Musik: Brutal Truth och Fuck The Facts

nov302011

Skrivet av Zoltán Tar

Musik - Musikkritik

På besök i grindstugan

Kompetent grindcore på sparlågaBrutal Truth 
End Time

Fuck The Facts
Die Miserable

Relapse/Playground

Grindcoreveteranerna Brutal Truth fullkomligt mosade sig in i metalscenen med debuten ”Extreme Conditions Demand Extreme Responses” för drygt två decennier sedan. Dittills hade subgenren grindcore mest figurerat i den extrema musikens dunkla bakgårdar. Låttitlar som ”Birth of Ignorance”, ”Stench of Profit”, ”Monetary Gain” och ”Walking Corpse” lyfte fram en anarkistisk agenda som inte skådats sedan Napalm Death gick i täten för den politiska grindcorens kulmen på åttiotalet.

Den experimentella uppföljaren ”Need to Control” som av många rankas som en starkare platta nådde i mina öron inte alls samma musikmässiga nivå som debuten, även om budskapet med råge gjorde det. Trots att ”Extreme Conditions…” inte är renodlad grindcore så är den, kanske just därför, i mitt tycke det fulländade grindcorealbumet. Mellan de frenetiska grindpartierna bjuds lyssnaren på tunga, käftsmällar till riff som med den samhällskritiska framtoningen ger en briljant samling låtar i en lyssnarkrävande genre.

Två album senare (”Kill Trend Suicide” och ”Sounds of the Animal Kingdom”) på vilka den experimentella ådran - i form av en uppsjö stilar som bland andra jazz, crustpunk, thrash metal och death metal – drogs till sin spets, beslutade gruppen efter drygt tio års manglande att kasta in handduken.

Den för många konstellationer obligatoriska återföreningen inträffar sju år senare, varpå många av bandets anhängare nog frågade sig om den skulle begränsa sig till turnerande eller om det rentav skulle komma ett nytt album. För min del hade det förstnämnda varit gott nog, men det första albumet på över tio år var ett faktum då ”Evolution Through Revolution” avtäcktes 2009. Som parentes vill jag nämna att gamla favoritartisters nya inspelningar är av mig oftast oönskade. Som den nostalgiker jag är, bävar jag inför vad de, ur kreativitetssynpunkt oftast uttjänta musikhjärnorna, ska hitta på härnäst. Är ett nytt album efter en återförening blott en ursäkt för att kunna dra ut på densamma med gott samvete? Eller är det en genuin önskan om att få förverkliga alla de idéer som grott under många års tystnad/andra musikaliska åtaganden? Detta gäller även artister som aldrig hållit upp med sin karriär. I vilket fall är resultatet (förmodligen färgat av mina pessimistiska förväntningar) oftast mindre bra och onödigt.

I Brutal Truths fall var det varken eller. Återföreningsplattan tog vid ungefär där gruppen slutade, dock med färre utsvävningar från det raka, semiexperimentella grindmanglet från ”Need to Control”. Och där står vi idag.

Brutal Truth släpper med ”End Time” ännu en kompetent mangelplatta där kampen mot kapitalismen och dess vidriga vänner fortsätter. Tidsenligt nog ges även miljöförstöringen större utrymme än tidigare genom spår som ”Killing Planet Earth” och ”Small Talk”. Budskapet når fortfarande fram och låtarna är skickligt komponerade, men nerven, inspirationen och intensiteten som på nittiotalet gjorde att gruppens musik kändes befogad, finns inte längre närvarande. Paradoxalt nog, med tanke på den tid vi lever i, känns den här plattan en smula omotiverad.

en typisk Fuck The Facts-plattaKanadensiska Fuck The Facts har genom sin metalliska grindcore med sitt nionde studioalbum, likt Brutal Truth, stagnerat. Fundamentet i gruppens musik är death/thrash metal med grinddrivet som huvudingrediens. De lyckade gångerna som denna uppenbarar sig på ”Die Miserable” är få; på ”Drift”, ”Lifeless” och ”Cold Hearted”, som inleds med ett fenomenalt riff, märks aromen tydligast.

Produktionen sitter som en smäck, den är som gjord för det här låtmaterialet: inte för burkig, lagom köttig för death metal-riffen, framhäver thrashpartierna på ett bra sätt med ett väl avvägt ljudspektrum för grindbitarna.

”Die Miserable” är en typisk Fuck The Facts-platta och således inte en ren grindcoreplatta. Låtarna är långa med långsammare, stämningsskapande partier. Den genomsyras av en experimentlusta som, jämfört med gruppens tidigare album, är något mer återhållen. Återigen är en jämförelse med utvecklingen hos Brutal Truth på sin plats; där tidigare album som exempelvis ”Stigmata High-Five” och ”Disgorge Mexico” gav ett osammanhängande, svårlyssnat intryck, har gruppen den här gången valt ett rakare spår.

Sett till ljudbilden är ”Die Miserable” gruppens starkaste släpp hittills. Den första halvan, som bygger det frenetiska grinddrivet runt ett starkt thrash-/deathriff, är albumets behållning. Dock tappar låtarna i kraft ju längre in på albumet man kommer, vilket tyder på att en EP förmodligen hade varit på sin plats istället.

Fuck The Facts vet, precis som Brutal Truth (igen), vad de gör. Synd bara att de hade en oengagerad dag på jobbet.

Zoltán Tar