Musik: Alog, Unemployed

nov142011

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikkritik

Fjorton varelser av gäckande ursprung (och en bekännelse)

Häpnadsväckande fenomenAlog
Unemployed
Rune Grammofon

Ånyo är det dags för en personlig bekännelse. (Så sent som den 18 maj i år erkände jag att jag gillar Electric Light Orchestra.) Jag har en "guilty pleasure" i de sämre TV-kanalernas spökjägarprogram. Det är förmodligen en förlängning av det skräckfilmsintresse jag aldrig tycks bli kvitt. Kanske ett slags kvarbliven blindtarm från min barndoms-TV:s "mysrysare". Med lite inlevelse, mycket fantasi och inget som helst kritiskt tänkande kan dessa gengångarsåpor bli riktigt spännande. Bäst är det när de filmar med nattkamera och allting blir grågrönt och spökjägarna själva får vitlysande ögon. Och sedan när de ska granska allt material de spelat in och de upptäcker ett "elektroniskt röstfenomen" - en röst från det förflutna har fångats av den hyperkänsliga inspelningsutrustningen! Hurra! Den där rösten brukar oftast säga "hej", "stick" eller "vi ser er" men det skulle lika gärna kunna vara "blä", "idiot" eller "jag måste på muggen".

Jag vet inte vad som lockar mig mest med dessa röstfenomen; den naiva förhoppningen att det skulle kunna vara på riktigt fastän jag vet att en förkrossande mängd av dessa inspelningar är rena falsarier, eller att de helt enkelt låter så coola. Det är lite som att lyssna på gamla 78-varvare, eller cylinderinspelningar. Någonstans där bakom skrapandet och bruset finns en röst. Av något slag. Jag vet inte. Det är något med det som jag tycker är kittlande. Kanske är det inte annat med det, än att jag har en särskilt stor uppskattning för ett mycket begränsat frekvensomfång. Ju sämre ljud, desto större mysterium. Mer rationell än så är jag kanske inte, när det verkligen gäller. Jag bjuder på det, i så fall.

Tolka inte detta som att jag försöker racka ner på "Unemployeds" ljudkvalitet, för den är det inget fel på. Anledningen till den långa inledningen ovan är att skivan får mig att tänka på just sådana där elektroniska röstfenomen. Den låter nämligen som om man ställt in ett antal högteknologiska apparater med en häpnadsväckande upptagningsförmåga i ett rum där det genom tiderna spelats mycket musik. Kanske dansats till musiken. Repeterats, med kapellmästare som ropat ut anvisningar till sina orkesterkamrater. Sediment på sediment av ljudepoker som packats tätare och tätare och som sedan, med teknikens hjälp, lockas fram genom dimensionernas osynliga membran för att sedan höras av uppmärksamma öron och tvättas rena från eonernas brum med digitalt trolleri och samlas och struktureras och organiseras till en musik som är originell och fantasieggande och ibland dolsk och ibland busigt lurifaxig och hela tiden så... fängslande.

Nu har heller inte "Unemployed" blivit till på samma sätt som Alogs fyra, tidigare skivor. De berättar att de ville utforska och iaktta musikens tillblivelseprocess, med alla dess spridda delar, lösryckta idéer och tankeströmmar efterhand att de kom, till skillnad från förut, när Alog arbetade utifrån en minutiöst utformad plan. Ljuden på "Unemployed" är insamlade på olika ställen runtom i världen; bland San Franciscos gatumusiker, i en stor samling av ålderdomliga kammarorglar i Bergen och bland hembyggda instrument. Här finns ljudet av hardangerfela, såg och ukulele. Den nederländske röstexperimentalisten Jaap Blonk medverkar på den dansanta fast kusliga "Bømlo brenn om natta" som är ett av skivans mest frappanta spår.

Ja, just dansant faktiskt. För mycket av musiken rör sig som om den vore fysiskt närvarande, den svänger sin kropp i en besynnerlig dans. Ibland underligt stelt under discokulor med spruckna spegelbitar. Ibland överrörligt i lustiga krumelurer. Till ljud som tillkommer, lager mot lager. Sediment på sediment. Igen. Jag får inte grepp om "Unemployed", och jag tycker om att den hela tiden slinker undan min förståelse. Jag får jaga den, i mörka gångar och trånga tunnlar, med nattkameran påslagen och läsa av dess spöklika värmesignaturer. Som aningar, mer än som skarpt konturerade gestalter. Jag tänker inte kalla de betitlade ljudsekvenserna för låtar; hellre ser jag dem och hör jag dem som varelser. Kanske som elektroniska röstfenomen. Utan tvekan är "Unemployed" ett elektroniskt musikfenomen.

Peter Sjöblom