Musik: Fire! Orchestra, Exit!

jan182013
Skrivet av Peter Sjöblom
PDFSkriv ut
Ritualistisk högmässa

  Funkiga konvulsioner och bluesigt nedåtlut Funkiga konvulsioner och bluesigt nedåtlut

Fire! Orchestra
Exit!
Rune Grammofon

 

Fire!:s föregående skiva, den som de spelade in tillsammans med Oren Ambarchi och som heter ”In the Mouth – A Hand” gick in som ett spjut bland förra årets bästa skivor. Ingen jazzrelaterad platta hade tillnärmelsevis lika stor gravitation, en gravitation som dessutom fortfarande blir allt starkare i takt med lyssningarna.

Innan jag riktigt hunnit vänja mig slår Fire! till igen. Liksom förra gången kallar Mats Gustafsson (sax), Johan Berthling (bas) och Anders Werlin (trummor) in förstärkning. Denna gång ett helt kavalleri; gästmusikerna är så många att trion lägger till ett ”orchestra” i gruppnamnet. Bland de många namnen märks Jonas Kullhammar, David Stackenäs, Sten Sandell, den underbare Christer Bothén, och Thomas Mera Gartz (salig i åminnelse). När de blåser på för fullt är ”Exit!” en massiv ljudvägg i rörelse mot lyssnaren. Men grunden är varken volym eller kraft, även om skivan förstås har gott om just dessa egenskaper, utan spänning.

Den första av ”Exit!:s” två delar byggs upp runt en ominös basgång som efter hand varieras och förskjuts rytmiskt. Kring basen vecklar en sångmelodi ut sig som får mig att tänka på hur det skulle kunna låta om Sidsel Endresen tog Patti Smiths roll i en musikalisk skräckvision av Michael Mantler. Runtomkring sången blixtrar blåset till i krevader och en gitarr får strängarna sönderslitna i ett solo som är som hämtat från någon gammal no wave-platta från New York. När sången tas ner till ett entonigt mässande av upprepade fraser blir musikens ritualistiska känsla som allra starkast. Atmosfären är så tjock att man skulle kunna såga ut tegelstensstora bitar och sälja dem som byggmaterial.

Och detta är bara första fjärdedelen av skivan. Halvvägs genom ”Exit! Part One” byter musiken karaktär utan att tappa nerven. Plötsligt har man hamnat mitt i en malström av skönt flumsläpig blues. Visste jag inte bättre skulle jag tro att Bo Hansson hade återvänt från andra sidan för att fylla ut med sin ”Sagan om ringen”-hammond. (Egentligen trakteras den psykedeliska orgeln av Tomas Hallonsten.)

”Exit! Part Two” lägger an en annan ton. Om första delen är bluesig, så är då andra delen mera rock'n'roll, alltjämt med en känsla av New York under den klassiska CBGB's-eran. Fortfarande är basen musikens epicentrum, men den kastar sig knyckigt framåt i funkiga konvulsioner istället för att kräla fram i bluesigt nedåtlut. Det får kroppen att vilja dansa på ett härligt förvirrat polyrytmiskt vis; det är vansinnigt svängigt men på så många sätt på en och samma gång att det är svårt. Istället för att dansa ”fysiskt utåt” dansar man ”mentalt inåt”.

Precis som skivans inledande hälft är del två uppdelad i två halvor. Den avslutande delen är den som är mest frijazztypisk, det som ligger närmast det man på förhand kan förvänta sig av Fire!:s kärnsättning. Här är det överblåsta saxofoner och kollektiv improvisation (inklusive sång) i en friformens högmässa. Det är här som den nästan outhärdliga spänningen som skivan dittills byggt upp får sin förlösning. Lustigt nog är det också den del som är den minst utmanande, kanske för att det partiet är lite förutsägbart i sitt fulla vräk. Jag funderar på hur skivan skulle ha känts utan den sista sektionen, men kommer fram till att den i så fall skulle lämnat lyssnare i ett tillstånd av stark anspänning. Att lämna åhöraren i en sådan belägenhet hade varit direkt oansvarigt! Så även om avslutningen inte delar med sig av några egentliga överraskningar, så måste den finnas där för att ”Exit!” ska nå sin verkliga slutpunkt.

