Musik: Spunk; Das Wohltemperierte Spunk

mar132013
Skrivet av Peter Sjöblom
PDFSkriv ut

Inga begränsningar, bara möjligheter

The sky isn't the limitThe sky isn't the limitSpunk
Das Wohltemperierte Spunk
Rune Grammofon

Med ett så omfångsrikt verk som ”Das Wohltemperierte Spunk” är antalet ingångar snudd på oändligt. Förmodligen skulle man kunna skriva om hela musikhistorien, med alla dess vindlingar, schatteringar och uttrycksformer med enbart den som utgångspunkt. Fast så ”enbart” är det ju nu inte – sex CD-skivor, fyllda till bristningsgränsen. På sätt och vis innehåller den all musik som finns, och all musik som ännu inte är gjord. Allt handlar om vilken infallsvinkel man väljer.

Man kan börja med den mest naiva frågan: Är det här musik?

Fast: Är den frågan så naiv, egentligen? Vad kännetecknar musik? Vad krävs för att musik ska bli musik? Finns det överhuvudtaget några fundamentala kriterier, eller räcker det med att den som organiserar ljudet (om vi nu ska utgå från det allt annat än självklart giltiga påstående att musik är ”organiserat ljud”) säger att det är hon eller han gör är just musik? Ligger musiken i den hörandes uppfattning om ljuden i verkligheten runtomkring? Kan en tom vägkorsning med tickande trafikljus i natten vara musik om lyssnaren uppfattar det som det, trots att det inte finns någon musikalisk intention bakom ljudet? Slumpmusiken, hur ska man förhålla sig till den?

Om man ser musik som en serie toner, finns det då några särskilda parametrar beträffande tonlängd? Är John Cages ”As Slow as Possible”, med sin speltid på planerade 639 år, musik? Är all musik tillsammans egentligen ett enda gigantiskt, oöverskådligt verk?

I jämförelse med Cages svåröverträffbara verklängd är ”Das Wohltemperierte Spunk” närmast en singel. Det som nu finns dokumenterat på de sex skivorna spelades in under tolv år, med början en minut över tolv den 1 januari 2001. Sista delen av verket framfördes elva år, elva månader och elva minuter senare. Varje år på en given tidpunkt träffades kvartetten Spunk (Kristin Andersen, trumpet och flöjt, Lene Grenager, cello, Maja Ratkje, röst, violin, munspel, dragspel, theremin med mera, samt Hild Sofie Tagjord, valthorn med mera) för att improvisera över en bordun på en given ton. Tonföljden man använde är den samma som i Anton Weberns Stråkkvartett, opus 28, den med det så kallade BACH-motivet. Redan där finns det utblickar mot allsköns musik; alla som någonsin använt BACH-motivet (med tonerna B, A, C och H i följd i ett verk) finns indirekt med i ”Das Wohltemperierte Spunk”. (Redan boxens titel är ju för övrigt en tydlig blinkning till J.S. Bach.) Man anar naturligtvis tolvtonskompositörerna, liksom La Monte Young och personerna i hans krets. Diamanda Galás. John Cage. Phill Niblock. AMM rentav, och deras många avknoppningar. Och så vidare. ”Das Wohltemperierte Spunk” har så många kontaktytor mot musikhistorien att ja, man kan faktiskt säga att den rymmer all musik som har gjorts, antingen som tydliga (oavsiktliga?) referenser, eller som tunna trådar som löper genom hela musikhistorien. I det avseendet är sex CD inte särskilt mycket. Snarare en väldigt kompakt representation av musikhistorien.

Varje CD är uppdelad på två stycken, två droner utifrån var sin ton. Det ger en sällan skådad möjlighet att genom såväl känsla som intellekt studera varje enskild tons specifika karaktär. Spunk försitter inte chansen att noga observera tonernas egenskaper, genom unisona klanger, genom övertonernas samspel, genom gnissel, genom röst kontra instrument, genom instrument mot instrument i frekvensernas fascinerande interferens. Variationen är oändlig och ger upphov till ett överflöd av intryck. ”Das Wohltemperierte Spunk” är allt annat än enformig; den lär oss, i den mån vi inte redan visste det, att varje ton har sin egen imminenta kvalitet, och Spunks metoder att ta tillvara denna kvalitet är... hänförande.

Därför kan man också tala om ”Das Wohltemperierte Spunk” som en serie tillstånd, och där kommer parallellen till Phill Niblock väl till pass. Nu är Spunk visserligen en mer improvisatoriskt vildvuxen musikentitet än den minutiöse Niblock, men bägge utnyttjar de psykologiska aspekterna av musiken väl. För att uttrycka det utan försök till omsvep: Det händer saker i skallen när man lyssnar på ”Das Wohltemperierte Spunk”.

