Musik: Ahlberg, Ek & Roswall; Vintern

jul112012

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikkritik

Självklara för framtidenEn vinter för alla årstider

Ahlberg, Ek & Roswall
Vintern
Dimma/Border

Helt nyligen släppte gruppen Silfver sin debutskiva. En skiva som på ett förnämligt sätt kombinerade barockmusik med svensk folkmusik. I min recensionen uttryckte jag en önskan att fler skulle tordas föra samman de skenbart skilda musiktyperna. Ahlberg, Ek & Roswall – med förnamnen Emma, Daniel och Niklas – fortsätter inte helt i den riktning som Silfver pekade ut, men Daniel Eks gitarr ger icke desto mindre stundligen en lätt och mycket smakfull touch av renässans och tidig barock.

”Vintern” är trions debut och det är en mer än övertygande sådan. Det är en uppvisning i vad som kan hända när den svenska folkmusiken rycks ur händerna på stelbenta folkrockband och trötta TV-spelmän. Ahlberg, Ek & Roswall har ett driv och en attack som jag förknippar med den folkmusik som fanns långt före kommersialismens tid. Låt vara att gitarren inte är ett urtypiskt svensk folkinstrument; det jag pratar om här är essensen. Och essens är något som denna unga trio har gott om.

Fiolen (trakterad av Emma Ahlberg), nyckelharpan och gitarren är så tätt förenade på ”Vintern” att det ibland är omöjligt att skilja dem åt. Vill man höra ett sammansvetsat samspel är detta ett skolexempel. Det svänger och gungar, det har passion och driv. Om inte detta är kärlek till musiken vet jag inte vad som skulle vara det. Att trion har en genuin hängivenhet till och förståelse för sin musik märks ytterligare i att jag först inte reflekterade över att mycket av materialet faktiskt är nyskrivet! Bli inte förvånade om vi i framtiden får höra om ”Polska efter Daniel Ek” (som i ”Kvarnforsen”) eller ”Polska efter Niklas Roswall” (som i ”Nysnabben”). På samma sätt som vi idag helt självklart hör ”Polska efter Lejsme Per” eller ”Polska efter Hjort Anders”. Dessa tre unga musiker ingjuter en sådan energi i musiken de spelar att de gott och väl skulle kunna bli namn för framtida generationer av svenska folkmusiker.

”Vintern” är en fröjd för öron trötta på tillrättalagd mysmusik på fiol. Här finns all den attack jag saknat sedan Två Fisk & En Fläsks debutskiva för – hemska tanke! – över ett decennium sedan. Precis som hos dem finns det i Ahlberg, Ek & Roswalls musik en stort mått av rock'n'roll. Inte som form (Ahlberg, Ek & Roswall är inte burdusa), men som innehåll. När allt kommer omkring var våra gamla spelmän sin tids rock'n'rollare. Vår kulturs bluesmän. Och ja, det är bland dem som dessa tre ungdomar placerar sig med sin musik.

Har man om så bara ett flyktigt intresse för svensk folkmusik, hur ytligt den än må vara, är ”Vintern” en skiva som måste höras. Går intresse för musiken djupare, till en nivå som stavas kärlek, är det en skiva som är rena uppenbarelsen. Att det skulle komma en bättre skiva i genren i år är helt osannolikt. Troligare är att det kommer att dröja många år innan det släpps en ny med samma driv, pondus och auktoritet. Eller, bättre upp, tills Ahlberg, Ek & Roswall släpper sin nästa platta.

Peter Sjöblom