentligen? Vad kännetecknar musik? Vad krävs för att musik ska bli musik? Finns det överhuvudtaget några fundamentala kriterier, eller räcker det med att den som organiserar ljudet (om vi nu ska utgå från det allt annat än självklart giltiga påstående att musik är ”organiserat ljud”) säger att det är hon eller han gör är just musik? Ligger musiken i den hörandes uppfattning om ljuden i verkligheten runtomkring? Kan en tom vägkorsning med tickande trafikljus i natten vara musik om lyssnaren uppfattar det som det, trots att det inte finns någon musikalisk intention bakom ljudet? Slumpmusiken, hur ska man förhålla sig till den?

Om man ser musik som en serie toner, finns det då några särskilda parametrar beträffande tonlängd? Är John Cages ”As Slow as Possible”, med sin speltid på planerade 639 år, musik? Är all musik tillsammans egentligen ett enda gigantiskt, oöverskådligt verk?

I jämförelse med Cages svåröverträffbara verklängd är ”Das Wohltemperierte Spunk” närmast en singel. Det som nu finns dokumenterat på de sex skivorna spelades in under tolv år, med början en minut över tolv den 1 januari 2001. Sista delen av verket framfördes elva år, elva månader och elva minuter senare. Varje år på en given tidpunkt träffades kvartetten Spunk (Kristin Andersen, trumpet och flöjt, Lene Grenager, cello, Maja Ratkje, röst, violin, munspel, dragspel, theremin med mera, samt Hild Sofie Tagjord, valthorn med mera) för att improvisera över en bordun på en given ton. Tonföljden man använde är den samma som i Anton Weberns Stråkkvartett, opus 28, den med det så kallade BACH-motivet. Redan där finns det utblickar mot allsköns musik; alla som någonsin använt BACH-motivet (med tonerna B, A, C och H i följd i ett verk) finns indirekt med i ”Das Wohltemperierte Spunk”. (Redan boxens titel är ju för övrigt en tydlig blinkning till J.S. Bach.) Man anar naturligtvis tolvtonskompositörerna, liksom La Monte Young och personerna i hans krets. Diamanda Galás. John Cage. Phill Niblock. AMM rentav, och deras många avknoppningar. Och så vidare. ”Das Wohltemperierte Spunk” har så många kontaktytor mot musikhistorien att ja, man kan faktiskt säga att den rymmer all musik som har gjorts, antingen som tydliga (oavsiktliga?) referenser, eller som tunna trådar som löper genom hela musikhistorien. I det avseendet är sex CD inte särskilt mycket. Snarare en väldigt kompakt representation av musikhistorien.

Varje CD är uppdelad på två stycken, två droner utifrån var sin ton. Det ger en sällan skådad möjlighet att genom såväl känsla som intellekt studera varje enskild tons specifika karaktär. Spunk försitter inte chansen att noga observera tonernas egenskaper, genom unisona klanger, genom övertonernas samspel, genom gnissel, genom röst kontra instrument, genom instrument mot instrument i frekvensernas fascinerande interferens. Variationen är oändlig och ger upphov till ett överflöd av intryck. ”Das Wohltemperierte Spunk” är allt annat än enformig; den lär oss, i den mån vi inte redan visste det, att varje ton har sin egen imminenta kvalitet, och Spunks metoder att ta tillvara denna kvalitet är... hänförande.

Därför kan man också tala om ”Das Wohltemperierte Spunk” som en serie tillstånd, och där kommer parallellen till Phill Niblock väl till pass. Nu är Spunk visserligen en mer improvisatoriskt vildvuxen musikentitet än den minutiöse Niblock, men bägge utnyttjar de psykologiska aspekterna av musiken väl. För att uttrycka det utan försök till omsvep: Det händer saker i skallen när man lyssnar på ”Das Wohltemperierte Spunk”.

En plötslig tanke: Kan ”Das Wohltemperierte Spunk” lära oss någonting om vår egen musikaliska våglängd? Har vi alla en särskild ton som är intimt förknippad med våra kroppar eller psyken? Någon frekvens som är ”vår egen”? Man skulle kunna tänka sig en parafras på det älskande parets egen signaturmelodi - ”Hör! De spelar vår låt!”. Istället: ”Hör! De spelar min ton!”. Bara ett infall. Ett bland många som Spunk ger upphov till.

