Musik: Marius Neset, Golden Xplosion

dec032011

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikkritik

Framtidens stjärna redan idag

50 års färdigheter på halva tidenMarius Neset
Golden Xplosion
Edition

Marius Neset är 25 år gammal. Tjugofem. Först tjugo och sedan fem till. Det slår mig flera gånger när jag lyssnar på ”Golden Xplosion” vilket är både titeln på hans debut och namnet på hans band. Det är inte bara jag som gör en stor sak av denne norskfödde dansks ålder, och det är ingalunda konstigt. Någon som är så ung som han borde inte hunnit med att skaffa sig sådana färdigheter på sitt instrument som Neset. Han spelar saxofon med en säkerhet och färdighet som om han vore minst dubbelt så gammal. Rytmkänslan är förbluffande, och ekvlibristiken förbluffar. Det sistnämnda är kanske särskilt märkvärdigt, eftersom instrumentell akrobatik inte är något som brukar imponera på mig eftersom det så sällan säger något om det musikaliska innehållet. Men i fallet Marius Neset är det så slående att jag inte kan annat än häpna inför det. Och inte bara i själva spelet, utan lika mycket i låtarnas struktur. Jag kommer att tänka på Zappa, Anthony Braxton och det där halsbrytande mittpartiet i King Crimsons ”21st Century Schizoid Man”. När är det befogat att prata om underbarn? Någonstans här omkring skulle jag tro.

Det är heller inga duvungar han har med sig. Bandet är av brittisk-skandinaviskt ursprung, och förutom Neset själv hörs Jasper Nøiby på bas, Anton Eger på trummor och den namnkunnige Django Bates på piano och klaviatur. Skickliga allihop, var och en för sig, men icke desto mindre är det mot dessa jag har mina invändningar. De är så kompetenta och drivna att de med lätthet kan hänga med i Nesets taktfinter och matematiskt avancerade strukturer, men tyvärr glömmer de för ofta bort det viktigaste: Svänget. Det blir helt enkelt stelt.

Till att börja med har jag extremt svårt för Django Bates keyboardsound som låter som en oförlåtlig kvarleva från det sterila 80-talet. Jag beklagar, men det där splattigt fjärtande syntsoundet i kombination med en snudd på övermänsklig flyhänthet ger ett riktigt vidrigt resultat. Så snart Bates byter till piano blir det betydligt mer angenämt för öronen. Som väl är syntarna i minoritet, men där de förekommer dominerar de helt och lämnar kvar en väldigt obehaglig eftersmak.

Möjligtvis är det också en fråga om sound och produktion att jag emellanåt stör mig lite på rytmsektionen. Även där påminns jag om det ideal som föreskriver maskinell precision före groove. Tvärtemot vad som annars är naturligt för mig föredrar jag därför balladerna på ”Golden Xplosion”. De har den ren- och frihet som jag efterlyser, såsom den lite gullinska ”Sane” (där Bates trakterar pianot med en befriande lyricism) och det andra av två så kallade saxofonintermezzi.

Kanske är Marius Neset för bra för sina egna musiker. Kanske ligger han så långt före att de andra har svårt att hänga med och samtidigt behålla svänget. Trots mina reservationer måste jag utnämna ”Golden Xplosion” till en anmärkningsvärd skiva. Det är ju inte dagligdags man får möjlighet att höra en framtida stjärnmusiker födas. Hans begåvning är genuin och tanken på hur långt han kan gå är nästan skrämmande. Nämnde jag att han bara är 25 år gammal?

Peter Sjöblom