Musik: Kill It Kid, Feet Fall Heavy

sep262011

Skrivet av Peter Sjöblom

Musik - Musikkritik

Villkorslös kärlek till bluesen

ångande träskfuktig bluesdekoktKill It Kid
Feet Fall Heavy
One Little Indian/Border

Det hörs precis varför Kill It Kid är kompisar med Jack White. De är alla passionerade bluesälskare och de vill på ett liknande sätt tvinga in den äldsta bluesen i den mest moderna världen. Kill It Kid använder sig av fältinspelningar gjorda av Alan Lomax för att skapa en atmosfär runtomkring deras egen vildsinta, elektriska version av deltablues. Numer, när Jack White har blivit mindre och mindre musiker och mer och mer ett hippt inslag i det alternativa jetsetets umgängesliv, behövs det några som kan bära mississippifanan högt.

För trots att Kill It Kids överstyrda bröt ytligt sett ligger mycket långt från Skip James, Son House, Bukka White och Blind Willie McTell så helgar de mississippibluesens själ. Kärleken till musiken är fullkomlig och villkorslös, uttrycket kommer ur hjärtat och är allvarligt menat. Det är vad som räknas.

Fast kanske är det allra mest Alan Lomax som högtidlighålls. Om man ser tillbaka på de senaste decennierna är det vita, och ofta unga, som visat den största passionen för den här musiken, precis som Lomax för mer än ett halvsekel sedan. En passion som tagit skepnad av bland andra Bob Log III, Jack White naturligtvis, svenske Daniel Norgren. Seasick Steve också för den delen, men han kan inte riktigt räknas till det unga gardet. Men till skillnad från Lomax är ingen av dessa intresserade av att katalogisera och bevara ursprungsformen så opåverkad som möjligt. Tvärtom är bluesen hos alla dessa en levande form. Rotbunden men formbar. Ständigt tillgänglig och betydelsebärande. Lika angelägen som den var för ett okänt Rolling Stones i början av 60-talet, lika fundamental som den var för Led Zeppelin på 70-talet.

Jag gillar Kill It Kid, jag gillar "Feet Fall Heavy". Jag tycker om vad den står för, jag faller för det grittiga, skrovliga soundet - hur självmedvetet det än må vara. Jag uppskattar hur de rör samman årtiondena och levererar en ångande träskfuktig bluesdekokt. De må slå an som vräkiga (på just ett Zeppelin-aktigt sätt), men märgen i deras musik är svår att ifrågasätta och omöjlig att förneka.

Peter Sjöblom