Musik: Peter Gabriel, New Blood

okt132011

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikkritik

Äntligen lite frisk luft!

En globetrotter återvänder hemPeter Gabriel
New Blood
Real World/EMI

Peter Gabriel är en av de mest begåvade artisterna som jag har absolut svårast att lyssna på. Hans skivor är så fullpackade med studiotekniska finesser att luften har sugits ut till sista molekylen. Det finns undantag på hans tre första skivor, men de uppväger inte pumpernickelkompakta produktioner som "So".

Med andra ord är "New Blood" en perfekt Peter Gabriel-skiva för mig. Borta är den proppfulla ljudbilden och det brutala övervåldet på låtarna vid mixerbordet. Här finns inga kompulsiva demonstrationer av den senaste inspelningstekniken. Med en symfoniorkester som enda ackompanjemang får låtarna luft igen, de tar några vederkvickande djupa andetag och sträcker på sig. De väcks till liv efter decennier av syrebrist och plötsligt låter många av låtarna precis så bra som jag förmodat att de varit men aldrig stått ut med att ta reda på tidigare.

Ingen kan ta ifrån Gabriel betydelsen som musikalisk globetrotter, och kanske är det just det som understryker den brittiska känslan i "New Blood", eftersom kontrasten är så stor mot hans vanliga skivor. Bilder av frodigt grönt gräs, vidsträckt himmel och fuktiga stenmurar kommer för mig. Och återigen: frisk luft.

Förra året gjorde Peter Gabriel en skiva med inspelningar av andras låtar., upplagd på ett sätt som liknar "New Blood". "Scratch My Back" radade upp sånger av Bon Iver, Lou Reed, Radiohead och Talking Heads. Hyllningar kan man kalla det. Inte helt oväntat har "New Blood" beskyllts för att vara en egotripp, Peter Gabriels hyllning till sig själv. Naturligtvis kan man tycka det, men då har man på ett väldigt njuggt sätt förnekat "New Bloods" alla förtjänster. Och bortsett från vilken tjänst Gabriel har gjort alla låtar som han med denna skiva låtit klä sig i sina allra finaste kläder.

Jag tycker fortfarande att "Don't Give Up" är så trist att Sting hade kunnat göra den, och det spelar ingen roll om Gabriel har Kate Bush eller, som här, Ane Brun som duettpartner. Men det är faktiskt en av de få tillfällen jag tycker att "New Blood" går på tomgång. "Rhythm Of The Heat" får nästan operatiska undertoner i detta orkestrala sammanhang. "Intruder" låter som ett misstänksamt bordssamtal mellan Stravinsky och Steve Harley. "Red Rain" har aldrig låtit bättre.

"New Blood" är en skiva jag kan föreställa mig att en annan Peter, nämligen Hammill, skulle kunna ha gjort. Det romantiska draget i dennes musik är som gjort för en helt orkestral inramning. Men den typen av arrangemang gör större nytta hos Gabriel. Hammill är känslomässigt storvulen, endast sällan teknologiskt. Gabriel har haft mer att skala av än Hammill, och det är en befrielse att han äntligen löst sina låtar ur teknikens bojor. För inte bara människor mår bra av lite frisk luft.

Peter Sjöblom