Fire! är som kung Midas uppdelad på tre personer: Gustafsson, Berthling och Werlin. Allt de rör vid tycks bli guld. Det bästa av allt är att de också förädlar lyssnaren. Att sjunka ner, djupt, i deras musik, oavsett vilka extramusiker de lånar in, är att rena sig. De blåser öronen rena från onödigt musikludd och spränger med kraft och precision bort solkigt själsplack. Jag har redan vant mig vid tanken på att de även 2013 kommer att hamna bland årets bästa.

 

Peter Sjöblom

 

 

 

 

Inline article positioning by Inline Module.

Musikkritik

Musik: Joëlle Léandre Pascal Contet; 3 Publicerad i Musikkritik

Ett muller från jorden

Joëlle Léandre Pascal Contet
3
Ayler Records

Rister gör jorden i det tredje mötet på skiva mellan Joëlle Léandre och Pascal Contet. Efter en minst sagt vresig motvalls inledning, när åtta minuter förflutit in i andra stycket, soixante, ...

Konsert: Musikant utan instrument - tonsättarweekend med Jesper Nordin Publicerad i Musikkritik

Konserthuset i Stockholm öppnar öronen mot samtiden med två tonsättarfestivaler, en weekend på våren och en lite längre på hösten, den kortare enbart inriktad på svenska tonsättare, den längre med internationell utblick. I år var det Jesper Nordin som hamnat ...

Musik: Théo Ceccaldi Trio och Théo Ceccaldi Trio + 1 (Joëlle Léandre) Publicerad i Musikkritik

Spännande musik från Frankrike

Théo Ceccaldi Trio och Théo Ceccaldi Trio + 1 (Joëlle Léandre)
Carrousel och Can you smile?
Ayler Records

Varför lyssnar vi inte mera till spännande musik från Frankrike? Ett skäl kan ju vara att musik från Frankrike inte ...

Musik: Diverse artister; Music from Bulgaria och Music from Romania Publicerad i Musikkritik

Kärt återseende och en underbar upplevelse

Diverse artister
Music from Bulgaria
Caprice/Naxos
Diverse artister
Music from Romania
Caprice/Naxos

Under sitt 80-åriga liv hann bengalen Deben Bhattacharya med så mycket att det vanligtvis krävs flera personer med nästan lika långa liv för att åstadkomma ...

Musik: flera artister och skivor Publicerad i Musikkritik

Blues utan blues

Joanna Shaw Taylor
Songs from the Road
Ruf/Plugged
Kara Grainger
Shiver & Sigh
Eclecto Groove/Plugged
Mike Zito & The Wheel
Gone to Texas
Ruf/Plugged
Cyril Neville
Magic Honey
Ruf/Plugged

Blues kan vara bland det bästa som finns men det kan också vara ...

Musik: Zara McFarlane; If you knew her Publicerad i Musikkritik

Modern jazzsång

Zara McFarlane
If you knew her
Brownswood Recordings

Med öppet hjärta inleder Zara McFarlane ackompanjerad bara av en metallklingande hang, en djup ståbas och sin egen flerfaldigade röst. Sedan följer ytterligare sju egna stillsamt finsnickrade moderna jazzsånger, och tre inlån. ...

Musik: Barb Jungr; Hard Rain – The Songs of Bob Dylan & Leonard Cohen Publicerad i Musikkritik

Kvävning medelst kudde

Barb Jungr
Hard Rain – The Songs of Bob Dylan & Leonard Cohen
Kristalyn

Världens största nu kända primtal har nästan sjutton och en halv miljoner siffror. Det är så stort att man inte kan uttala det.

Ungefär lika stort ...

Musik: Tikkle me; What is real Publicerad i Musikkritik

Danspop för arenor?

Tikkle me
What is real
Gaphals/Border

Inte sällan finns det anledning att tänka två gånger. För några veckor sedan skrev jag om Jennie Abrahamsons nya skiva Gemini gemini från en genre en bit från mina vanligaste, och var inte ...

Musik: Jonas Åkerlund & Josefina Paulson; Små saker och stora ting Publicerad i Musikkritik

Nära mellan lyssnare och musiker

Jonas Åkerlund & Josefina Paulson
Små saker och stora ting
NuTrad

Jonas Åkerlund har tidigare hörts bland annat på fiol tillsammans med Anders Rosén. Senast på skivan ”Skymningslek” vilket röjde en viss obalans mellan spelmännen till Roséns ...