Musik: Pauline Oliveros, Nate Wooley, Philip Corner, Ann Rosén, Kent Tankred

dec012011

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikkritik

Hörspel för många sinnen

Berusande upplevelserPauline Oliveros, Francisco López, Doug Van Nort, Jonas Braasch
Quartet for the End of Space

Nate Wooley
The Almond

Philip Corner
Pieces from the Past by Philip Corner for the Violin of Malcolm Goldstein

Pogus Productions

Ann Rosén
Thimble Noise

Kent Tankred
There Is Nothing to Attain

Firework Edition

I ett kosmos som är för litet för att rymma några superstjärnor är Pauline Oliveros det närmaste man kommer en sådan; den som närmar sig den samtida konst- och experimentmusiken lär stöta på hennes namn som ett av de allra första. Med en riklig produktion som omfattar såväl soloverk som samarbeten med andra är hon jämförelsevis högprofilerad.

Audiella moarémönsterTiteln ”Quartet for the End of Space” är bortom sin tydliga anspelning på Olivier Messiaens ”Quatuor pour la fin du temps” vid en första anblick en nog så pompös titel, men det dröjer inte länge förrän det som till en början tyckts storvulet istället förvandlas till rena konsumentupplysningen. Det ”space” som åsyftas är inte det lilla rummet, utan den överväldigande rymden. Om universums slut har ett ljud är det lätt att föreställa sig att det är just detta, det som finns på skivan. Det är ödsligt, andknipande storslaget, lite skrämmande och bortom orden vackert.

Det var länge sedan jag bevistade ett nöjesfält, men det som kanske fascinerade mig mest sist det hände var inte alla de attraktioner som framgångsrikt flörtade med min åksjuka, utan de filmer som visades i en liten biograf utformad för att gäcka publikens sinnen. Med en kombination av bild, ljud och rörliga bänkrader skapade man illusion av att det som visades på duken ägde rum i verkligheten. Visades en krängande berg-och-dalbana på duken, lurades publiken att luta sig samtidigt som att berg-och-dalbanan svängde. Samma känsla får jag av ”Quartet for the End of Space”. Den lurar sinnena att uppfatta mer än vad som finns. Trots att den endast har höger och vänster ljudkanal till sitt förfogande ger den en känsla som påminner om den gamla Kunstkopf-teknikens tredimensionalitet. Här finns ljud framför, ovanför, på sidan om, under, bakom – trots att jag ligger utsträckt och lyssnar i hörlurar vill benen spänna sig och armarna får lust att fäkta runt för att jag inte ska tappa balansen och ramla ner från Alltets stup och rakt ut i det ännu större Intet. Upplevelsen är berusande.

”Quartet for the End of Space” tillkom både genom liveinspelad gruppimprovisation och som soloverk av de fyra enskilda kompositörerna. Vem som gjort vad spelar mindre roll; skivan är så homogen och sammanhållen att de åtta titlarna och kompositörens namn mest fungerar som en ren formalitet. Det är en helhetsupplevelse, på många sätt, och ska jag beskriva den med ett enda ord får det bli: Magnifikt.

Aparta klangerOm Oliveros, López, Van Nort och Braasch arbetar med breda scenerier med gott om överraskningar, väljer Nate Wooley en mer sparsmakad gestaltning. ”The Almond” lyder under de små nyansernas estetik, och med Wooleys långa, sammanhängande trumpettoner ligger den nära minimalismens långsamma utvecklingsmönster. Man skulle också kunna kalla den för påstridig ambient. Den är allt annat än vilsam; med lager på lager av trumpet och röst uppstår en ljus, orgelliknande klang som tar hela uppmärksamheten i besittning. ”The Almond” använder sig gärna av de fenomen som uppstår när två toner är på gränsen till att bli unisona. Wooley arbetar med ett slags audiella moarémönster där tonerna går in och ut ur harmonin under långa sjok av ”mikrodissonanser”. Knappast nyskapande - ”The Almond” är tvärtom väldigt traditionsbunden även om traditionerna i det här fallet inte är så gamla. Det är rätt bra i ungefär en halvtimme, sedan har Wooley uttömt om inte sina möjligheter, så tydligen sina ambitioner Under de drygt 70 minuter som verket tar i anspråk hade jag önskat att Wooley hade tordats gå i polemik med verkets egen form. Det hade inte skadat med något som smutsat ytan mer, något som förstorat innehållet, något som spräckt illusionen på ett kreativt sätt. Helt enkelt något att motivera den långa speltiden med. I sin fulla längd är ”The Almond” för torftig.

