Musik: Promise And The Monster, Red Tide

nov142011

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikkritik

Det har aldrig hänt förut, men det har hänt nu

Melankoli utan eftergifterPromise And The Monster
Red Tide
Imperial Recordings

Det har aldrig hänt förut, det här var första gången. En skiva har med varje enskild låt dragit fram ett nytt minne från djupt inom mig där jag inte har letat på årtionden. Tämligen vardagliga minnen, men distinkta, tydliga, specifika och inte utan viss känslomässig innebörd. Agna kroken, fiska med farfar. Sitta på bryggan, lite äldre, med ljudet av en sorglig fest i bakgrunden. Sval midsommarnattsstrand, vuxen. Vuxen, samma midsommar, mina första kväkande toner ur en saxofon. Samma toner som blev mina sista, hittills, på en saxofon.

"Red Tide" är inte nostalgisk och definitivt inte sentimental, men ändå har den en högst sällsam förmåga att vidröra dessa minnen trots att jag inte tror att den försöker. Det är bara en egenskap den har, att nå in bland skrymslen och vrår. Om det är så att "Red Tide" blickar tillbaka, är det med ett sakligt vemod. Det kanske började som en resignation, det vet jag inte.

Det här är Promise And The Monsters andra skiva, "Transparent Knives" mottogs med ett stilla men intensivt jubel. Fyra år senare och jublet borde ha vuxit. Både i omfång och intensitet. Nu när Loney, Dear med all den rätt hämtar segerpokaler ur händerna på medias tyckarpaneler borde Billie Lindahl, den unga kvinnan bakom Promise And The Monster göra sig beredd. Tiden torde vara nu för hennes musik. Särskilt som hon under sitt alias delat scenkvällar med just Loney, Dear. Världens öron borde vara giriga efter Lindahls stämma påminnande om Anna Järvinens och den melankoli som trivs bra jämte Mazzy Star och Stina Nordenstams "The World Is Saved". Å andra sidan, den här sortens melankoli är inte säsongsbunden, inte avhängig trenden, den är ingen assecoar som kan bytas mot en annan i gladare färger. Den är universell, starkare hos somliga, men ständigt giltig.

Att denna melankoli - kanske är den typiskt svensk, det är den om man får tro den populära (nid)bilden om svensken som person - är så precist formulerad både i musik och sound gör den naturligtvis bara än mer träffande. "Red Tide" är så otvunget framförd, har den tvingats till några eftergifter från något håll så hörs det inte.

Varför den träffar mitt osynligaste kan jag däremot fortfarande inte förklara. Kanske är det helt enkelt så, att skivor är som människor, och vissa människor kommer man bättre överens med, man tillåter dem att komma närmare intill, ibland råkar man någon som man inte behöver förställa sig inför. Inte ofta, men det händer. Ibland hör man skivor som tycks veta om ens minnen som man själv hade glömt. Det händer inte ofta, men det har hänt nu.

Peter Sjöblom