Musik-Konsert: John Cale, When past and present collide

dec012011

Skrivet av Tobias Lundqvist

Musik - Musikkritik

En legend uttråkad av sitt förflutna

John Cale. Foto: Malmö OperaJohn Cale, When past and present collide
Malmö Opera 2011-11-21

En måndagskväll i november intar John Cale och hans tremannaband Malmö Operascen tillsammans med arton musiker från Malmö Operaorkester. De är här för att för en halvfull lokal, som till stor del består av män med grånat hår och med hoppfull entusiasm i blicken, framföra When past and present collide. I den första akten skall Cales legendariska album Paris 1919 framföras i sin helhet. I den andra akten får Cales senare alsters stå i fokus.

Att framföra ett album i sin helhet och speciellt om detta album blivit en klassiker och uppnått en förhöjd status i den labyrint av musik som fyller våra bokhyllor och hårddiskar, är inte helt okomplicerat. Rör det sig om ett publikfrieri, ett nödvändigt ont från en konstnär på skapandets höst och då förtroendet för att ett nytt material skall hålla måttet, för att blidka en publik som inte ser till ett livslångt skapande utan som i sin vana av att bekvämt matas av utvalda godbitar skall kunna luta sig tillbaka i sina stolar med en känsla av att ha upplevt något. Eller är det en möjlighet för auteuren att visa på sina verk i sin helhet och i den kontext där hon/han anser att de hörde hemma. För är inte musikerns skapelse och intentioner större än varje enskilt stycke och spår i skivan, är inte även forumet där dessa samexisterar, det vill säga albumet, ett på sitt sätt en unik skapelse. Konceptskivor i all ära.

Om således skaparens intentioner är att visa på hela sin skapelse i all sin prakt, lite som en motkraft till alla stereodiktatorer där ute som byter låt halvvägs igenom och där tanken på att höra ett helt album från början till slut inte existerar, så är detta något att applådera. Är det dock så att det istället handlar om att, i en allt hårdare konkurrens i en bransch där gamla hierarkier desperat försöker klamra sig fast vid det som var eller hitta nya möjligheter att mjölka det som är, hitta en form att locka de allt viktigare livebesökarna, en uppenbart allt köpstarkare grupp, så är det knappast något att uppmuntra. Tyvärr är det dock så att detta allt oftare är intentionen när denna konsertform nu allt frekventare dyker upp.

When past and present collide tillhör tyvärr denna kategori. Första akten genomförs med en nästan apatisk känsla av plikt och tvång, utan någon större spelglädje. En transportsträcka, en morot för publiken, ett försök att hitta ett koncept som synliggör konserten i mediebrus och hårdnad konkurrens. Känslan efter första akten är att Paris 1919 kanske ändå gör sig bäst på skiva. När så andra akten tar vid så byts apatin ut mot spelglädje och hela scenen kommer till liv. Cale blir friskare och mer levande, något som smittar av sig på hans medmusikanter. Slutsatsen blir så den, när jag med ett leende efter konserten traskar mot min buss, att ska det framföras ett legendariskt album i sin helhet så ska det göras med rätt intentioner och det ska göras bra. Annars krävs det något lite extra för att lyfta och rädda resten av kvällen.

Tobias Lundqvist