Musik: Can, Tago Mago (40th Anniversary Edition)

nov152011

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikkritik

Fulländning med tvärkonstnärlig sensibilitet

Nyutgåva med det brittiska originalomslaget.Can
Tago Mago (40th Anniversary Edition)
Mute/Playground

Arbetstesen är följande: "Tago Mago" är världens bästa skiva.

Vi måste utgå från det för att det överhuvudtaget ska gå att hantera det. Så stor är nämligen betydelsen av "Tago Mago". Utan den, inga postpunkikoner som Pop Group eller PIL. Utan den och utan Can absolut ingen postrock - Tortoise skulle inte ens ha varit en glimt i Doug McCombs plektrumskydd. Men även om skivans status är så hög och dess senkomna genomslag så överväldigande att "Tago Mago" blir fullkomligt otymplig för en recension, så får man inte låta sig skrämmas. Framförallt inte som åhörare. Det är långt ifrån någon svårlyssnad skiva, det är ingen "Trout Mask Replica" i nybörjaröron.

Det som brukar utnämnas till "Tago Magos" främsta karaktärsdrag är groovet, det oemotståndliga groovet, som en kombination av rullande funkrytmer och monotonin i ljudet från industrierna i Cans hemstad Köln. Det är inte omöjligt att Jaki Liebezeit med sitt förflutna inom jazzen är rockens bästa trummis. (Det beror lite på till vilken kategori man räknar Christian Vander.) Tillsammans med den outtröttlige basisten Holger Czukay verkade Liebezeit kunna spela hur länge som helst utan att tappa rytmen, riktningen, fokuset, drivet eller detta mångomvittnade groove. Två av låtarna på "Tago Mago" fyllde upp varsin hel sida på originalvinylen och jag har alltid inbillat mig att låtarna blev så långa just för att de var omöjliga att stoppa när de väl satt igång. Förmodligen var de ännu längre från början, innan skivan redigerades för utgivning.

"Tago Mago" är också första skivan med Damo Suzuki. Suzuki, denne osannolike sångare från Japan som till största delen improviserade både text och melodi - flera av texterna är lingvistisk yoga, som en icke officiellt sanktionerad blandning av engelska, tyska och japanska. Förmodligen också ett par språk som inte ens finns. Sången är inte det viktiga hos Can, så vad Suzuki sjunger är helt ovidkommande. Det handlar om att följa flödet. Stavelserna lyder rytmen. One band under a groove.

Efter Tysklands hårda år under och efter kriget ville många ungdomar bygga ett nytt land med nya värderingar. Vissa riktade sin kraft mot en mer eller mindre våldsam politik, medan andra sökte sig till musiken. Can hörde till de tidigaste; de bildades redan 1968 och följde bara kort på Amon Düüls tillblivelse. Sedan följde det ena bandet efter det andra, Kraftwerk, Tangerine Dream, Faust, Xhol Caravan, Popol Vuh, Neu! och Agitation Free, ända tills den så kallade krautrocken verkligen hade blivit en nebulös musikrörelse med hundratals band inriktade på allt från det eteriskt kosmiska till det hårt politiska.

Can hade först och främst en konstnärlig agenda - om det fanns någon politik i det de gjorde fanns den där antingen rent estetiskt eller genom förknippande till andra band (inte självklart genom Cans egen förskyllan). Czukay och Irmin Schmidt hade varit Karlheinz Stockhausens elever. I likhet med Liebezeit hade gitarristen och violinisten Michael Karoli tidigare spelat jazz och var dessutom en förslagen cellist. Bredvid deras patenterade groove kunde man hela tiden förnimma arvet från Stockhausen och konstmusiken, och när som helst kunde Can bryta av en låt för att ge utrymme åt stora klangsjok som hade mycket lite med rockmusik att göra som man kände den i "Tago Magos" år 1971. Förutom möjligen Faust var Can det band som hade bäst förståelse för fragmentets funktion för helheten. Både intuitivt och akademiskt. (Hos Faust manifesterade sig denna förståelse in extremis med den underbara "Faust Tapes" 1973.)

Live var Can en lite annan typ av band. Inför publik blev de mindre elektroniskt sökande men desto mer elektriska. Beatet blev hårdare och musiken tyngre. Vill man kan man säga att de lättare gav efter för vad som bäst fungerade inför en rockpublik. Man kan också säga att de live följde en annan instinkt. Den jazz som fanns implementerad i gruppen med Liebezeit och Karoli fanns något närmare till hands på scen. Låtar som på skiva var tre minuter kunde sträckas ut till trettio när de spelades live. Med det rakare sätt att jamma som Can hade framför åhörare upphävde de lätt känslan av tid, på ett sätt som påmindre både Grateful Dead och den sene John Coltrane.

Den här nyutgåvan som firar "Tago Magos" fyrtioårsdag ger möjlighet att jämföra Can både som studiogrupp och liveband. Som bonus till den ursprungliga plattan medföljer en inspelning av en legendarisk gratiskonsert i Kölns sporthall i början av mars 1972. Det är en inspelning som under många år figurerat i bootlegkretsar, och uppenbarligen är det exakt samma inspelning som använts till den officiella utgåvan. Ljudet är visserligen uppfixat, men fortfarande i mono och tämligen obalanserat. Någon ordentlig mixning är det inte fråga om. Dessutom tonas "Spoon" på samma vis som den gör på alla inofficiella varianter jag har hört. Icke desto mindre är det en mycket värdefull inspelning då den visar upp ett Can i absolut toppform under den period de var som allra bäst. Ljudet är heller inte på något sätt plågsamt, bara inte på den kvalitetsnivå man hade önskat.

Men varför skulle "Tago Mago" vara världens bästa skiva? Det finns skivor jag lyssnat på mer än den - ur Cans egen diskografi har jag exempelvis spelat "Ege Bamyasi" oftare. Det finns skivor som berört mig djupare. Skivor som jag har levt med längre och musik som jag "kan" bättre.

Naturligtvis är det i första hand ett retoriskt utfall. Det är självklart omöjligt att säga om "Tago Mago" är den bästa skiva som har gjorts. Men jag står helt klart för att ingen någonsin har lyckats upprepa det som Can lyckades med på den. Inget postrockband i hela världen har vid en jämförelse blivit mer än bleka kopior och wannabes - om än aldrig så entusiastiska. Mycket musik har utvecklats ur "Tago Mago", en hel del av den har de facto varit väldigt bra. Men ingen har förenat rock, funk, konstmusik och en sådan tvärkonstnärlig estetik med samma formidabilitet som Can på just den här skivan. Ingen hade hört något liknande detta för fyrtio år sedan. Om ytterligare fyrtio år kommer ingenting ha gjorts i dess anda som är i närheten så bra. "Tago Mago" är ett unikum, och som det brukar heta i amerikansk reklam: "Accept no substitute".

Peter Sjöblom