En plötslig tanke: Kan ”Das Wohltemperierte Spunk” lära oss någonting om vår egen musikaliska våglängd? Har vi alla en särskild ton som är intimt förknippad med våra kroppar eller psyken? Någon frekvens som är ”vår egen”? Man skulle kunna tänka sig en parafras på det älskande parets egen signaturmelodi - ”Hör! De spelar vår låt!”. Istället: ”Hör! De spelar min ton!”. Bara ett infall. Ett bland många som Spunk ger upphov till.

Det är helt orimligt att i en recension, hur lång den än är, ta ett samlat grepp på ”Das Wohltemperierte Spunk”. Som jag skrev inledningsvis; antalet ingångar till den är oändligt. Samma gäller för antalet utgångar – vem man är på andra sidan lyssningen är omöjligt att avgöra på förhand, eller ens under tiden. Allt beror på vad man är villig att investera i lyssnandet, hur stor del av sig själv man är beredd att offra till musikens förmån. Dessutom skiftar det för varje gång, allt beroende på stämning, dagsform och situation. Därför är ”Das Wohltemperierte Spunk” musik helt utan begränsningar, med bara möjligheter.

Tolv toner. Sex CD-skivor. I en tid när ”skivor inte säljer” kan det tyckas vara ett rent kamikazeprojekt. Å andra sidan är det en utgåva med obegränsad livslängd. För som sagt, i ”Das Wohltemperierte Spunk” finns all musik. Den tar inte slut. Allt är en fråga om dig själv. Hos Spunk finns allt. Den ger allt du kan ta emot. ”The sky's the limit” heter det. Men Spunk går längre än så.

Peter Sjöblom

 

 

 

Inline article positioning by Inline Module.

Musikkritik

Musik: Natural Artefacts; California Connection Publicerad i Musikkritik

Ett landskap med fungerande strömförsörjning

Natural Artefacts
California Connection
LJ Records/Naxos

Förra skivan Like jazz som kom år 2006 klev fram och tillbaka över den gräns där vi brukar kalla musiken jazz, en spännande balansgång. De var då en trio med Susanna ...

Musik: Erik Honoré; Heliographs Publicerad i Musikkritik

Håglös läxförhörsambient

Erik Honoré
Heliographs
Hubro

Förutom att Erik Honoré är författare med tre böcker bakom sig har han varit musikaliskt verksam i många år. Han har gjort flera skivor tillsammans med Jan Bang med vilken han också arrangerade Punkt-festivalen i mitten ...

Musik: Frode Haltli; Vagabonde Blu Publicerad i Musikkritik

Obesvarade frågor som manar till kontemplation

Frode Haltli
Vagabonde Blu
Hubro

”Hugg sönder alla dragspel!” dundrade en indignerad Sten Broman en gång i tiden och gav exempel på den vrede som instrumentet kan ge upphov till. Och visst finns det dragspelsmusik som ...

Musik: Møster! Inner Earth Publicerad i Musikkritik

Både medel och verklig vilja

Møster!
Inner Earth
Hubro

På sin förra och första skiva tog Møster! både musiken och lyssnaren ut i rymden. Men musiken var inget lallande flum utan en ytterst resolut uppskjutning. ”Inner Earth” gör redan med titeln interplanetära ...

Musik: Indiefolktrion; Indiefolk Publicerad i Musikkritik

Dans och vemod

Indiefolktrion
Indiefolk
Svalka

 

Det går att säga att detta är en nyskriven musik, som leker med tradition och låter sig roas av både, jazz, låtspel, pop och barock. Så låter ”independent folk music”, när den är som bäst. Musiken ...

Musik: Gretchen Peters; Blackbirds Publicerad i Musikkritik

I uppbrottets skymning kan det redan vara för sent

Gretchen Peters
Blackbirds
Proper

Det bästa som hände under 90-talet var att The Walkabouts släppte skivan ”Devil's Road”. De hade varit på väg länge med sin Neil Young-rock och de hade redan, flera ...

Musik: Thorsten Flinck; Till flickorna på Upplandsgatan 71 Publicerad i Musikkritik

Han finns i det vinterbleka ljuset

Thorsten Flinck
Till flickorna på Upplandsgatan 71
från fiaskot mittemot
Sony

Det är i början av 90-talet Thorsten Flinck flanerar i Vasastan, han söker sig mot Upplandsgatan mot Västmannagatan till; han går in på sin krog, ...

Musik: One String Department; Fringe Music Publicerad i Musikkritik

En omöjlig och helt självklar kombination

One String Department
Fringe Music
Just For The Records

För den som har en urskiljningslös uppfattning om country som en reaktionär och ganska korkad musik lär förmodligen ”progressiv bluegrass” låta som en fullständigt absurd oxymoron. Men ...

Musikkonsert: Lisa Nilsson och Norrbotten Big Band Publicerad i Musikkritik

Lisa Nilsson i sitt esse

Lisa Nilsson och Norrbotten Big Band
Kulturens Hus, Luleå

Så lätt det är att älska Lisa Nilsson!

För hennes musikaliska generositet och förebildliga integritet. Där hon blottar sitt hjärta för oss bevarar hon alltid en oförstörbar kärna av ...