Musik: Fire! Orchestra, Exit!

jan182013
Skrivet av Peter Sjöblom
PDFSkriv ut
Ritualistisk högmässa

  Funkiga konvulsioner och bluesigt nedåtlut Funkiga konvulsioner och bluesigt nedåtlut

Fire! Orchestra
Exit!
Rune Grammofon

 

Fire!:s föregående skiva, den som de spelade in tillsammans med Oren Ambarchi och som heter ”In the Mouth – A Hand” gick in som ett spjut bland förra årets bästa skivor. Ingen jazzrelaterad platta hade tillnärmelsevis lika stor gravitation, en gravitation som dessutom fortfarande blir allt starkare i takt med lyssningarna.

Innan jag riktigt hunnit vänja mig slår Fire! till igen. Liksom förra gången kallar Mats Gustafsson (sax), Johan Berthling (bas) och Anders Werlin (trummor) in förstärkning. Denna gång ett helt kavalleri; gästmusikerna är så många att trion lägger till ett ”orchestra” i gruppnamnet. Bland de många namnen märks Jonas Kullhammar, David Stackenäs, Sten Sandell, den underbare Christer Bothén, och Thomas Mera Gartz (salig i åminnelse). När de blåser på för fullt är ”Exit!” en massiv ljudvägg i rörelse mot lyssnaren. Men grunden är varken volym eller kraft, även om skivan förstås har gott om just dessa egenskaper, utan spänning.

Den första av ”Exit!:s” två delar byggs upp runt en ominös basgång som efter hand varieras och förskjuts rytmiskt. Kring basen vecklar en sångmelodi ut sig som får mig att tänka på hur det skulle kunna låta om Sidsel Endresen tog Patti Smiths roll i en musikalisk skräckvision av Michael Mantler. Runtomkring sången blixtrar blåset till i krevader och en gitarr får strängarna sönderslitna i ett solo som är som hämtat från någon gammal no wave-platta från New York. När sången tas ner till ett entonigt mässande av upprepade fraser blir musikens ritualistiska känsla som allra starkast. Atmosfären är så tjock att man skulle kunna såga ut tegelstensstora bitar och sälja dem som byggmaterial.

Och detta är bara första fjärdedelen av skivan. Halvvägs genom ”Exit! Part One” byter musiken karaktär utan att tappa nerven. Plötsligt har man hamnat mitt i en malström av skönt flumsläpig blues. Visste jag inte bättre skulle jag tro att Bo Hansson hade återvänt från andra sidan för att fylla ut med sin ”Sagan om ringen”-hammond. (Egentligen trakteras den psykedeliska orgeln av Tomas Hallonsten.)

”Exit! Part Two” lägger an en annan ton. Om första delen är bluesig, så är då andra delen mera rock'n'roll, alltjämt med en känsla av New York under den klassiska CBGB's-eran. Fortfarande är basen musikens epicentrum, men den kastar sig knyckigt framåt i funkiga konvulsioner istället för att kräla fram i bluesigt nedåtlut. Det får kroppen att vilja dansa på ett härligt förvirrat polyrytmiskt vis; det är vansinnigt svängigt men på så många sätt på en och samma gång att det är svårt. Istället för att dansa ”fysiskt utåt” dansar man ”mentalt inåt”.

Precis som skivans inledande hälft är del två uppdelad i två halvor. Den avslutande delen är den som är mest frijazztypisk, det som ligger närmast det man på förhand kan förvänta sig av Fire!:s kärnsättning. Här är det överblåsta saxofoner och kollektiv improvisation (inklusive sång) i en friformens högmässa. Det är här som den nästan outhärdliga spänningen som skivan dittills byggt upp får sin förlösning. Lustigt nog är det också den del som är den minst utmanande, kanske för att det partiet är lite förutsägbart i sitt fulla vräk. Jag funderar på hur skivan skulle ha känts utan den sista sektionen, men kommer fram till att den i så fall skulle lämnat lyssnare i ett tillstånd av stark anspänning. Att lämna åhöraren i en sådan belägenhet hade varit direkt oansvarigt! Så även om avslutningen inte delar med sig av några egentliga överraskningar, så måste den finnas där för att ”Exit!” ska nå sin verkliga slutpunkt.

Fire! är som kung Midas uppdelad på tre personer: Gustafsson, Berthling och Werlin. Allt de rör vid tycks bli guld. Det bästa av allt är att de också förädlar lyssnaren. Att sjunka ner, djupt, i deras musik, oavsett vilka extramusiker de lånar in, är att rena sig. De blåser öronen rena från onödigt musikludd och spränger med kraft och precision bort solkigt själsplack. Jag har redan vant mig vid tanken på att de även 2013 kommer att hamna bland årets bästa.

 

Peter Sjöblom

 

 

 

 

Inline article positioning by Inline Module.

