Musik: Silfver; Folk/Baroque from Sweden

jun252012

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikkritik

Klädsamma klanger

Folkinstrument och barockinstrument möts… som vanligtSilfver
Folk/Baroque from Sweden
Dimma/Border

Den där begreppsförvirringen stör mig ofantligt. När saker inte längre heter som de heter och saker man vet vad de heter plötsligt får ett namn som redan är upptaget av något annat. Ingen skulle få för sig att plötsligt kalla en lastbil för bäddsoffa eller blomvas för hundkapplöpning, men när det gäller musik är det tydligen fritt fram att byta namn på genrer lite hur som helst. Det är kanske larvigt att störa sig på sådana saker för som Alf Henriksson en gång skrev: Retar du upp dig på saker som är små så är du väl inte större än så. Jaja, då får jag väl vara pytteliten då, för när jag pratar om r&b menar jag inte korkade våp som sjunger formlösa skitlåtar utan Big Joe Turner. Till exempel. Och om jag säger garage så inte är det techno jag har i åtanke, utan vad jag har i åtanke är finniga slynglar från mellanvästern som spelar brufflig 60-talsrock. För att bara nämna något. Säger jag progressive så menar jag på ett ungefär musik med flöjt, orgel och jättemånga taktbyten. Vad andra tror jag menar vet jag inte riktigt för nu för tiden kan progressive betyda vad fan som helst. Trance eller hårdrock och allt däremellan.

Så jag rynkar pannan och skrynklar klentroget ihop ögonbrynen när en svensk konstellation 2012 utger sig för att spela folk/baroque. Visserligen med ett snedstreck mellan orden, men tillräckligt nära beteckningen för den stil som många brittiska folkgitarrister spelade i på 60-talet. Att gruppen Silfver skulle ha det minsta att göra med Bert Jansch, John Renbourn eller Davey Graham slog mig inte som särskilt sannolikt. Dessutom är namnet Silfver av en typ som leder tankarna till mesiga folkband från 90-talet med en gullig sångerska, fjökiga fioler och alldeles för mycket studioreverb som förväntas skapa en ”förtrollad atmosfär”. Med andra ord: den här utgåvan satte igång en veritabel fördomsfest. Fast det var innan jag hade hört den.

Faktum är att folk/baroque-beskrivningen ligger betydligt närmare sanningen här än hos de gamla gitarristerna. För folkbarock är precis på pricken vad det handlar om. Folkinstrument och barockinstrument möts helt otvunget i en generös mängd svenska folklåtar. Viola da gamban vänslas tillgivet med nyckelharpan och lutorna trivs bra i fiolens sällskap. Klangerna är som gjorda för varandra, och det finns inget krystat över mötet. Men så har ju också barocken och folkmusiken mycket gemensamt; enda anledningen till att de idag kan synas omaka i stilvalör är väl att de separerades för så länge sedan. Silfver vrider tillbaka tiden hundratals år och återförenar dem.

Låt vara att det är barocken som drar det längsta stilstrået, även fast materialet är traditionella folklåtar. Det är inga vilda polskor under Hin Håles överinseende som gäller här. Det är tvärtom en ganska städad dans Silfver bjuder upp till, men att höra de här instrumenten spela tillsammans är en njutning för örat. Det låter så friskt och tilltalande att jag medan skivan går faktiskt har ganska lätt att sätta åt sidan mina önskemål på den svenska folkmusiken som en yrande virvelvind av skrömt, missväxt och folktro lika mystisk som en granskog i skymningen. Är det något som ”Folk/Baroque from Sweden” verkligen visar är det klangens betydelse för musiken. Inte minst viola da gambans ”håriga” ljud understryker det vemod som finns i botten av också de muntrare svenska folklåtarna. Mycket klädsamt!

Sedan är det ju inga duvungar som trakterar instrumenten heller. Den mest namnkunnige är Johan Hedin som länge utmärkt sig som en framstående nyckelharpist, men låt inte övriga musiker hamna i skymundan. Pelle Björnlert kan utan tvekan hantera en fiolstråke och de sensitiva barockmusikerna är Nora Roll och Sven Åberg på viola da gamba respektive luta skäms verkligen inte för sig i sällskapet.

Om Silfvers skiva kommer att starta en ny trend inom folkmusiken kan knappast någon veta, men med tanke på hur appellerande den visar den på en väg som fler mycket väl skulle kunna tänkas gå. Att höra historien levandegöras på ett så pass kärleksfullt och vitalt sätt ger utan tvekan mersmak.

Jag kan ju till och med förlåta dem för att ha nallat termen ”folk baroque”.

Men gruppnamnet gillar jag fortfarande inte.

Peter Sjöblom