Musik: Spunk; Das Wohltemperierte Spunk

mar132013
Skrivet av Peter Sjöblom
PDFSkriv ut

Inga begränsningar, bara möjligheter

The sky isn't the limitThe sky isn't the limitSpunk
Das Wohltemperierte Spunk
Rune Grammofon

Med ett så omfångsrikt verk som ”Das Wohltemperierte Spunk” är antalet ingångar snudd på oändligt. Förmodligen skulle man kunna skriva om hela musikhistorien, med alla dess vindlingar, schatteringar och uttrycksformer med enbart den som utgångspunkt. Fast så ”enbart” är det ju nu inte – sex CD-skivor, fyllda till bristningsgränsen. På sätt och vis innehåller den all musik som finns, och all musik som ännu inte är gjord. Allt handlar om vilken infallsvinkel man väljer.

Man kan börja med den mest naiva frågan: Är det här musik?

Fast: Är den frågan så naiv, egentligen? Vad kännetecknar musik? Vad krävs för att musik ska bli musik? Finns det överhuvudtaget några fundamentala kriterier, eller räcker det med att den som organiserar ljudet (om vi nu ska utgå från det allt annat än självklart giltiga påstående att musik är ”organiserat ljud”) säger att det är hon eller han gör är just musik? Ligger musiken i den hörandes uppfattning om ljuden i verkligheten runtomkring? Kan en tom vägkorsning med tickande trafikljus i natten vara musik om lyssnaren uppfattar det som det, trots att det inte finns någon musikalisk intention bakom ljudet? Slumpmusiken, hur ska man förhålla sig till den?

Om man ser musik som en serie toner, finns det då några särskilda parametrar beträffande tonlängd? Är John Cages ”As Slow as Possible”, med sin speltid på planerade 639 år, musik? Är all musik tillsammans egentligen ett enda gigantiskt, oöverskådligt verk?

I jämförelse med Cages svåröverträffbara verklängd är ”Das Wohltemperierte Spunk” närmast en singel. Det som nu finns dokumenterat på de sex skivorna spelades in under tolv år, med början en minut över tolv den 1 januari 2001. Sista delen av verket framfördes elva år, elva månader och elva minuter senare. Varje år på en given tidpunkt träffades kvartetten Spunk (Kristin Andersen, trumpet och flöjt, Lene Grenager, cello, Maja Ratkje, röst, violin, munspel, dragspel, theremin med mera, samt Hild Sofie Tagjord, valthorn med mera) för att improvisera över en bordun på en given ton. Tonföljden man använde är den samma som i Anton Weberns Stråkkvartett, opus 28, den med det så kallade BACH-motivet. Redan där finns det utblickar mot allsköns musik; alla som någonsin använt BACH-motivet (med tonerna B, A, C och H i följd i ett verk) finns indirekt med i ”Das Wohltemperierte Spunk”. (Redan boxens titel är ju för övrigt en tydlig blinkning till J.S. Bach.) Man anar naturligtvis tolvtonskompositörerna, liksom La Monte Young och personerna i hans krets. Diamanda Galás. John Cage. Phill Niblock. AMM rentav, och deras många avknoppningar. Och så vidare. ”Das Wohltemperierte Spunk” har så många kontaktytor mot musikhistorien att ja, man kan faktiskt säga att den rymmer all musik som har gjorts, antingen som tydliga (oavsiktliga?) referenser, eller som tunna trådar som löper genom hela musikhistorien. I det avseendet är sex CD inte särskilt mycket. Snarare en väldigt kompakt representation av musikhistorien.

Varje CD är uppdelad på två stycken, två droner utifrån var sin ton. Det ger en sällan skådad möjlighet att genom såväl känsla som intellekt studera varje enskild tons specifika karaktär. Spunk försitter inte chansen att noga observera tonernas egenskaper, genom unisona klanger, genom övertonernas samspel, genom gnissel, genom röst kontra instrument, genom instrument mot instrument i frekvensernas fascinerande interferens. Variationen är oändlig och ger upphov till ett överflöd av intryck. ”Das Wohltemperierte Spunk” är allt annat än enformig; den lär oss, i den mån vi inte redan visste det, att varje ton har sin egen imminenta kvalitet, och Spunks metoder att ta tillvara denna kvalitet är... hänförande.

Därför kan man också tala om ”Das Wohltemperierte Spunk” som en serie tillstånd, och där kommer parallellen till Phill Niblock väl till pass. Nu är Spunk visserligen en mer improvisatoriskt vildvuxen musikentitet än den minutiöse Niblock, men bägge utnyttjar de psykologiska aspekterna av musiken väl. För att uttrycka det utan försök till omsvep: Det händer saker i skallen när man lyssnar på ”Das Wohltemperierte Spunk”.

En plötslig tanke: Kan ”Das Wohltemperierte Spunk” lära oss någonting om vår egen musikaliska våglängd? Har vi alla en särskild ton som är intimt förknippad med våra kroppar eller psyken? Någon frekvens som är ”vår egen”? Man skulle kunna tänka sig en parafras på det älskande parets egen signaturmelodi - ”Hör! De spelar vår låt!”. Istället: ”Hör! De spelar min ton!”. Bara ett infall. Ett bland många som Spunk ger upphov till.

