Musik: Fire! Orchestra, Exit!

jan182013
Skrivet av Peter Sjöblom
PDFSkriv ut
Ritualistisk högmässa

  Funkiga konvulsioner och bluesigt nedåtlut Funkiga konvulsioner och bluesigt nedåtlut

Fire! Orchestra
Exit!
Rune Grammofon

 

Fire!:s föregående skiva, den som de spelade in tillsammans med Oren Ambarchi och som heter ”In the Mouth – A Hand” gick in som ett spjut bland förra årets bästa skivor. Ingen jazzrelaterad platta hade tillnärmelsevis lika stor gravitation, en gravitation som dessutom fortfarande blir allt starkare i takt med lyssningarna.

Innan jag riktigt hunnit vänja mig slår Fire! till igen. Liksom förra gången kallar Mats Gustafsson (sax), Johan Berthling (bas) och Anders Werlin (trummor) in förstärkning. Denna gång ett helt kavalleri; gästmusikerna är så många att trion lägger till ett ”orchestra” i gruppnamnet. Bland de många namnen märks Jonas Kullhammar, David Stackenäs, Sten Sandell, den underbare Christer Bothén, och Thomas Mera Gartz (salig i åminnelse). När de blåser på för fullt är ”Exit!” en massiv ljudvägg i rörelse mot lyssnaren. Men grunden är varken volym eller kraft, även om skivan förstås har gott om just dessa egenskaper, utan spänning.

Den första av ”Exit!:s” två delar byggs upp runt en ominös basgång som efter hand varieras och förskjuts rytmiskt. Kring basen vecklar en sångmelodi ut sig som får mig att tänka på hur det skulle kunna låta om Sidsel Endresen tog Patti Smiths roll i en musikalisk skräckvision av Michael Mantler. Runtomkring sången blixtrar blåset till i krevader och en gitarr får strängarna sönderslitna i ett solo som är som hämtat från någon gammal no wave-platta från New York. När sången tas ner till ett entonigt mässande av upprepade fraser blir musikens ritualistiska känsla som allra starkast. Atmosfären är så tjock att man skulle kunna såga ut tegelstensstora bitar och sälja dem som byggmaterial.

Och detta är bara första fjärdedelen av skivan. Halvvägs genom ”Exit! Part One” byter musiken karaktär utan att tappa nerven. Plötsligt har man hamnat mitt i en malström av skönt flumsläpig blues. Visste jag inte bättre skulle jag tro att Bo Hansson hade återvänt från andra sidan för att fylla ut med sin ”Sagan om ringen”-hammond. (Egentligen trakteras den psykedeliska orgeln av Tomas Hallonsten.)

”Exit! Part Two” lägger an en annan ton. Om första delen är bluesig, så är då andra delen mera rock'n'roll, alltjämt med en känsla av New York under den klassiska CBGB's-eran. Fortfarande är basen musikens epicentrum, men den kastar sig knyckigt framåt i funkiga konvulsioner istället för att kräla fram i bluesigt nedåtlut. Det får kroppen att vilja dansa på ett härligt förvirrat polyrytmiskt vis; det är vansinnigt svängigt men på så många sätt på en och samma gång att det är svårt. Istället för att dansa ”fysiskt utåt” dansar man ”mentalt inåt”.

Precis som skivans inledande hälft är del två uppdelad i två halvor. Den avslutande delen är den som är mest frijazztypisk, det som ligger närmast det man på förhand kan förvänta sig av Fire!:s kärnsättning. Här är det överblåsta saxofoner och kollektiv improvisation (inklusive sång) i en friformens högmässa. Det är här som den nästan outhärdliga spänningen som skivan dittills byggt upp får sin förlösning. Lustigt nog är det också den del som är den minst utmanande, kanske för att det partiet är lite förutsägbart i sitt fulla vräk. Jag funderar på hur skivan skulle ha känts utan den sista sektionen, men kommer fram till att den i så fall skulle lämnat lyssnare i ett tillstånd av stark anspänning. Att lämna åhöraren i en sådan belägenhet hade varit direkt oansvarigt! Så även om avslutningen inte delar med sig av några egentliga överraskningar, så måste den finnas där för att ”Exit!” ska nå sin verkliga slutpunkt.

