Musik-DVD: Rolling Stones, Some Girls Live In Texas '78

dec032011

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikkritik

Pinsam krogshow från bakgården

Liveplatta eller naturfilmRolling Stones
Some Girls Live In Texas '78
Eagle Rock/Playground

Det som gång på gång slår mig är hur lite Rolling Stones faktiskt motsvarar den bild som finns av dem. Hur liten del av deras karriär som överhuvudtaget är relevant – deras sista meningsfulla skiva som rockband var ”Sticky Fingers”. Den kom 1971. Allt som hörs därefter är Rolling Stones, institutionen och senare Rolling Stones, affärsidkarna. ”Exile On Main Street” är deras mest överskattade skiva någonsin, och den, betydligt mer än Beatles vita dubbel, hade tjänat på att bantas ner till en enkel. (”Their Satanies Majesties Request” är å andra sidan en av deras bästa skivor.) Vad Stones borde ha gjort där i början av 70-talet var att skippa den stånkrock som gjorde dem till en patetisk koloss och istället satsat på countryn. För som countryband under påverkan av Gram Parsons var de alldeles utmärkta. Jag har för egen del samlat alla deras countrylåtar på en egen CD och jag överdriver inte om jag säger att detta hemmasnickrade kompilat är en av de absolut bästa countryrockplattor jag har.

1978 var ett underligt år för Stones. Efter en serie riktigt dåliga skivor med ”Black And Blue” som det absoluta bottennappet släppte de ”Some Girls” som för Rolling Stones, Det Stiliserade Rockbandet, var ett stort kvalitativt steg framåt. Den hade ett antal låtar som åtminstone lät rock, och efter tveksamheter som ”Star Star” och meningslösa och/eller pinsamma covers på Motown- och reggaelåtar var det rätt skönt att höra sådant som ”Beast Of Burden” och ”When The Whip Comes Down”. Till och med discorocken i ”Miss You”. Men samtidigt som de lät mer rock blev de allt mindre rock och mer och mer show. Det är därför jag hellre lyssnar på den här DVD:n, inspelad i Fort Worth, Texas, än tittar på den. Utan bild slipper man se hiskeliga scenutstyrslar som Ronnie Woods rosaglittriga tantblus, Bill Wymans snickarbyxor ovanpå något som liknar mormors gardin och Mick Jaggers röda plastkeps och vad som antagligen är rockhistoriens fulaste skinnbrallor (eller är det en svart sopsäck med röda påklistrade dekaler?). Utan bild slipper jag se den sedan 1966 visuellt enbart motbjudande Jagger flaxa runt som en missbelåten aphona. Han skryter om hur de knullat hela kvällen innan och gnider sig i skrevet – är det kättja eller flatlöss?

Tittar man inte utan bara lyssnar kan man upptäcka ett par riktigt bra stunder, som en rivig ”When The Whip Comes Down”, en inspirerad ”Just My Imagination” och en pådrivande ”Miss You”. Av de äldre låtarna utmärker sig en livlig ”Brown Sugar”. Tittar man trots allt får man bokstavligt talat försöka se förbi Jaggers många tics och koncentrera sig på Charlie Watts, den enda medlemmen i Stones som genom alla år behållit någon form av värdighet. (Man skulle också kunna tänka sig den motsatta modellen och bara titta utan ljud. Då kan man tänka sig att man tittar på en naturfilm.)

Om man gillar allt detta eller i alla fall har överseende med det, vilket den köpberedda Stones-publiken gör, är ”Live In Texas '78” ett fantastiskt konsertdokument. Den är filmad med en hel del espri, både ljud- och bildkvalitet är riktigt bra (på sätt och vis nästan för bra) och Jagger visar sin anorektiska överkropp till publikens belåtenhet. Den som inte förleds av gesterna och åbäkandet, eller tycker att den här sortens krogshower från bakgården är det coolaste som finns, kan med gott samvete nöja sig med sina remastrade ex av ”Beggar's Banquet”, ”Sticky Fingers” och ”Let It Bleed”.

Peter Sjöblom