Musik: Sidsel Endresen & Stian Westerhus; Didymol Dreams

jun282012

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikkritik

Kärv blomning i kargt landskap

Koh! Me! Ghe! Seh! Ka-meh!!!Sidsel Endresen & Stian Westerhus
Didymol Dreams
Rune Grammofon

Om det är sant att en bild säger mer än tusen ord, så är det minst lika sant att ett omslag, åtminstone ibland, säger mer än en recension. Jag kan inte säga någonting om ”Didymol Dreams” som Kim Hiorthøys omslag inte säger bättre. Det ser precis ut som musiken låter: kärv blomning i ett kargt landskap. Eteriskt vackert men samtidigt oresonligt förankrat i det outgrundligt konkreta.

Förra årets skiva med Sidsel Endresen och Humcrush, med den korthuggna och självsäkra titeln ”Ha!” var en av 2011 års bästa skivor, och jag vågade inte tro att hon ens skulle kunna i närheten av den igen. Nu, med ”Didymol Dreams” här, skäms jag över att ha underskattat henne på ett så flagrant sätt. Underskattat henne, och kraften i hennes stavelsesång. Visserligen kanske inte så konstigt efter ljudpoesi och vokala nonsensstavelser lätt blir ett grepp alltmer utnött ju längre det går. Så icke hos Endresen. Hennes förmåga att fylla sitt korthuggna agrammatiska och alingvistiska uttryck med förnyad innebörd är smått otrolig. Jag har svårt att föreställa mig hur traditionellt formulerade texter skulle kunna förstärka eller ens förtydlliga innehållet i Endresens musik.

Men allt är inte enbart hennes förtjänst. Stian Westerhus använder sin gitarr på ett sätt som liknar hur Endresen använder sin röst; i korta, avhuggna satser, rikligt på musikalisk interpunktion: Koh! Me! Ghe! Sah! Ka-meh!!! Ibland ligger de så nära varandra i hur de uttrycker sig på sina respektive instrument – det är verkligen rätt att tala om rösten som instrument i Endresens fall – att de rentav duetterar med varandra. Så starkt är deras samspel. När gitarren lösgör sig från rösten och söker längs sina egna banor, bygger den istället stora, ödsliga landskap, båda oroande och isande vackra på en och samma gång. Då låter musiken verkligen som omslaget ser ut. Det är alltigenom positivt.

Både Endresen och Westerhus har omfångsrika arbetsförteckningar. Endresen har bland andra jobbat med Bugge Wesseltoft och Håkon Kornstad. Westerhus har delat scen med Nils Petter Molvaer och medverkat i projekt tillsammans med Mats Gustafsson och Maja Ratkje. Men att höra så erfarna och originella musikskapare som just dessa två sammanstråla med en sådan respekt för den andres kapacitet och uttrycksförmåga, och i en sådan hisnande överensstämmelse, är en njutning som man sällan får ynnesten att uppleva.

Jag kan inte heller låta bli att konstatera hur lättlyssnad ”Didymol Dreams” faktiskt är. Troligen för att Endresen och Westerhus aldrig krånglar till det i onödan. Musiken är sparsmakad, till och med när klangerna blir som tätast, och estetiken är lika ren som nyfallen snö. Ja, kärv och stundtals karg, men pur i sin skönhet. Skönhet kan som bekant komma i många former, och här gör den det i en sällsamt tilltalande form. Den som har ett sinne för skönhet borde också ha ett sinne som är vidöppet för ”Didymol Dreams”.

Utifrån detta ter sig frågan om Sidsel Endresen var kapabel att följa upp Humcrush-skivan med något lika intagande som direkt oförskämd. Den borde inte formuleras så, utan istället hur Endresen överhuvudtaget skulle kunna misslyckas. ”Didymol Dreams” har ett av årets mest förtjusande omslag, och musiken är, som sagt, helt i paritet med det.

Peter Sjöblom