Musik: Ivar Grydeland, 1982 + BJ Cole.Salmesykkel

okt242012

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikkritik

Synestetiskt djupseendeMellanmusikaliska samtal

Ivar Grydeland
Bathymetric Modes
Hubro

1982 + BJ Cole
1982 + BJ Cole
Hubro

Moskus
Salmesykkel
Hubro

Det är i Norge man hittar de mest intressanta skivbolagen idag. Tänk bara på Rune Grammofon som i åratal har levererat förstklassig gränslandsmusik. Den relativt nystartade ettiketten Hubro har goda chanser att etablera sig som en lika framstående hemvist för norsk improvisation och nytänkande jazz. Förra året gav de till exempel ut Splashgirls ”Pressure” som var ett spikrakt utropstecken. Om det hade varit Hubros enda utgåva så hade de ändå varit ett av de bästa bolagen idag.

Ivar Grydeland behärskar samarbeten lika lätt som allsköns stränginstrument. I första hand är han gitarrist, och har spelat med flera av Norges främsta jazzmusiker, liksom han har med bland andra Jaap Blonk, Axel Dörner och Philipp Wachsmann.

”Bathymetric Modes” är en stillsamt drömmande skiva med den akustiska gitarren i centrum, och därtill ett exempel på hur en sådan ska spelas in. Gitarren låter stor och fyllig men en varm och rik klang. För någon som är så verserad i den moderna jazzen som Grydeland, är det kanske konstigt att ange en helt annan typ av gitarrister som fixpunkter, men på ”Bathymetric Modes” hör jag ekon av John Renbourns romantiska anslag, av den eteriskt högtsvävande Michael Hedges (minus dennes kväljande new age-later) och till och med John Faheys hårt vinklande harmonik. Kanske till och med några få avlägsna återklanger från Lasse Englund.

Förutom den akustiska gitarren som alltså är skivans själva klangankare trakterar Grydeland bland annat cittra, ukulele, mandolin och steel guitar. Andra instrument – som en rent psykedeliskt motrytmisk orgel och Steve Reich-bubblande elektronik – är i första hand pikanta färgklickar i den bild som Grydeland målar med stränginstrumenten. Den intuitiva produktionen ger en grönskande och luftig ljudbild, som med ett slags synestetiskt, audiellt djupseende. ”Bathymetric Modes” har ett fantasieggande skimmer kring sig, både ljudmässigt och musikaliskt, och det är svårt att inte falla för den.

Giraff på kalfjälletGitarren intar också en mittposition på gruppen 1982:s samarbete med BJ Cole. Cole är Storbritanniens främste steel guitar-spelare, och hans CV är så omfattande i både tid och erfarenhet att det vore absurt att ens bara börja räkna upp de prominenser han arbetat för. 1982 är ett band på gränsen mellan nor(di)sk folkmusik och improvisation och deras tidigare skivor har mötts av recensenternas entusiasm.

Till ”1982 + BJ Cole” är jag däremot kluven. 1982 skapar evokativa musiksjok av hardangerfela och tramporgel, taktila som grovslipat trä, och BJ Coles steel guitar har inte lätt att hitta en plats där att slappna av på. Det finns inga självklara ingångar i 1982:s musik för det elektriska, vindvinande ljudet – emellanåt ter det sig lika apart som en giraff på kalfjället. Man lägger märke till det, men inte nödvändigtvis av rätt anledning. Jag kan förstå varför idén att låna in honom verkat tilltalande, för att skapa en kontrastiv helhet, men den sammanhängande helheten uteblir och kontrasterna blir istället konflikt. Det är tråkigt, för om jag tänker bort Cole ur musiken och bara fokuserar på 1982 kan jag för mitt inre öra höra en intagande musik, som är laddad av det outtalade. ”1982 + BJ Cole” är två storheter som tar ut varandra.

Moskus gör tvärtemot både 1982 och Grydeland, de utesluter gitarren helt och hållet. Moskus är en jazztrio med bas, trummor och piano. Låt vara att deras ”Salmesykkel” är så fundamentalt olik ovan nämnda skivor i både stil och instrumentarium; de tre skivorna har det spartanska som beröringspunkt. I alla tre skivorna finns ett slags introspektiv vördnad inför något onämnt storslaget, det som Van Morrison på en gammal skiva kallade för ”A Sense of Wonder”.

Det melankoliskt lyriska hos ”Salmesykkel” hade lätt kunna fastna i klichén om det ”nordiska vemodet”, inte minst på grund av Anja Lauvdals piano som formligen tigger om att jämföras med en viss svensk, folkkär jazzpianist från 60-talet. Hennes motpart i Moskus heter Hans Hulbækmo. Hans trumspel letar sig in i de tomrum som Lauvdal lämnar, och trummorna ger musiken en viss motsträvighet som den mår bra av. Inget ont om basisten Fredrik Luhr Dietrichson, men hans roll på ”Salmesykkel” är mer att följa och accentuera de andra musikerna och deras egenheter, än att själv driva på. Det är mellan Lauvdal och Hulbækmo som spänningen uppstår.

Emotion och intellektHöjdpunkten på ”Salmesykkel” heter ”Offering”, en fnittrig rytmlek där Lauvdal med glitter i blicken fyrar av ett antal Thelonious Monk-skruvade fraser som till sist löses upp i spretig mothårsjazz. ”Offering” är en vattendelare på skivan. Efter den öppnar sig musiken mer. Särskilt Hulbækmo får utrymme att bryta sönder rytmer och sätta ihop dem igen på sitt sätt, som i ”Configuration” och den bedrägligt serena ”Jimmy's Mode”. Räknar man bort de avslutande alternativtagningarna, så är det är under andra halvan som skivan lever upp. Den blir friare i sinnet, med fler överraskningar. De fyra första låtarna är emotion, de fyra sista ordinarie är emotion i möte med intellekt. Det är då som musiken verkligen blir en diskussion, ett resonemang mellan musikerna, efter att först ha varit deskriptiv och aningens för dekorativ.

Just när jag skrivit det inser jag att vad dessa tre skivor handlar om är just samtal mellan musiker. Precis som verbala samtal leder vissa längre, medan andra blir ett förklarande av, kanske ett försvar för, ståndpunkter. Båda sorternas diskussioner kan vara intressanta att följa, men det är den inspirerade flervägskommunikationen som trots allt berör den utomstående mest.

Peter Sjöblom