Musik: Nine Below Zero; Live at the Marquee (Special Edition)

okt252012

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikkritik

Sisten att rocka är en staty!

Euforisk rockmusikNine Below Zero
Live at the Marquee (Special Edition)
A&M/Universal 

När man pratar om punken är det lätt att glömma den brittiska rhythm & blues som föregick och levde parallellt med alla de som gått till historien som banden som skakade om England i slutet av 70-talet. Där fanns Clash, Buzzcocks, Pistols och Damned, men där fanns också Pirates, Count Bishops, Nine Below Zero och, allra mest, Dr. Feelgood. ”Oil City Confidential”, dokumentären om Feelgood, gör sitt till för att placera in rhythm & bluesen på dess rättmätiga plats i historieskrivningen om punken.

Kanske är det hela en fråga om termer; rhythm & bluesen tog plats på rökiga pubar med en pint i näven och termen pubrock föddes. Det låter inte så upproriskt, och med åren har pubrocken börjat förväxlas med gubbrock och därmed blir det lätt att glömma vilken attack och vilken innebörd pubrockbanden hade. De var arbetarklass, bodde ofta i istäder där den skitiga industrin var den huvudsakliga näringen, och deras jordnära no-nonsense-rock'n'roll var precis lika mycket ett uppror mot tristess och stiff upper lip som någonsin den rena punken. Glöm heller inte att Joe Strummer sjöng i pubrockande 101'ers innan han blev socialt medveten stilikon i The Clash!

Nine Below Zero bildades under annat namn och inspirerade av Kinks och The Who, och Yardbirds gissar jag, i punkens år 0, 1977. Efter en egenutgiven EP gjorde de LP-debut med ”Live at the Marquee”. Att spela in sin första LP live var ett smart drag, för det är inför, eller rättare sagt tillsammans med, en publik som banden kom bäst till sin rätt. För under de två junikvällarna som skivan är inspelad är publiken betydligt mer än bara passiva åskådare. Deras allsångsmedverkan och hängivna bifall gör dem närmast till en del av bandet. Och Nine Below Zero låter dem delta i en infallsrik och rusig rhythm & blues-lek. Publiken och banden eldar på varandra så att namnet Nine Below Zero, taget från en Sonny Boy Williamson II-låt, känns alldeles särskilt illa valt. Det här är inte fryskallt, utan kokande, svettdroppande och euforisk rockmusik i sitt esse.

Bandet drar igenom blues- och soulklassiker som ”Can I Get A Witness”, ”I Can't Quit You Baby” och till och med Four Tops örhänge ”I Can't Help Myself”. Passande med den sistnämnde, eftersom Nine Below Zero kan allt annat än lägga band på sig. Vad som skiljer dem från många punkband är att de är utmärkta musiker. Det är tajt, hårt och svängigt, och både sångaren/gitarristen Dennis Greaves och den hårdblåsande munspelaren Mark Feltham river av solon som får de tunna slipsarna på bandets snygga skjortbröst att fladdra.

Den här nyutgåvan av skivan är dessutom ett praktexempel på hur en återutgåva ska göras. Ljudet är fett och krunchigt, och originalskivan är utökad med sju extralåtar som de motvilligt tvingades välja bort för att de inte fick plats på originalvinylen. En bonus-DVD med nästan 25 filmade minuter förvandlar ”Live at the Marquee” till en dubbelförpackning. Att få se dem spela lite av det som hittills bara har hörts gör skivan bara ännu större. Attacken, drivet och kraften förstoras med hjälp av bilderna. Ett ypperligt tillägg till en redan från början oemotståndligt medryckande och upplyftande skiva! Om inte ”Live at the Marquee” får dina fötter att börja stampa i takt,  kroppen att svänga upprymt, huvudet att nicka ofrivilligt taktfast så är du en staty på Påskön.

Peter Sjöblom