Musik: Åke Hodell, Spirit of Ecstacy/The Way to Nepal

okt242012

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikkritik

Revolutionär klarsyn med satiriska poänger

Aldrig urmodig förnyareÅke Hodell
Spirit of Ecstacy/The Way to Nepal
LP Caprice

Jag tänker överdriva och säga att om man är intresserad av Ljudet, alltså ljudet som fenomen, måste man intressera sig för Åke Hodell. Få har eller har haft samma inblick i Ljudets själva inre som Hodell, och därför är han också en av de ljudpoeter, och kanske en av de konkretister överhuvudtaget, som håller bäst för att lyssna på i längden. Hans verk blir aldrig urmodiga eller passé, vilket också delvis beror hans förmåga att ingjuta en tidlös politisk relevans i sin konst. 

Dessutom hade Hodell en naturlig fallenhet för något så svårhanterligt som humor. Hans sätt att kombinera djupaste allvar med slagfärdig komik gör honom till en alldeles utmärkt satiriker, även om han sällan erkänns som just en sådan. Ett verk som ”Spirit of Ecstacy” är ett bra exempel på det;  med ibland utstuderat löjliga tonfall upprepas namnen på världskända bilmärken tills det inte går att ta det på allvar. Och då, i just det ögonblicket, är när allvaret träder fram som allra tydligast.  

Åke Hodell förfärdigade sin ”Spirit of Ecstacy” 1977, på beställning av Sveriges Radio. Innebörden av den är uppenbar, samhällsutveckligen gestaltad genom ett tilltagande bilägande. Styckets förklarande undertitel är ”Racing Car Opera”, men det handlar inte så mycket om racerbilar som den rusande, destruktiva teknikkonsumtionen som driver jorden mot en oundviklig obalans och destruktion. Alltså precis samma tänkande som idag uttrycks i ord som miljömedvetenhet, klimathot  och global uppvärmning.

Sättet som namnen på bilarna uttalas, överdrivet och ibland nästan groteskt, är inte valt av en slump.  De är, och jag citerar Hodell själv, ”inte bara /.../ poetiska och musikaliska komponenter, utan också karaktäriserande en ekonomisk, politisk och social klasstillhörighet. Med andra ord: Bilnamnet som statussymbol, individuellt och nationellt, sexsymbol etc.” Humorn blir kolsvart när ett antal amerikanska bilnamn uttalas drygt och överlägset, och Mercedes Benz skanderas så att det låter som marscherande soldater. Man kan som en ren sidofundering i skenet av Lilla Hjärtat- och Tintin-debatterna undra om ett verk som ”Spirit of Ecstacy” skulle kunna göras idag och passera. Det är lätt för många debattörer med enkelriktat tänkande att förväxlar både ironi, tidsanda och arketyper med ont uppsåt, omedvetenhet och illvilja.

Men det är bland dessa ironiskt framställa arketyper som Åke Hodell är som starkast, och just tack vare arketypernas värde är ”Spirit of Ecstacy” lika aktuell idag som i slutet av 70-talet. Det kommer den att förbli lika länge som västvärlden (och i synnerhet USA) överutnyttjar tillgångar och går ut i krig i den förmenta demokratins (läs: oljans) namn.

Det enda jag invänder mot i ”Spirit of Ecstacy” är slutet som tyvärr i viss mån underkänner lyssnarens förmåga att dra egna slutsatser. Å andra sidan så benämner ju Hodell verket som en opera, och kanske får han därmed in ytterligare en bitskhet, denna gång mot den traditionella operan som är övertydlighetens främsta konstform.

Med sina knappa 25 minuter upptar ”Spirit of Ecstacy” hela denna LP:s första sida. (Ja, det är faktiskt en äkta vinyl-LP som Caprice har låtit pressa upp!) Andra sidan upptas av den några minuter kortare ”The Way to Nepal”. När den här skivan gavs ut första gången 1980 hamnade ”The Way to Nepal” i skuggan av den mer direkta ”Spirit of Ecstacy”. Det är synd, dels för att ”Nepal” är ett utmärkt stycke, mer subtilt än A-sidans opus, dels för att de båda verken har ett tydligt innehållsligt släktskap med varandra, även att det skiljer sex år mellan dem. ”The Way to Nepal” är den andra delen av ”Electronic Purgatory” från 1971, där den första delen är ”220 Volt Buddha”.

”Nepal” är till skillnad från ”Ecstacy” instrumental (åtminstone i betydelsen ”utan tydligt uttalade ord”). Därmed inte sagt att den skulle vara mindre narrativ. ”Nepal” har en mer meditativ grundton, men det är en ton som bryskt avbryts med jämna mellanrum: Efter att ha vaggats in i ett harmoniskt lugn av exotiska fåglars kvittrande och en rytm som lustigt nog får mig att tänka på Kraftwerk, rasar en ilsken motorcykel från ena högtalaren till andra. Ju längre verket går, desto oftare kommer motorcykeln och smular sönder den sonort naturnära upplevelsen. Relationen mellan människans egoism och naturens fördärv är lika uppenbar här som någonsin i ”Ecstacy”. Men här spelar inte Hodell på humor, utan ett uttryck som är långt mer svärtat av sammanbitet allvar. Om ”Ecstacy” är en samhällets narrspegel, är ”Nepal” en tryckkokare av tillbakahållen ilska. Den förstnämnda är utåtriktad och plockar ironiska poänger, den sistnämnda planterar ett smygande obehag i åhöraren. Kanske därför som ”Nepal” inte fick lika stort genomslag vid originalutgivningen?

Åke Hodell har beskrivits som en revolutionär och en förnyare av poesin, den ljudande såväl som den tryckta. Man kan kalla honom också politiskt revolutionär, med ett engagemang som sträckte sig utanför de uppenbara Vietnam-protesterna. Där många andra ljudpoeter klibbade fast vid luddet i formens navel, riktade Hodell sig utåt mot publiken. Möjligtvis är det därför som han ibland ansetts som lättillgänglig. Men låt er inte luras av det. Under det vitsiga upptågets förföriska yta finns ett djup, en koherens och en klarsyn i en kombination som gör honom huvudet högre än hans likar. Att ”Spirit of Ecstacy/The Way to Nepal” återutges ut 2012, när jorden avslöjar allt fler tecken på sjukdom och överansträngning, är kanske en ren händelse. Men i så fall är det en händelse som ser ut som en i allra högsta grad berättigad tanke.

Peter Sjöblom