Musik-Konsert: Timbuktu & Damn! Idun, Umeå 2011-12-10

dec122011

Skrivet av Mattias Segerlund

Musik - Musikkritik

Gott ös gott folk!

Timbuktu tillbaka till Umeå. Foto: Olle KirchmeierTimbuktu & Damn!
Idun, Umeå 2011-12-10

Man har stängt av delar av Idun för att få en mer intim atomsfär på Timbuktus konsert i Umeå. Att detta tyder på knaper biljettförsäljning verkar dock inte röra Timbuktu och Damn! i ryggen. Bandet äntrar scenen sakta och känner in publikens jubel och innan de börjar spela hälsar Timbuktu på publiken och säger att de ska bjuda på en grym show ikväll. Lite överraskande, men smart ska det visa sig inleds konserten med första låten från nya skivan Sagolandet, Allsång på Gränsen. En lugn låt som vaggar in publiken i en stämningsfull atmosfär, men det känns att man väntar på att dansen ska komma igång. Att man börjar lugnt gör även att Jason Diakités poetiska talanger släpps fram, vilket konsertens anslag tjänar på. För sedan bär det åka av med låtarna Dödsdansen och Allt grönt, från samma skiva, som bjuder på ösigt balkansväng, latinorytmer och ett frenetiskt dansande från både band och publik.

Det måste konstateras att en stor del av konserten faktiskt handlar om Damn! och inte om Timbuktu. Låtarna har arrangerats så att bandets olika medlemmar släpps fram och får ta plats. Framför allt imponerar bröderna Jens och Petter Lindgård på blås, som både svänger med sina instrument och sina kroppar och skapar en storbandskänsla som i sina bästa stunder lyfter Idun ett par decimeter. Vid många tillfällen hamnar Timbuktu i bakgrunden trots att han alltid befinner sig fysiskt i centrum. Ofta är det en styrka att musikerna långt fram, eftersom Damn! är ett så skickligt och samspelt band, men ibland sker det på bekostnad av de faktiska låtarna. Spelglädjen och de ibland väl utsvävande arrangemangen gör att Timbuktus texter och budskap, som inledningsvis stod i centrum. Det är som om alla tycker att det är så roligt att stå på scen att en del av det finkänsliga slipas ner. Låtar som Gott folk slarvas bort och får inte ta sitt rättmätiga utrymme. Berättandet får stå tillbaka för publikfriande poserande. Men publiken är i extas, så i slutändan tänker jag att det kanske både är ett medvetet och ett smart val att fokusera på tempo och ös. Det känns helt enkelt som att Timbuktu är medlem i Damn! och inte en artist som har med sig sitt kompband.

Timbuktu är trots ovanstående beskrivning den som håller i trådarna när det kommer till kontakten med publiken som följer honom in i minsta vink. Händer svänger från sida till sida, en femtioplussare står och dansar innerligt i bänkraderna och under den gamla godingen Det löser sej blir det allsång som Lasse Berghagen skulle vara stolt över. Från Det ordnar sej gör bandet en snygg övergång till Alla vill till himmelen men ingen vill dö och snyggt koreograferat dansar musikerna med sina instrument och sakta men säkert tystnar bandet samtidigt som de lägger sig ner på scengolvet. Timbuktu som ligger i mitten säger i mikrofonen att det är deras version av Lejonkungen innan bandet synkroniserat reser på sig och fortsätter låten. Som sista låt innan extranumret spelas Stirra ner där Timbuktu och Erik Hjärpe till publikens jublande förvåning kör ett snyggt och underhållande jumpstyledansnummer. Man avslutar snyggt när publiken fortfarande är hungriga och extranumren är därför mer än välkomna.

Första extranumret är Kamouflage, Timbuktus tolkning av Lalehs låt Inivisible. Att spela låtar från det folkliga TV programmet skulle kunna kännas väl inställsamt, men Damn! ramar in låten smidigt i den övriga låtlistan och det känns verkligen som deras låt. Dessutom får Timbuktus sångröst chans att komma fram och han sjunger otroligt bra. Varför han inte satsar mer på sång är en gåta, det ryms en soulröst i honom som skulle må bra av att få luftas oftare. Sedan avverkas Karmakontot och En high 5 och 1 falafel snabbt. Publiken är i full gas, men det märks att bandet börjar tröttna och komma av sig i både intensitet och spelglädje och därför blir resten av extranumren mest onödig utfyllning. Ibland måste man våga sluta på topp och Timbuktu och Damn! gör misstaget att vara för givmilda på bekostnad av kvalitet och intensitet. Trots den något lama avslutningen går jag hem lite gladare än innan, vilket Timbuktu också utlovat.

Mattias Segerlund