Det är helt orimligt att i en recension, hur lång den än är, ta ett samlat grepp på ”Das Wohltemperierte Spunk”. Som jag skrev inledningsvis; antalet ingångar till den är oändligt. Samma gäller för antalet utgångar – vem man är på andra sidan lyssningen är omöjligt att avgöra på förhand, eller ens under tiden. Allt beror på vad man är villig att investera i lyssnandet, hur stor del av sig själv man är beredd att offra till musikens förmån. Dessutom skiftar det för varje gång, allt beroende på stämning, dagsform och situation. Därför är ”Das Wohltemperierte Spunk” musik helt utan begränsningar, med bara möjligheter.

Tolv toner. Sex CD-skivor. I en tid när ”skivor inte säljer” kan det tyckas vara ett rent kamikazeprojekt. Å andra sidan är det en utgåva med obegränsad livslängd. För som sagt, i ”Das Wohltemperierte Spunk” finns all musik. Den tar inte slut. Allt är en fråga om dig själv. Hos Spunk finns allt. Den ger allt du kan ta emot. ”The sky's the limit” heter det. Men Spunk går längre än så.

Peter Sjöblom

 

 

 

Inline article positioning by Inline Module.

Musikkritik

Konsert: Musikant utan instrument - tonsättarweekend med Jesper Nordin Publicerad i Musikkritik

Konserthuset i Stockholm öppnar öronen mot samtiden med två tonsättarfestivaler, en weekend på våren och en lite längre på hösten, den kortare enbart inriktad på svenska tonsättare, den längre med internationell utblick. I år var det Jesper Nordin som hamnat ...

Musik: Théo Ceccaldi Trio och Théo Ceccaldi Trio + 1 (Joëlle Léandre) Publicerad i Musikkritik

Spännande musik från Frankrike

Théo Ceccaldi Trio och Théo Ceccaldi Trio + 1 (Joëlle Léandre)
Carrousel och Can you smile?
Ayler Records

Varför lyssnar vi inte mera till spännande musik från Frankrike? Ett skäl kan ju vara att musik från Frankrike inte ...

Musik: Diverse artister; Music from Bulgaria och Music from Romania Publicerad i Musikkritik

Kärt återseende och en underbar upplevelse

Diverse artister
Music from Bulgaria
Caprice/Naxos
Diverse artister
Music from Romania
Caprice/Naxos

Under sitt 80-åriga liv hann bengalen Deben Bhattacharya med så mycket att det vanligtvis krävs flera personer med nästan lika långa liv för att åstadkomma ...

Musik: flera artister och skivor Publicerad i Musikkritik

Blues utan blues

Joanna Shaw Taylor
Songs from the Road
Ruf/Plugged
Kara Grainger
Shiver & Sigh
Eclecto Groove/Plugged
Mike Zito & The Wheel
Gone to Texas
Ruf/Plugged
Cyril Neville
Magic Honey
Ruf/Plugged

Blues kan vara bland det bästa som finns men det kan också vara ...

Musik: Zara McFarlane; If you knew her Publicerad i Musikkritik

Modern jazzsång

Zara McFarlane
If you knew her
Brownswood Recordings

Med öppet hjärta inleder Zara McFarlane ackompanjerad bara av en metallklingande hang, en djup ståbas och sin egen flerfaldigade röst. Sedan följer ytterligare sju egna stillsamt finsnickrade moderna jazzsånger, och tre inlån. ...

Musik: Barb Jungr; Hard Rain – The Songs of Bob Dylan & Leonard Cohen Publicerad i Musikkritik

Kvävning medelst kudde

Barb Jungr
Hard Rain – The Songs of Bob Dylan & Leonard Cohen
Kristalyn

Världens största nu kända primtal har nästan sjutton och en halv miljoner siffror. Det är så stort att man inte kan uttala det.

Ungefär lika stort ...

Musik: Tikkle me; What is real Publicerad i Musikkritik

Danspop för arenor?

Tikkle me
What is real
Gaphals/Border

Inte sällan finns det anledning att tänka två gånger. För några veckor sedan skrev jag om Jennie Abrahamsons nya skiva Gemini gemini från en genre en bit från mina vanligaste, och var inte ...

Musik: Jonas Åkerlund & Josefina Paulson; Små saker och stora ting Publicerad i Musikkritik

Nära mellan lyssnare och musiker

Jonas Åkerlund & Josefina Paulson
Små saker och stora ting
NuTrad

Jonas Åkerlund har tidigare hörts bland annat på fiol tillsammans med Anders Rosén. Senast på skivan ”Skymningslek” vilket röjde en viss obalans mellan spelmännen till Roséns ...

Musik: Stephan Meidell; Cascades Publicerad i Musikkritik

Ett utforskande av fysiska och psykiska möjligheter

Stephan Meidell
Cascades
Hubro

Norrmannen Stephan Meidell har tidigare representerat sig som medlem i band som Cakewalk och The Sweetest Thrill, men detta är första gången som han uppträder på skiva helt i eget namn. ...