Det är helt orimligt att i en recension, hur lång den än är, ta ett samlat grepp på ”Das Wohltemperierte Spunk”. Som jag skrev inledningsvis; antalet ingångar till den är oändligt. Samma gäller för antalet utgångar – vem man är på andra sidan lyssningen är omöjligt att avgöra på förhand, eller ens under tiden. Allt beror på vad man är villig att investera i lyssnandet, hur stor del av sig själv man är beredd att offra till musikens förmån. Dessutom skiftar det för varje gång, allt beroende på stämning, dagsform och situation. Därför är ”Das Wohltemperierte Spunk” musik helt utan begränsningar, med bara möjligheter.

Tolv toner. Sex CD-skivor. I en tid när ”skivor inte säljer” kan det tyckas vara ett rent kamikazeprojekt. Å andra sidan är det en utgåva med obegränsad livslängd. För som sagt, i ”Das Wohltemperierte Spunk” finns all musik. Den tar inte slut. Allt är en fråga om dig själv. Hos Spunk finns allt. Den ger allt du kan ta emot. ”The sky's the limit” heter det. Men Spunk går längre än så.

Peter Sjöblom

 

 

 

Inline article positioning by Inline Module.

Musikkritik

Norberg Electronics 2014 Publicerad i Musikkritik

Norbergs festivalen fyller 15 i år.

Bland de många elektoniskmusiksfestivalerna som finns i Sverige är Norberg Festival bland de mest intressanta, speciellt för de fanserna som gillar experimentell elektronika av dunkel karaktär.

Festivalen har under löppet av åren alltid fungerat som katalysator ...

Musik: Loudon Wainwright III; Richard Thompson Publicerad i Musikkritik

Romantiker med realistens humor

Loudon Wainwright III
Haven't Got the Blues (Yet)
Richard Thompson
Acoustic Classics
Proper

Loudon Wainwright III tar vid där Dylan inte räcker till, sade en bekant en gång och överdrev. För Dylan är ju inte otillräcklig. Skulle man bara ha ...

Musik: Null, Caffeine Patrol, The Sticks Publicerad i Musikkritik

Triss i trior från nytt norskt bolag

 Null
Null
Just For The Records
 Caffeine Patrol
Nosejob
Just For The Records
 The Sticks
The Sticks
Just For The Records

Ska man berätta en glad nyhet för mig kan man till exempel säga att det har ...

Musik: Hemjord. Vem luktar räv? Publicerad i Musikkritik

Gåtfulla gåvor

Hemjord
Vem luktar räv?
Earth Wood

Vissa skivor lockar innan man har hört dem bara genom sin originella bakgrundsberättelse. Hemjords debutskiva är en sådan. För det första är titeln så besynnerlig att man inte kan ignorera den – ”Vem luktar ...

Musik: Fire! Orchestra; Sten Sandell & Paal Nilssen-Love Publicerad i Musikkritik

Jazz och ”jazz” i sin prydno

Fire! Orchestra
Enter
Sten Sandell & Paal Nilssen-Love
Jacana
Rune Grammofon

Fire! Orchestra borde inte behöva någon närmare presentation – efter ett samarbete med Oren Ambarchi, ytterligare en skiva i eget namn, samt en parentetisk men utmärkt live-LP ...

Musik: Tusmørke; Riset bak speilet Publicerad i Musikkritik

Täta, djupgröna granskogar

Tusmørke
Riset bak speilet
Svart

Man ska inte alltid tro det man ser. Hade man gjort det hade man kunnat tro att Tusmørke var ett black metal-band med sitt namn (som betyder ”skymning” på svenska), sina medlemspseudonymer, sitt monokroma ...

Musik: Damps "project". ncb 2014 Publicerad i Musikkritik

The Damps project 49 år senare

 

Rolf Andersson, Mats Ohlson, Lennart Hejdenberg
Damps "project". ncb 2014
Sång: Rolf Andersson, Körsång: Annacarin Nilsson, Bas: Lenart Hejdenberg,Gitarr: Mats Ohlson
Trummor:Hasse Holstad, Keyboord: Jens Reiser, percussion: Christian Landström

Damps började som en pojkdröm för 49 ...

Musik: Å Publicerad i Musikkritik

I väntan på sin fulla prakt

Å
Å
Egen produktion

Ingenting går väl egentligen i cirklar, utan mer i spiraler. När någonting kommer tillbaka så är det med en förskjutning, i en rörelse utåt. Därför låter inte den progressiva rock som görs ...

Musik: Thyra Karlsson; Sångarporträtt Publicerad i Musikkritik

Hedervärd dokumentär insats

Thyra Karlsson
Sångarporträtt
Caprice/Naxos

Thyra Karlsson var en jämtländsk vissångerska vars repertoar omfattade hundratals sånger. Hennes högsta dröm var att få ge ut en skiva, en dröm som inte gick i uppfyllelse förrän efter hennes död 2001. Nyligen så ...