Musikkritik

Musikkonsert: Oum; regi: Johanna Huss Publicerad i Musikkritik

Barnmusiksaga som vidgar sinnet mot stjärnhimlar

Oum – en poetisk musiksaga för barn om den egyptiska stjärnan Oum Kalthoum
Manus och regi: Johanna Huss
Musik: Oum Kalthoum och nyskrivna sånger av Mousa Elias
Scenografi och kostym: Paulina Åhnberg
Medverkande:Sofia Berg ...
Musik: Marcotulli & Biondini Duo Art - La Strada Invisibile Publicerad i Musikkritik

Samarbete á la Italien

Rita Marcotulli Luciano Biondini
Marcotulli & Biondini Duo Art - La Strada Invisibile
ACT Music/Naxos

Det tyska skivbolaget ACT driver en serie duoinspelningar som de kallar Duo Art. Bolaget uppvisar ofta en välansad mainstreamprofil i jazzfåran, om man ...

Jazzfestivalen 2014: Wayne Shorter Publicerad i Musikkritik

 Wayne Shorter behärskar det lilla uttryckets storhet

Wayne Shorter Quartet
Wayne Shortersaxofon, Danilo Pérezpiano, John Patituccikontrabas, Brian Bladetrummor
Konserthuset i Stockholm

Ska ett ord väljas för att beskriva Wayne Shorters saxofonkonst vid framträdandet på Konserthuset blir det nyansrikedom. Inför konserten är ...

Jazzfestivalen 2014: Isabella Lundgrens musik som sammanfogande ande och kropp Publicerad i Musikkritik

 Isabella Lundgren med Carl Bagge trio

Isabella Lundgren sång, Carl Bagge piano, Niklas Fernqvist kontrabas, Daniel Fredriksson trummor, Johan Lindström lapsteelguitar
Fasching

I Den nikomachiska etiken skriver Aristoteles om eudaimonia. Begreppet betecknar ett tillstånd av inre lycka som alla människor ...

Jazzfestivalen 2014: Gemytlig jazzsoppa med Anna-Karin Westerlund Publicerad i Musikkritik

Jazzsoppa

Anna-Karin Westerlund sång, Viktor Skokic bas, Jonas Östholm piano
Klara soppteater, Kulturhuset/Stadsteatern

År 2006 startade Lina Nyberg och Gunilla Törnfeldt Impra, föreningen som vill främja kvinnor verksamma inom improvisationsmusik. I Impras regi ges under jazzfestivalen fem lunchkonserter på Klara soppteater. Förutom ...

Musikkonsert: Stockholm jazzfestival 2014. Ekdahl/Bagge Big Band Publicerad i Musikkritik

Lysande premiär för Ekdahl/Bagge Big Band

Ekdahl/Bagge Big Band
Scalateatern
Carl Bagge piano, Martin Sjöstedt kontrabas, Per Ekdahl trummor
Träblås: Per “Ruskträsk” Johansson, Johan Christoffersson, Robert Nordmark, Linus Lindblom och Björn Jansson. Trumpet: Elin Andersson, Filip Olandersson, Nils Janson och Emil Strandberg. Trombon: Karin Hammar, Karl Frid, Kristoffer Siggstedt, Kristian ...
Musikkonsert: Stockholm Jazzfestival 2014; Vladimir Shafranov Trio Publicerad i Musikkritik

Jazzfestivalen 2014 Jazz i dess trevligaste form med Vladimir Shafranov Trio

Konsert 12/10
Vladimir Shafranov Trio
Vladimir Shafranov piano, Hans Backenroth bas, Bengt Stark tummor
Glenn Miller Café

Stockholms gator ligger mörka och piskade av regn; då jag kämpar mot den ...

Musik: Benedicte Torget och Øystein Sevåg: Karin Boye sånger Publicerad i Musikkritik

Fantasmagorisk Boye-musik

Karin Boye sånger
Benedicte Torget och Øystein Sevåg
Katharsis strykekvartett: Nils-Thore Røst, violin, Magnhild Skomedal Torvanger, violin, Lars Bryngelsson, viola, Hilde Skomedal, cello.
Present Recordings/Musikkoperatørene

Karin Boyes författarskap är svårgripbart. Hennes alster spänner över vidder. 1922 var hon 22 år ...

Musik: Susanna Lindeborg Ove Johansson Thomas Fanto Michael Andersson; Sudden meeting Publicerad i Musikkritik

Energiskt möte

Susanna Lindeborg Ove Johansson Thomas Fanto Michael Andersson
Sudden meeting
LJ Records/Naxos

Vi hör ljud inte bara hämtade från den traditionella och moderna musiken, utan annat som vi kan fästa vid samhället i stort. Både bilder, händelser och känslor, ett ...