Musik: Spunk; Das Wohltemperierte Spunk

mar132013
Skrivet av Peter Sjöblom
PDFSkriv ut

Inga begränsningar, bara möjligheter

The sky isn't the limitThe sky isn't the limitSpunk
Das Wohltemperierte Spunk
Rune Grammofon

Med ett så omfångsrikt verk som ”Das Wohltemperierte Spunk” är antalet ingångar snudd på oändligt. Förmodligen skulle man kunna skriva om hela musikhistorien, med alla dess vindlingar, schatteringar och uttrycksformer med enbart den som utgångspunkt. Fast så ”enbart” är det ju nu inte – sex CD-skivor, fyllda till bristningsgränsen. På sätt och vis innehåller den all musik som finns, och all musik som ännu inte är gjord. Allt handlar om vilken infallsvinkel man väljer.

Man kan börja med den mest naiva frågan: Är det här musik?

Fast: Är den frågan så naiv, egentligen? Vad kännetecknar musik? Vad krävs för att musik ska bli musik? Finns det överhuvudtaget några fundamentala kriterier, eller räcker det med att den som organiserar ljudet (om vi nu ska utgå från det allt annat än självklart giltiga påstående att musik är ”organiserat ljud”) säger att det är hon eller han gör är just musik? Ligger musiken i den hörandes uppfattning om ljuden i verkligheten runtomkring? Kan en tom vägkorsning med tickande trafikljus i natten vara musik om lyssnaren uppfattar det som det, trots att det inte finns någon musikalisk intention bakom ljudet? Slumpmusiken, hur ska man förhålla sig till den?

Om man ser musik som en serie toner, finns det då några särskilda parametrar beträffande tonlängd? Är John Cages ”As Slow as Possible”, med sin speltid på planerade 639 år, musik? Är all musik tillsammans egentligen ett enda gigantiskt, oöverskådligt verk?

I jämförelse med Cages svåröverträffbara verklängd är ”Das Wohltemperierte Spunk” närmast en singel. Det som nu finns dokumenterat på de sex skivorna spelades in under tolv år, med början en minut över tolv den 1 januari 2001. Sista delen av verket framfördes elva år, elva månader och elva minuter senare. Varje år på en given tidpunkt träffades kvartetten Spunk (Kristin Andersen, trumpet och flöjt, Lene Grenager, cello, Maja Ratkje, röst, violin, munspel, dragspel, theremin med mera, samt Hild Sofie Tagjord, valthorn med mera) för att improvisera över en bordun på en given ton. Tonföljden man använde är den samma som i Anton Weberns Stråkkvartett, opus 28, den med det så kallade BACH-motivet. Redan där finns det utblickar mot allsköns musik; alla som någonsin använt BACH-motivet (med tonerna B, A, C och H i följd i ett verk) finns indirekt med i ”Das Wohltemperierte Spunk”. (Redan boxens titel är ju för övrigt en tydlig blinkning till J.S. Bach.) Man anar naturligtvis tolvtonskompositörerna, liksom La Monte Young och personerna i hans krets. Diamanda Galás. John Cage. Phill Niblock. AMM rentav, och deras många avknoppningar. Och så vidare. ”Das Wohltemperierte Spunk” har så många kontaktytor mot musikhistorien att ja, man kan faktiskt säga att den rymmer all musik som har gjorts, antingen som tydliga (oavsiktliga?) referenser, eller som tunna trådar som löper genom hela musikhistorien. I det avseendet är sex CD inte särskilt mycket. Snarare en väldigt kompakt representation av musikhistorien.

Varje CD är uppdelad på två stycken, två droner utifrån var sin ton. Det ger en sällan skådad möjlighet att genom såväl känsla som intellekt studera varje enskild tons specifika karaktär. Spunk försitter inte chansen att noga observera tonernas egenskaper, genom unisona klanger, genom övertonernas samspel, genom gnissel, genom röst kontra instrument, genom instrument mot instrument i frekvensernas fascinerande interferens. Variationen är oändlig och ger upphov till ett överflöd av intryck. ”Das Wohltemperierte Spunk” är allt annat än enformig; den lär oss, i den mån vi inte redan visste det, att varje ton har sin egen imminenta kvalitet, och Spunks metoder att ta tillvara denna kvalitet är... hänförande.

Därför kan man också tala om ”Das Wohltemperierte Spunk” som en serie tillstånd, och där kommer parallellen till Phill Niblock väl till pass. Nu är Spunk visserligen en mer improvisatoriskt vildvuxen musikentitet än den minutiöse Niblock, men bägge utnyttjar de psykologiska aspekterna av musiken väl. För att uttrycka det utan försök till omsvep: Det händer saker i skallen när man lyssnar på ”Das Wohltemperierte Spunk”.

En plötslig tanke: Kan ”Das Wohltemperierte Spunk” lära oss någonting om vår egen musikaliska våglängd? Har vi alla en särskild ton som är intimt förknippad med våra kroppar eller psyken? Någon frekvens som är ”vår egen”? Man skulle kunna tänka sig en parafras på det älskande parets egen signaturmelodi - ”Hör! De spelar vår låt!”. Istället: ”Hör! De spelar min ton!”. Bara ett infall. Ett bland många som Spunk ger upphov till.

