Musik: Sten Sandell. Music inside the language

jan212012

Skrivet av Leif Carlsson

Musik - Musikkritik

En undersökning av musikspråkljud

Sten Sandell 3cdSten Sandell 
Music inside the language
LJ Records/Naxos

Det finns ett mått av forskning i Sten Sandells nya ambitiösa projekt, en box med tre cd och en speltid på tre timmar och en kvart. Då menar jag inte det utforskande varje musiker med självaktning alltid gör, där den slakaste linan ofta hänger framför den fria improvisatören, utan ett mer akademiskt drag. Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet hör till finansiärerna, väl använda pengar kan man höra, och Sten Sandell är doktorand där. I mina öron prövar han gränserna mellan musikspråk, talat språk, teater och … vad som nu finns utanför bredvid emellan.

Cd 1 går från improviserat solopianospel mot att i musiken mixa in ett teaterlikt språkexperimenterande. Cd 2 innehåller huvudsakligen inspelningar med något som liknar de text-ljudkompositioner den konkreta poesin lanserade på 60-talet och på cd 3 återgår han till enpersons ljudskapande i den nästan en timme långa Borduna. Det ger tre vidfamnande och rätt olika skivor.

Mest olik är Borduna, en envetet ljudande elektronisk skulpturmassa. Om man jämför med Guds söners Connecting the cross från 2004 (Firework Edition Records), som ytligt sett verkar ganska lika i omfattning och ljudbild, kan man i den, om man vill, höra en hotfull gammaltestamentlig Gud med oerhörd energi i mullret trots att inte så mycket händer, medan Borduna mullrar riktningslösare och med mer slumpmässiga tillägg, kanske låter den mer avdramatiserat John Cage-aktig.

På cd 2 finns en lång behaglig duo med Sandells piano och David Stackenäs gitarr som rör sig på tryggare impromark. Huvuddelen består emellertid av en trio med Sandells röst och piano, Sofia Jernbergs röst och Nina de Heneys röst och basfiol. Språksångerna och de soniska triptykerna som de framför har rötter i instrumental teater och ekar Pistolteaterns verksamhet i Stockholm. Där fanns poeten Bengt Emil Johnson, och hans texter återfinns i texthäftet, liksom Sten Sandells egna, som pratas-sjungs-spelas av trion, mer som ljud än innehåll. Sandell använder avantgardeteatern som klangbotten till den dramatiserade läsningen av sina abstrakta ord, omgiven av de andras röst- och instrumentimprovisationer. Trion finslipar det musikantiska med all den omedelbara känslighet de besitter, och den är avsevärd.

Cd 1 innehåller tre pianoimprovisationer och fem komponerade scener kallade The drama, med Sandells egna överlagringar av piano, elektronik, röst och orgel (plus Amit Sen på cello i ett stycke). Också andra röster finns med. Scen 2 där Willy Kyrklund en bit in i stycket läser några korta rader hör till det mest intagande. För övrigt bjuds strupsång, processade röster, elektronik som kan likna både överstyrda gitarryl och mildare väsande, och även vanligt piano, okonventionellt, alltid mycket exakt och ekonomiskt spelat. Över de flesta scenerna vilar en rofylld stämning, ett slags koncensus. I solopianot före hörs mer inbrott och avbrott. Den avslutande scenen: Epilog – Konklusion kränger fram och är vildsint kärnfull. Det hela är mycket omväxlande. Sammantaget en imponerande utgåva som kittlar både hjärnan och hjärtat.

Leif Carlsson