Fire! är som kung Midas uppdelad på tre personer: Gustafsson, Berthling och Werlin. Allt de rör vid tycks bli guld. Det bästa av allt är att de också förädlar lyssnaren. Att sjunka ner, djupt, i deras musik, oavsett vilka extramusiker de lånar in, är att rena sig. De blåser öronen rena från onödigt musikludd och spränger med kraft och precision bort solkigt själsplack. Jag har redan vant mig vid tanken på att de även 2013 kommer att hamna bland årets bästa.

 

Peter Sjöblom

 

 

 

 

Inline article positioning by Inline Module.

Musikkritik

Opera: Kulturspaning i Österled Publicerad i Musikkritik

Under juli månad hålls varje år en högklassisk operafestival i den mer än 500-åriga gråstensborgen Olofsborg i Savonlinna (Nyslott) i hjärtat av östra Finlands vidsträckta sjösystem. Slottets borggård har försetts med tälttak som täcker den breda scenen och salongen som ...

Musik: there are no more four seasons – Mattias Petersson George Kentros; reBiber Publicerad i Musikkritik

Just in time, Biber omtolkad

there are no more four seasons – Mattias Petersson George Kentros
reBiber
SEKT records/Naxos

Heinrich Biber (1644 – 1704) var en österrikisk tonsättare och violinist, känd bland annat för sin passacaglia i g-moll. En passacaglia är instrumentalmusik ...

Musik: Diverse artister. Front Line: Sounds of Reality Publicerad i Musikkritik

Klassisk ädelreggae i omsorgsfull presentation

Diverse artister
Front Line: Sounds of Reality
Universal

Det finns nog ingen genre, med möjligt undantag för countryn, som är så omgärdad av så många missuppfattningar och vanföreställningar som reggaen. Rent illvilliga fördomar avfyras med jämna mellanrum ...

Opera: Mitridate; Regi: Francisco Negrin Publicerad i Musikkritik

Mozarts ungdomsverk Mitridate

Mitridate
Musik: W A Mozart
Regi: Francisco Negrin
Libretto: Vittorio Amadeo Cigna-Santi
Scenografi: Louis Désiré
Dirigent: David Stern
På Drottningholms slottsteater

Mitridate, re di Ponto av W A Mozart. Drottningholms slottsteater. Regi: Francisco Negrin. Scenografi: Louis Désiré. Dirigent: David ...

Musik: Théo Ceccaldi Roberto Negri Valentin Ceccaldi Adrien Chennebault; La Scala Publicerad i Musikkritik

Mer musik från Frankrike

Théo Ceccaldi Roberto Negri Valentin Ceccaldi Adrien Chennebault
La Scala
Ayler Records

Det börjar med lite fransk pianoimpressionism färgad och spetsad av fiol och cello, men låt inte lura dig, allt är inte bara näckrosor solsken och trånad. ...

Robyn och Röyksopp på Way Out West 2014 Publicerad i Musikkritik

Robyn och Röyksopp är beviset på att norsksvenska unioner inte alltid är av ondo. Under den sista och kanske största spelningen under årets Way Out West-festival, visar duon vilka det är som äger den här festivalsommaren. Under skenet av knivskarpa ...

Musik: John Cage; Music for Piano and Percussion Publicerad i Musikkritik

Oemotståndligt exekverad Cage

John Cage
Music for Piano and Percussion
Giancarlo Simonacci, piano
Ars Ludi Percussion Ensemble
Brilliant Classic

Det är måhända att överdriva att säga att John Cage är konstmusikalisk stapelvara, men visst har han på interpreter en lockelse som är ...

Konsert: Silvana Imam Publicerad i Musikkritik

Silvana Imam på Way out West

Silvana Imam
Way out West 2014

Med en knuten näve i luften, rånarluva och jättelika axelskydd äntrar Silvana Imam dungen-scenen under Way out Wests första dag. Imam är hiphopartisten som med en politisk sprängkraft utöver det ...

Musik: Anders Rosén. Från min utsiktspunkt Publicerad i Musikkritik

Känslan fjär för orden, den av djup hemkomst

Anders Rosén
Från min utsiktspunkt
Hurv/Border

Det finns vissa artister och musiker som tycks förutbestämda att alltid lyckas. Som alltid hittar ett sätt att formulera sig musikaliskt som är så precist att det blir ...