Musik: Rwake och Black Tusk

dec062011

Skrivet av Zoltán Tar

Musik - Musikkritik

Helan och Halvan

Djävulsk förförandeRwake
Rest

Black Tusk
Set The Dial

Relapse/Playground

Relapse har genom åren i mitt musikminne arbetat upp ett förtroende som är få skivbolag förunnat. Bolaget har hanterat släpp åt akter inom den tunga rockens mer utforskarvänliga territorium. Band som Brutal Truth, Zombi, Unearthly Trance, Spawn Of Possession, Pig Destroyer, Burnt By The Sun, Converge, The Dillinger Escape Plan, Nile, Nasum, Mastodon och Today Is The Day är bara ett fåtal av dem som samarbetar eller har samarbetat med bolaget. Det första av följande två Relapsesläpp bör inte göra någon vän av finaste sortens sludge besviken. Det andra vill jag kalla skvalsludge (läs vidare så förstår ni varför).

Sextetten Rwake levererar på ”Rest” - gruppens fjärde studioalbum och det tredje på Relapse efter vänsterprasslet ”If You Walk Before You Crawl, You Crawl Before You Die” (2004) på At A Loss – en samling dynamiska låtar i samma anda som tidigare album. Med andra ord: massiv sludge metal med melodiösa utstick och progressiva inslag, gärna med ett tematiskt inslag i form av kortare mellanspel med berättarröst och/eller musikkomposition.

Efter den knappa, men nervkittlande introduktionen ”Souls Of The Sky”, med akustisk gitarr och hypnotiska jungfrustämmor, följer ”It Was Beautiful But Now It’s Sour” - en fenomenal uppvisning i ljudsatt hopplöshet. Med vrål som tycks strömma upp från det mest avlägsna källarhålet i ett sinnesjukhus, vemodiga gitarrslingor och långsamt malande riffmattor griper detta ursinne till kraftpaket ett gastkramande grepp om lyssnarens hals och drar med denne ner i underjorden. Det är oemotståndligt fasansfullt.

Rwake har känsla för att skapa ruggig stämning, vilket ensemblen visar på ”An Invisible Thread”, där fan själv stiger upp ur sin avgrund. Det är bara en av många möjliga tolkningar, men det var inte igår jag senast hörde en så sinister atmosfär på ett musikalbum.

I ”The Culling” finns en spänning ständigt närvarande, den byggs sakta upp på postrockvis för att så småningom (efter drygt sju minuter) explodera då sången inträder. Ångestfyllt mangel med temposänkning och vips, låten tonar ut i ett basmyller. Vid det laget har jag tappat sinnesnärvaron till den grad att jag knappt märker att låten just slukat sexton minuter av mitt liv. Jag är trollbunden.

Avslutande ”Was Only A Dream” befäster plattans karaktär ytterligare och sätter därmed punkt för Rwakes skarpaste verk hittills.

Mastodon och Converge spelar in en låt och släpper den som singel. Du spelar den med 33 1/3 varv/minut. Ungefär så låter ”Rest”. Och bra är det. Djävulskt bra.

Inte mer än hyggligtBlack Tusk lirar så kallad sludge metal (ungefär hardcore + stoner) och har sitt ursprung i Savannah, Georgia, hemstad även åt bland andra Kylesa och Baroness. ”Rest” är gruppens fjärde album.

Spontant tänkte jag att den, jämfört med tidigare plattor, klara ljudbilden passar bandets tunga, svängiga rock alldeles utmärkt. Efter att ha lyssnat igenom hela plattan tänkte jag däremot att den gick nästintill obemärkt förbi. Det här ju en del av den tunga rocken som jag vanligtvis har lätt för att uppskatta. Visst, emellanåt hajar jag till. Inledande ”Brewing The Storm” låter som ett stenat, lågintensivt High On Fire. Instrumentala ”Resistor” bjuder upp till uppfriskande dans genom en samling skönt grooviga riff. ”Mass Devotion” är The Sword upp i dagen. I övrigt är det förvånansvärt blekt för att komma från Black Tusk.

Hälften av materialet känns angeläget, resten är ofta ren transportsträcka. Ibland är en enskild låt både och. Det verkar som om Black Tusk slappnat av och blivit lite väl bekväma i sitt låtskrivande, att de går på rutin. Det är en förrädisk fas för ett band att gå igenom; låtarna kan fortfarande vara hyggliga, men inte tillräckligt för att vidmakthålla lyssnarens uppmärksamhet en längre tid. Det krävs mer än hyggligt för att jag ska fortsätta följa ett bands levnadsbana.

Genrens släktskap med hardcore framträder, förutom i sångstilen även tydligt i spår som ”Set The Dial To Your Doom”, ”Growing Horns” och ”Carved In Stone”. Motsägelsefullt nog är intensiteten från ”Passing Through Purgatory” med godbitar som ”Beneath” och ”Prophecy One By One” sällan närvarande.

Stilfullt konvolut av Baroness frontman John Baizley (även för bl. a. Pig Destroyer, Kvelertak, Baroness och Kylesa) med sköna färgkombinationer och varelser som för tankarna till de mytomspunna sägnernas värld, är dock ett utropstecken.

Zoltán Tar