Musik: Aimee Mann; Charmer och Melinda Ortner; Strangers EP

aug292012

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikkritik

Så nära, men så långt ifrån varann

Aimee Mann: För mycket av ingenting 

Aimee Mann
Charmer
Proper

Melinda Ortner
Strangers EP
Ziggy Popular Music

”En av sin generations bästa låtskrivare.” ”Bland de tio bästa tillsammans med Paul McCartney, Bob Dylan och Bruce Springsteen.” Aimee Manns rykte som låtsnickrare är oerhört gott. Sju skivor in i karriären är hon närmast kanoniserad av media hemma i USA. Nu, i och med den åttonde, är lovorden ett lika stort mysterium för mig som någonsin tidigare. Någon Springsteen är hon inte. Sannerligen ingen Dylan. En McCartney? Inte en chans i helsike! Aimee Mann skulle inte ens få bädda hans säng.

Det är, som det alltid varit med Mann, anonyma låtar som inte märks i det ändlösa flödet av andra anonyma låtar. Det är skval. Kommer det alls in genom det ena örat så åker det fort ut genom det andra. Det finns så lite att lägga märke till i Aimee Manns musik att det nästan blir svårt att alls bedöma den. Den är inte bra. Den är inte dålig. Den är bara för mycket av ingenting, för att låna ett citat från den låtmästare som amerikansk public service-radio så gärna jämför henne med, Bob Dylan.

Nåja. Som de flesta som sitter och harvar tillräckligt länge med en akustisk gitarr i knäet får hon till något litet som låter hyfsat. I det här fallet heter detta lilla ”Red Flag Driver”. Men det är inget som inte vilken halvbegåvad vardagsrumsgitarrist som helst hade kunnat knåpa ihop med lite envishet. Och ingenting som inte redan har gjorts två och ett halvt tusen gånger.

Melinda Ortner: Tidlös elegansPå de fyra låtar som Melinda Ortner ger oss på sin lilla debut-EP får hon ihop fler berörande låtar än vad jag hört Aimee Mann göra under hela sin karriär. Det är meningsfullt att jämföra Mann och Ortner eftersom de rör sig inom samma genre men med så totalt olika utfall. Också Ortner rör sig i den rockpräglade singer/songwriter-genren, men Melinda Ortner har ett helt annat djup, en väsenskild pondus, jämfört med Aimee Mann. Soundet är mindre inställsamt, lite ruffigare men fortfarande sofistikerat. Melodierna är betydligt mer utmejslade och distinkta. De tar spänstigare kliv mellan tonerna. Hennes röst rycker tag i uppmärksamheten som Manns inte gör; det finns en underliggande skrapighet som leder tankarna till både Adele och Amy Winehouse, även om referenserna aldrig blir övertydliga. Kanske är det däri skillnaden mellan Mann och Ortner ligger: den sistnämnda hör hemma i en annan sorts låttradition än förstnämnda. ”Strangers” låtkvartett lånar från vit, retromodern London-soul och klassisk 60-talspop med snickarglädje. Jag kanske övertolkar, men jag hör Beatles därinne. Vilken av de två som står närmast Paul McCartney av är helt uppenbart.

Ortner har ett riktat tilltal – hon sjunger direkt till lyssnaren och det är svårt att väja för det intresse hon visar lyssnaren. Det är svårt att greppa att det faktiskt är hennes debut (om man inte räknar ett par låtar till soundtracks). Hon låter odiskutabelt självsäker och redo för en karriär utan att för den skull leka moderiktig bitchdiva. Hon förhäver sig inte utan gör det hon måste. Hon vet att hon är tillräckligt bra för att höras utan att gapa på bekostnad av någon annan. Det kallas självförtroende och bevisar att ”less is more”.

Om ”Strangers” är tänkt att vara en frestelse inför fullängdsdebuten "I Wanna Be OK" som släpps i december fungerar den utmärkt. Fyra låtar är långt ifrån tillräckligt. Om Aimee Manns framtid ligger långt bakom henne, så har Melinda Ortner hela sin kvar.

Peter Sjöblom