Kommunkativa cellmembran.Philip Corner gör precis tvärtemot Nate Wooley. Han håller sig inte alls till de gamla mönstren, han var med när nya mönster skapades. Problemet är att den musik som här framförs av och skrevs för violinisten Malcolm Goldstein litade till grepp som idag är så vedertagna att ”Pieces from the Past” ohjälpligt framstår som museal och arkivarisk. (Kanske är dokumentationen värdet, men jag tror inte det.) De aparta klangerna frodas – här finns nog inte ett enda ljud som inte den klassiske violinisten helst hade undvikit. Det skrapar om stråken, kvider om strängarna och gnisslar om övertonerna. Den grafiskt noterade kakafonin interpunkteras med korta pizzicaton och Goldsteins vokala nonsensstavelser.

Styckena skrevs mellan 1958 och 1983 och man måste hela tiden hålla detta faktum i minnet när man lyssnar. Musiken är beroende av tiden den gjordes i för att den alls ska bli meningsfull. Det är lite med den som det är med ”Citizen Kane”, Orson Welles filmhistoriska milstolpe. De grepp och metoder den lanserade är idag så självklara att man då och då måste påminna sig om att den faktiskt kom redan i början av 40-talet. Det på ”Pieces from the Past” som klarar sig bäst utan kunskap om historiska omständigheter är ”Gamelan Maya”. Med kompositören själv på piano har den en tidlös känsla av LaMonte Young. Det hade kunnat vara skrivet på 60-talet, det hade kunnat vara skrivet nu, eller 1980, året då det faktiskt färdigställdes.

Subtila frekvensförändringarHur ”Thimble Noise” kommer att uppfattas om trettio år törs jag inte sia om, men den musik Ann Rosén gör på gränsen mellan elektroakustiska kompositioner och musique concrète speglar åtminstone samtidens oro och paranoia. Rosén har ett förflutet som installationskonstnär, och jag tycker att det hörs på ”Thimble Noise” i dess rumslighet. Liksom ”Quartet for the End of Space” ovan arbetar Rosén tredimensionellt med sin musik, även om hennes rymder är betydligt mindre än Oliveros och de andras. Om ”Quartet” framhävde individens litenhet mot en oändlig fond, belyser Rosén den snarast med hjälp av mycket trånga utrymmen. (”Thimble” betyder för övrigt ”fingerborg” på svenska.) Ursprungstanken med ”Thimble Noise” var att skapa ett slags förlängning av Roséns tidigare verk ”Zonula Occludens”, ett begrepp som betecknar två cellmembran som smält samman till en, ogenomtränglig barriär. Mycket trängre än så går det inte att få det... Emellertid är ”Thimble Noise” större än sin grundidé och öppen för personliga förhållanden till lyssnaren. Helt enkelt: den kommunicerar och bjuder in till flertalet tolkningar, allt efter lyssnarens erfarenhet och benägenhet till deltagande.

När vi genom ”Thimble Noise” är inne på skivbolaget Firework Edition Records vill jag passa på att påminna om/rekommendera en av deras utgåvor från förra året, ”There Is Nothing to Attain” av Firework Edition-grundaren Kent Tankred. Med ytterst små medel – klanger på gränsen mellan ton och brum, och extremt subtila frekvensförändringar - lyckas han fylla upp och förändra atmosfären i ett helt rum. En kanske orättvist ytlig jämförelse mellan Tankred och ovan nämnda Wooley utfaller omedelbart till den förstnämndes fördel. Han har full kontroll över den långsamma förändringen och en instinktiv förståelse för klangens innebörd för omgivningen.

Peter Sjöblom