Det är helt orimligt att i en recension, hur lång den än är, ta ett samlat grepp på ”Das Wohltemperierte Spunk”. Som jag skrev inledningsvis; antalet ingångar till den är oändligt. Samma gäller för antalet utgångar – vem man är på andra sidan lyssningen är omöjligt att avgöra på förhand, eller ens under tiden. Allt beror på vad man är villig att investera i lyssnandet, hur stor del av sig själv man är beredd att offra till musikens förmån. Dessutom skiftar det för varje gång, allt beroende på stämning, dagsform och situation. Därför är ”Das Wohltemperierte Spunk” musik helt utan begränsningar, med bara möjligheter.

Tolv toner. Sex CD-skivor. I en tid när ”skivor inte säljer” kan det tyckas vara ett rent kamikazeprojekt. Å andra sidan är det en utgåva med obegränsad livslängd. För som sagt, i ”Das Wohltemperierte Spunk” finns all musik. Den tar inte slut. Allt är en fråga om dig själv. Hos Spunk finns allt. Den ger allt du kan ta emot. ”The sky's the limit” heter det. Men Spunk går längre än så.

Peter Sjöblom

 

 

 

Inline article positioning by Inline Module.

Musikkritik

Musik: Michael Wollny Trio Weltentraum live Publicerad i Musikkritik

Ett album i egen rätt 

Michael Wollny Trio
Weltentraum live
ACT

Under vinterns turnerande med Michael Wollny trios kritikerrosade album ”Weltentraum” ska producent Siggi Loch fattat ett helt ”spontant beslut” om att banda en av trions spelningar i Philharmoniens kammarmusiksal i Berlin. ...

Musikkonsert: Oum; regi: Johanna Huss Publicerad i Musikkritik

Barnmusiksaga som vidgar sinnet mot stjärnhimlar

Oum – en poetisk musiksaga för barn om den egyptiska stjärnan Oum Kalthoum
Manus och regi: Johanna Huss
Musik: Oum Kalthoum och nyskrivna sånger av Mousa Elias
Scenografi och kostym: Paulina Åhnberg
Medverkande:Sofia Berg ...
Musik: Marcotulli & Biondini Duo Art - La Strada Invisibile Publicerad i Musikkritik

Samarbete á la Italien

Rita Marcotulli Luciano Biondini
Marcotulli & Biondini Duo Art - La Strada Invisibile
ACT Music/Naxos

Det tyska skivbolaget ACT driver en serie duoinspelningar som de kallar Duo Art. Bolaget uppvisar ofta en välansad mainstreamprofil i jazzfåran, om man ...

Jazzfestivalen 2014: Wayne Shorter Publicerad i Musikkritik

 Wayne Shorter behärskar det lilla uttryckets storhet

Wayne Shorter Quartet
Wayne Shortersaxofon, Danilo Pérezpiano, John Patituccikontrabas, Brian Bladetrummor
Konserthuset i Stockholm

Ska ett ord väljas för att beskriva Wayne Shorters saxofonkonst vid framträdandet på Konserthuset blir det nyansrikedom. Inför konserten är ...

Jazzfestivalen 2014: Isabella Lundgrens musik som sammanfogande ande och kropp Publicerad i Musikkritik

 Isabella Lundgren med Carl Bagge trio

Isabella Lundgren sång, Carl Bagge piano, Niklas Fernqvist kontrabas, Daniel Fredriksson trummor, Johan Lindström lapsteelguitar
Fasching

I Den nikomachiska etiken skriver Aristoteles om eudaimonia. Begreppet betecknar ett tillstånd av inre lycka som alla människor ...

Jazzfestivalen 2014: Gemytlig jazzsoppa med Anna-Karin Westerlund Publicerad i Musikkritik

Jazzsoppa

Anna-Karin Westerlund sång, Viktor Skokic bas, Jonas Östholm piano
Klara soppteater, Kulturhuset/Stadsteatern

År 2006 startade Lina Nyberg och Gunilla Törnfeldt Impra, föreningen som vill främja kvinnor verksamma inom improvisationsmusik. I Impras regi ges under jazzfestivalen fem lunchkonserter på Klara soppteater. Förutom ...

Musikkonsert: Stockholm jazzfestival 2014. Ekdahl/Bagge Big Band Publicerad i Musikkritik

Lysande premiär för Ekdahl/Bagge Big Band

Ekdahl/Bagge Big Band
Scalateatern
Carl Bagge piano, Martin Sjöstedt kontrabas, Per Ekdahl trummor
Träblås: Per “Ruskträsk” Johansson, Johan Christoffersson, Robert Nordmark, Linus Lindblom och Björn Jansson. Trumpet: Elin Andersson, Filip Olandersson, Nils Janson och Emil Strandberg. Trombon: Karin Hammar, Karl Frid, Kristoffer Siggstedt, Kristian ...
Musikkonsert: Stockholm Jazzfestival 2014; Vladimir Shafranov Trio Publicerad i Musikkritik

Jazzfestivalen 2014 Jazz i dess trevligaste form med Vladimir Shafranov Trio

Konsert 12/10
Vladimir Shafranov Trio
Vladimir Shafranov piano, Hans Backenroth bas, Bengt Stark tummor
Glenn Miller Café

Stockholms gator ligger mörka och piskade av regn; då jag kämpar mot den ...

Musik: Benedicte Torget och Øystein Sevåg: Karin Boye sånger Publicerad i Musikkritik

Fantasmagorisk Boye-musik

Karin Boye sånger
Benedicte Torget och Øystein Sevåg
Katharsis strykekvartett: Nils-Thore Røst, violin, Magnhild Skomedal Torvanger, violin, Lars Bryngelsson, viola, Hilde Skomedal, cello.
Present Recordings/Musikkoperatørene

Karin Boyes författarskap är svårgripbart. Hennes alster spänner över vidder. 1922 var hon 22 år ...