Musik: Ian Hunter & The Rant Band. When I'm Presiden

aug262012
Skrivet av Peter Sjöblom
PDFSkriv ut

Vital och spelglad 73-åringVital och spelglad 73-åringÅteruppfinner ett bra hjul

Ian Hunter & The Rant Band
When I'm President
Proper

Ian Hunter vet nog allt om hur det är att vara ett ”one hit wonder”. Otaliga classic rock-kanaler i den kommersiella radion har envetet bekräftat uppfattningen att han, som sångare i Mott the Hoople, är ”All the Young Dudes”, punkt. Någon enstaka radioproducent kanske klämmer in ”Roll Away the Stone” ibland, men mycket mer än så blir det sällan. Trots att Mott the Hoople gjorde ett antal bra skivor, inte minst före det stora genombrottet med ”Dudes”, och efter deras upplösning spelat in åtskilliga plattor som soloartist. Hunter är en överlevare, och även om skivutgivningen de senaste decennierna har varit mer sparsmakad, så är han fortfarande vid artistiskt liv.

Låt det vara så att Hunter inte är den stora nydanaren. Tvärtom; han uppfinner hjulet gång på gång, men det är ett bra och pålitligt hjul. På sitt fält är Hunter en driven låtskrivare; Dylan-influenserna som under tiden med Mott ibland var övertydliga lyser fortfarande igenom som pikanta små hyllningar. Hans rockstänkare är stabila, utan krusiduller och krångligheter. Men det han saknar i nytänkande tar han igen med energi. ”When I'm President” är ett litet utbrott av spelglädje. Att han nyligen fyllde 73 år hörs definitivt inte! Ta vilken Rolling Stones-platta från de senaste 30 åren och den kommer inte ens i närheten av den vitalitet som Hunter och hans Rant Band uppvisar på ”When I'm President”.

Dessutom har han fortfarande driv i rösten, och den lilla raspighet som skorrar i stavelserna är riktigt klädsam. Särskilt passande är det i ”Fatally Flawed” där Hunter blir en perfekt korsning av Dylan och Tom Petty. Sedan har vi den mandolinberikade ”Just the Way You Look Tonight” som klår Springsteen i Springsteens eget spel. Men allra bäst är ”Ta Shunka Witco (Crazy Horse)”. Hade Hunter gjort en hel skiva i samma stil som hade den högst troligt blivit årets bästa americanaskiva.

Om ”When I'm President” kommer att vinna nya medlemmar till Ian Hunters anhängarskara är tveksamt. De lyssnare som är bekant med honom som ett välkänt inslag i nostalgiradion kommer att nöja sig med att fortsätta vara det. De riktiga fansen kommer att välkomna skivan desto mer. Vi som gillar honom utan att vara hårdkokta beundrare kan glädja oss åt en gedigen och medryckande rockskiva. Och, naturligtvis, också åt det faktum att åldern inte alls måste vara vitalitetens motsats.

Peter Sjöblom

 

 

 

 

Inline article positioning by Inline Module.

Musikkritik

Musik: Suecae Sounds; Alpha 3 Publicerad i Musikkritik

Mörka klangmelodier

Suecae Sounds
Alpha 3
Egen utgåva via Bandcamp

Som Suecae Sounds bjuder Robert Halvarsson på fyra låtar laddad avantpop mellan ambient och elektronika. Stämningsmässigt påminner det lite grann om danska Choir of Young Believers (kanske mest kända för att deras ...

Musik: Crompojkarna och Elchock - Lokala hjältar återupplivar Massproduktions sista vinyler Publicerad i Musikkritik

Med det förflutna in i framtiden

Crompojkarna
1985-1992
 Diverse artister
Elchock - Lokala hjältar återupplivar Massproduktions sista vinyler
Massproduktion

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig den svenska punk- och postpunkhistorien utan Massproduktion, detta lilla envetna Sundsvalls-bolag som sedan 1979 ...

Musik: Magnolia; Tänk själv Publicerad i Musikkritik

En Magnolia i sin fulla prakt

Magnolia
Tänk själv
Transubstans/Record Heaven

Många band kan sjunga på engelska, men bara svenska band kan sjunga på svenska. På så vis har vi ett originalitetsövertag gentemot andra, på samma sätt som rumänska, polska, japanska och ...

Musik: Gin Lady; Mother's Ruin Publicerad i Musikkritik

Fina pastischer om än lite för många

Gin Lady
Mother's Ruin
Transubstans/Record Heaven

Inuti ett av årets snyggaste omslag ligger en dubbel-CD med ett band som uppstod ur den nerlagda gruppen Black Bonzo. ”Mother's Ruin” är Gin Ladys andra platta, fylld med ...

Musik: Skuggvältan Publicerad i Musikkritik

Garagepoesi och konkret folkvisa

Skuggvältan
Skuggvältan
Trombone

Skuggvältan är det mest anslående namn jag sett på länge. Det hugger tag direkt och drar mig in bland trolska träd och i dunkelhet.

Skuggvältan är också du. Så står det i häftet. Skuggvältan är alla ...

Musik: Diverse kompositörer; Xtra högtalare Publicerad i Musikkritik

Likriktad ytlighet

Diverse kompositörer
Xtra högtalare
Elektron

På baksidan av omslaget står kompositörerna uppställda på rad, och den urblekta bilden får dem att se ut som ett new wave-syntkollektiv från Ohio. Kanske ett försök att avdramatisera den elektroakustiska musiken visuellt?

Faktum är att ...

musik: Könsförrädare; Death to Stories/Of the Unpolitical Publicerad i Musikkritik

Berättelserna är döda, leve berättelserna!

Könsförrädare
Death to Stories/Of the Unpolitical
BD Pop

Det är glädjande att se att den en gång i tiden utdömda vinylskivan slår tillbaka med en allt mer växande kraft. Fler och fler skivor släpps parallellt på CD ...

Musik: Peter Knudsen Kvartett, Magnus Dölerud Quartet, Perssons Sexa Publicerad i Musikkritik

Två kungar och ett trumfess

Peter Knudsen Kvartett
Peterson-Berger Revisited
Länskulturen
Magnus Dölerud Quartet
My Village
Reach Up/Plugged
Perssons Sexa
Perssons Sexa
Havtorn/Plugged

Att jazzmusiker tar sig an klassiska kompositörer är ingen nyhet, men jag har en känsla av det greppet för tillfället är ...

Opera: En för alla och ingen för en – Peter Grimes på Stockholmsoperan Publicerad i Musikkritik

Länge föreställde jag mig Benjamin Brittens opera ”Peter Grimes” i svartvitt, utan färger, vilket kanske låter märkligt. Färgerna finns ju överallt omkring oss, också i en vindpinad liten engelsk fiskeby i början av artonhundratalet, i Johanna Garpes regi lokaliserad till ...